Nikola Predovic

Klipprummet: «All inclusive»

«Man finner sig avvaktande längst ut på en skitobekväm stol som rullar omkring planlöst och man tänker men faan, har vi ingen annan tagning, var är helbilden, är det en ljudbomsjävel i bild?» Karin Fahlén för dagbok inför sin nya film «All inclusive».



I uppstartsskräcken av en långfilmsinspelning är känslan av klipprummet som en hägrande varm och luddig lovikkavante som gjord för att bebos av en traumatiserad postinspelnings-regissör. Omhuldad av underbara skådespelare som gör underbara saker i alla upptänkliga versioner av sig själva. Man tänker åhhh, tänk att få sitta i ett varmt rum i en massa veckor, med te och fruktskål. Man myser in sig med en intelligent begåvad klippare som gör genialiteter av ens samlade kottar som man tillsammans sorterar, polerar och ansar till så fint. Man står där veckan innan inspelning med ett dignande inspelningsschema, sin 24:e kaffe för dagen, man rycker på axlarna åt något man låtsas inte bekommer en men som i själva verket gör en sömnlös, man säger «Det löser vi, inga problem. I själva verket tänker man lite som vid sitt barns första födsel, den första morgonen man vaknade upp därhemma och såg det lilla underverket vid sin sida… «Vaaaad har jag gjort nu?» Man frågar dröjande: «Hur många veckors inspelning sa vi nu att vi har…och sen dubbelt så många i klipprummet?» Ja, ja tröstar man sig själv, sen kommer lovikkavanten.

Jag funderar på om det verkligen är en komedi eller mer av en 94 minuters tragikomisk parentes... klipprums-tvivlet, god morgon.

Innan inspelning är ALLT möjligt, det kan glida in en elefant i ena bildkant och skapa magi du aldrig kunnat förutse, det kan komma en dag när nån glömt att ladda batterier till kameran då man på riktigt blir kompis med icke magin. Ingen har en aning, all mark är obruten…. men i klipprummet där vet man vad klockan är slagen, man ligger inbäddad i den där mjuka vanten, trygg och proppmätt med alla underbarheter man har samlat. En mumlande Gollum «Precious… Äntligen!» Man har två olika lyxskärmar för att titta på en massa bra lösningar och idéer, man äger äntligen sitt material. Shit va alla gör en massa fruktat bra saker, man suckar nöjt utan att frysa, svettas och utan att uppfinna hjul. Hjulet har blivit så skönt begränsat, man kan på sin höjd vända på det, krympa ner och dunka in det lite oförutsägbart och se om det rullar, japp. ALLT FINNS och det kommer att bli fantastiskt! Klipprummet… lovikkavante, te, fruktskål, magi… ALL INCLUSIVE… tänker man drömmande.

karin-reuter

Tyvärr försvinner den känslan så fort man knappar in koden till klippkorridoren. Man finner sig avvaktande längst ut på en skitobekväm stol som rullar omkring planlöst och man tänker men faan, har vi ingen annan tagning, var är helbilden, är det en ljudbomsjävel i bild? Neeeej varför blinkar han hela tiden, varför går hon inte kamera höger. Är det inte lite varmt här inne, någon konstig avloppslukt? Finns det något annat klipprum? Men shit, var i helvete är det där? Det står ju för fasiken en location-truck i bild. Vi har ju INGENTING… inget är möjligt, jag kan ju för faan inte uppfinna hjulet NU! Lovikkavante yeah right. Tvivlets trasiga lilla fingermudd det är vad jag bor i nu. All inclusive – ett skämt.

Jag letar efter en speciell låt, det har upptagit hela julen, det är en låt jag hört eller kanske bara i mitt huvud som balanserar glädje, sorg, lycka, mod, tillit, hopp, kärlek, blygsel, tillförsikt, smärta, passion, vemod: helt vanliga psykiska reaktioner i en helt vanlig kärleksscen. Inga konstigheter. Idiot. Min familj orkar inte höra mer musik nu. Klart att jag inte kommer att hitta den. Vi ska ju göra den.

Jag funderar också på elementen. Vattnet som skulle spegla och förstärka dessa karaktärer och deras känslor. Havet som skapar trygghet, det ser ju likadant ut världen över, man är alltid hemma vid havet. Det rör sig precis som vi, det stormar, stillar sig, skitar ner sig och renas. Men frågan är i hur många varianter har jag det där vattnet egentligen? Har jag hunnit omfamna mina karaktärer i vattnets olika former och rörelse? Och finns det verkligen utrymme för metaforer i en komedi eller är det just det som är komiskt, att livet är en enda  plattityd, en gigantisk komocka utan nån som helst mystik eller undertext? Måste hitta mina trådar,  symboler som jag tänkt stärker berättandet. Behöver nått och hålla mig i nu när resterna av fingermudden ligger som en ledsen trådstump under hjulet på min stol. Mina trådar som till en början sker i det undermedvetna, man får syn på dem i manusbearbetning, man förnimmer något som lika gärna kan springa förbi. Vissa förnimmelsetrådar stannar, som ormar snirklar dom sig fram i repetitionerna, för att återigen byta skepnad vid inspelning. Nu skall dom dammas av och vaskas fram på nytt, förstärkas. Va dom så bra dom där trådarna? Pretto-trådar, svenne-trådar – en massa tankar och idéer som ändå inte syns på film, men dem känns väl… eller är det bara jag som känner dem, är jag en självupptagen härd av mina egna känslor i min egen gestaltning? Usch. Vissa trådar är naturligtvis usla och måste bort, och helt plötsligt dyker det upp nya som man inte ens hade kunnat förutse. Där är visst den där elefanten! Åh, varför la jag inte mer tid på den? Du är ju inte en synsk idiot

Vi har klippuppehåll, sen bara två veckor kvar. Vad gör jag som förbereder mig bäst, hur tar jag sats i att vrida ut varenda droppe som finns kvar? Att distansera sig, det är tydligen bra. Att inte titta på en enda ruta för att få en nyfödds öga. Right! Där kan jag inte lura mig själv, varenda scen bor redan i mig som en malande påminnelse om vad jag inte förutsåg, jag kan varenda pausering och vet vilka som är bra, usla och vilka vi inte kan påverka. Där har jag inget att hämta. Jag kan lusläsa allas kommentarer. Det blir också ganska meningslöst och oerhört förvirrande eftersom alla tycker så diametralt olika, nån gillar inte blått andra rött, man kan lätt gå vilse i det. Synpunkter av värde får jag av dem jag litar på och de flesta vet jag om men kanske inte kan påverka. Saker som ska testas går heller inte att förbereda, jag är körd tills jag kommer tillbaka till avloppsrummet. 

Jag funderar på om det verkligen är en komedi eller mer av en 94 minuters tragikomisk parentes... klipprums-tvivlet, god morgon. Jag åker ut till musikstudion och pratar om låten som inte finns. Sen återgår jag till trådarna och försöker lista ut om det går att påverka mer, försöker luska ut vad som gömmer sig i vrårna. Som att vittja en gammal sparbössa med utländska mynt. Jag får hålla fast vid min vision och det jag har och försiktigt pilla in ett och annat främmande objekt, känsla eller blick. Jag skall påminna mig om att lovikkavanten är en lögnaktig chimär, en svekfull älskare som bjuder på te och fruktskål. Nej, jag behöver tid och rum som luktar avlopp. Jag får komma ihåg att varje problem är en möjlighet. Allt finns ju… ALL INCLUSIVE.

Av Karin Fahlén 8 feb. 2017