Tolstoj på tagalog

«Scenen där Horacia försöker få Hollanda att sjunga med i ‹Somewhere» från West Side Story – ‹there's a place for us, somewhere a place for us› – är en av 10-talets finaste.» Anders Annikas har sett slow cinema-mästarens senaste alster på Göteborg filmfestival.



När den nytillträdde filippinske presidenten Rodrigo Duterte i fjol höll sitt första tal till landets kongress regisserades det tv-sända framträdandet av Brillante Mendoza – den ene av samtida filippinsk films frontfigurer. Att den andre, Lav Diaz, skulle göra något liknande är otänkbart. Framför allt för att han är en kompromisslös kritiker av Dutertes hårdföra politik, men också – vilket cineaster skämtade om i anslutning till talet – för att sändningen då skulle ha varit «svartvit och elva timmar lång».

Lav Diaz debuterade 1998 och kom under 00-talet att bli en festival- och kritikerfavorit och förgrundsgestalt inom det som brukar kallas slow cinema – långsamt berättade (och i Diaz fall mycket långa) filmer, där scener ofta utspelar sig i realtid och handlingen är underordnad stämningen. Med Norte, the end of history från 2012 fick han sitt genombrott: filmen visades i sidosektionen Un certain regard i Cannes, fick amerikansk biodistribution och hamnade på flera kritikers årsbästalistor. Två år senare vann Diaz guldleoparden i Locarno för From what is before och i fjol nådde han sin största framgång då The woman who left belönades med Guldlejonet i Venedig. Den sistnämnda visades nyligen på Göteborg filmfestival. 

Scenen där Horacia försöker få Hollanda att sjunga med i «Somewhere» från West Side Story – «there's a place for us, somewhere a place for us» – är en av 10-talets finaste.

Kvinnan i titeln är lågstadieläraren Horacia, som suttit 30 år i fängelse för ett mord hon är oskyldig till. När den verkliga mördaren plötsligt erkänner släpps Horacia fri. Det visar sig att mordet utförts på beställning av hennes svartsjuke ex-pojkvän Rodrigo, som också såg till att Horacia fick skulden. Väl ute ur fängelset återvänder Horacia till sitt forna hem, där hon får veta att hennes make är död, sonen försvunnen och dottern utflyttad. Efter en kort, tillfällig återförening med sin nu vuxna dotter flyttar Horacia inkognito till den ö där den numera framgångsrike affärsmannen Rodrigo bor. Avsikten är att hämnas.

Lav Diaz har ett nära förhållande till rysk litteratur och hämtar gärna teman och intriger från Fjodor Dostojevskij. Norte, the end of history är exempelvis en variant av Brott och straff, där mördaren kommer undan. The woman who left är inspirerad av Lev Tolstojs novell Gud ser sanningen men hastar inte att yppa den, om en man som tillbringar 26 år i Sibirien för ett brott han inte begått. Men den skriver också in sig i en lång tradition av hämnd på film. The woman who left är en smula förutsägbar, Diaz mest konventionella film hittills och den första av hans filmer som känns som att den skulle kunna göras som amerikansk remake. Vilket inte nödvändigtvis är av ondo. Regissörens signum – tempot, den stillastående kameran, det svartvita fotot, bristen på närbilder – känns igen, men intrigen är lite enklare, bilderna lite snyggare, ljudet lite mindre brusigt än vanligt. Budgeten är hög för att vara en Diaz-film: motsvarande en knapp miljon kronor. Med sina fyra timmar är den samtidigt förhållandevis kort (A lullaby to the sorrowful mystery, som tävlade i Berlin och också visades i Göteborg, är till exempel åtta timmar lång).

lullabyKanske är det också den första Lav Diaz-film som känns som att den lika mycket tillhör någon annan – närmare bestämt Charo Santos, som spelar Horacia. Santos började som skådespelare på 70-talet, men har också producerat över 300 filmer och kommer närmast från en position som en av Filippinernas mäktigaste mediebolagschefer. I The woman who left gör hon sin första filmroll på 17 år. Santos är i bild nästan hela tiden och bär filmen med sitt nyansrika underspel. Liksom Diaz saktmodigt följer sina rollfigurer utan att röra kameran, står eller sitter Horacia ofta stilla och iakttar eller samtalar. De korta, våldsamma ögonblick då hennes undertryckta vrede, uppbyggd under 30 års tid, får utlopp, är desto mer effektfulla.

Horacia söker sig till samhällets olycksbarn, hon tar sig an en förryckt, hemlös tiggerska och en puckelryggig familjefar som säljer balots (ankfoster i ägg), hjälper dem ekonomiskt och blir deras vän. Men dessa människor är också medel för henne att komma närmare Rodrigo: tiggerskan lever utanför kyrkan dit Rodrigo och hans livvakter går varje söndag, puckelryggen säljer sina ägg i närheten av hans hus. Horacias engagemang må vara äkta, men hon spelar roller, under falskt namn. Det är först i det slumpartade mötet med den misshandlade, prostituerade transpersonen Hollanda som Horacias yta spricker. Kanske ser hon sin försvunna son i Hollanda, kanske får hennes liv plötsligt en ny mening, bortom hämnden. Mötet mellan de två är filmens kärna, och vändpunkt. Scenen där Horacia försöker få Hollanda att sjunga med i «Somewhere» från West Side Story – «there's a place for us, somewhere a place for us» – är en av 10-talets finaste.

Lav Diaz placerar alltid sina rollfigurers moraliska dilemman i en historisk kontext – många gånger beskrivs hans filmer som« porträtt av Filippinerna». Oftast är det den forne diktatorn Ferdinand Marcos regim som tornar upp i bakgrunden, som i elvatimmarsfilmen Evolution of a filipino family eller From what is beforeThe woman who left utspelar sig 1997, och vi får höra radiosändningar om en våg av kidnappningar och se hur ett bostadsområde trots protester jämnas med marken av myndigheterna. Det är ett delat samhälle som porträtteras, vid en tidpunkt som för övrigt råkar sammanfalla med Rodrigo Dutertes inträde på den offentliga arenan. Men The woman who left känns ändå mer som en studie i mänsklighet än en politisk film.

I epilogen, när Horacia lämnar ön och beger sig till Manila för att leta efter sin son, har hon blivit en annan människa. Utan att avslöja vad som hänt är hon inte längre hämnerskan, utan bara en vilsen mor på jakt efter sin försvunna son. Kanske hade slutscenerna strukits i en Hollywood-remake.

Av Anders Annikas 8 feb. 2017