Bland nya och gamla bilder i Göteborg

«Tyst, lång och långsam, mörk, grå och urvattnad, besatt av klass och elände, inte sällan våldtäkt, abort och barnmisshandel.» Jon Asp tycker att filmsverige borde inspireras av festivalfilmen i stället för att raljera över den.



Vad är en filmfestival? Frågan har flera men få enkla svar. För den som inte är van festivalbesökare gäller främst ett: En filmfestival är i hög grad vad traditionella medier (och sociala i stigande grad) väljer att reproducera; vilka föreställningar de finner värda att ta fasta på; vilka filmer, filmare och skådespelare de tror kan dra uppmärksamhet till sig.

En filmfestival av (nyss avslutade) Göteborgs eller (snart vidtagande) Berlins storlek – med runt 500 titlar – går förstås inte att överblicka på egen hand. Därför tvingas var och en efter bästa förmåga gå på känsla, göra urval och lyssna till andra.

När P1 Kultur i fredags sammanfattade årets göteborgsfestival tog man avstamp i nedärvda föreställningar om vad som utgör en filmfestival, eller snarare en «festivalfilm». Den typiska festivalfilmen – fick vi veta – är tyst, lång (Lav Diaz) och långsam, mörk, grå och urvattnad, besatt av klass och elände, inte sällan våldtäkt, abort och barnmisshandel. I fyra inledande minuter raljerade filmjournalisterna Roger Wilson och Emma Engström utifrån välkänt mönster, utan vidare kommentarer eller försök till fördjupande diskussion. (Nästan halva sändningen tillägnades för övrigt tv-dramat, i sig bara en bråkdel av Göteborgs publika program.)

Till vems glädje, till vilken nytta? Även om driften var medveten: hur många filmovana kan antas lära sig något, vilka initierade fortsätter lyssna (mer än de som bara vill befästa fördomar)? Graden av föreställd inkludering har gått så långt att förevarande hantering tycks vara standardläge, i P1 såväl som i kanaler bortom radions. Medierna i fråga utforskar inte utan upprepar fraser som aldrig problematiserar innehållet eller utmanar mottagaren.

Visst vilar det något utstuderat över festivalfilmen, särskilt som vi kommit att känna igen den från Cannes sedan 90-talet, med det långsamma och våldsamma upphöjt, och med en festivalvärld som rättat sig därefter. Ändå är det en sanning med väsentlig modifikation. Allting förändras, även om världen förblir mörk. Och, sett ur jämförelseperspektiv, hur negativ är nämnda företeelse? Ställ det dåliga i festivalfilmens utbredning mot nyttan samma filmer gör i förhållande till blockbusterkulturens maximerade form och reducerade innehåll; hur den vidgar berättarspannet, utvecklar bildspråket, ökar både publikens utblick och dess tolerans.

Om Göteborg och Stockholm säljer runt 30 000 medlemskort varje år, varför inte ta sikte på denna hängivna publik som primär målgrupp, i syfte att samla den inom ramen för en bioklubb för smalare och bredare kvalitetsfilm, svensk som utländsk, på den vanliga repertoaren, med modell hämtad från Danmark och Norge

Rädslan i att tackla filmerna för dess faktiska särdrag och benägenheten att i stället parera dem med en ironisk axelryckning består sannolikt i en underliggande rädsla (redaktionens eller ägarens) att inte skrämma bort mottagaren, ytterligare förstärkt mot bakgrund av att den svenska festivalfilmen (den som fortfarande, men kanske inte länge till, vinner kritikers gunst även i Sverige) säljer rekordfå biljetter hemmavid. Mäthets och beröringsskräck för det krävande sprider sig till föregivet seriösa kulturmedier, även till Sveriges radio, som annars har högt förtroende bland nationella medier och institutioner (enligt förra årets Förtroendebarometer delades förstaplatsen med Systembolaget, Svenska Dagbladet 5 feb).

I andra änden av P1 Kultur och andra «kvalitetsmedier» som följer tidens publikkrav återfinns de mer oförblommerat folkliga inslagen. Till dessa kan även arrangören själv bidra, angelägen om att bredda sin träffyta. Som en av flera «göteborgsprofiler» fick till exempel Glenn Hysén avge dom över två filmer på årets festival, polynesiska rugbydramat Mercenary och israeliska fotbollsfilmen Forever pure (bilden).

forever pure

Den forna backklippan fick även se sitt kritikerknäck spilla över i en krönika i GT/Expressen (3 feb). Han ogillade båda filmerna starkt men värdesatte festivalens förmåga att mangla ut filmer till publiken. Trots skepsis signalerar Hyséns utspel hög tillgänglighet och får kanske mottagaren att känna sig lite smartare.

Samtidigt, är detta på något sätt relevant journalistik? Kunde utrymmet ha använts annorlunda? Föreställ ett omvänt scenario, till exempel att Ingmar Bergman, göteborgsfestivalens förste hedersordförande, eller Lars Norén i dag, hade ombetts recensera melodifestivalen på snarlik plats.

Strävan efter att jämna ut innehållet, bringa samman högt och lågt över hela spannet från konst till underhållning, är sedan länge förhärskande inom kultursfären. Det är inte primärt ett problem för konsten, men för kulturen som den vistas i och därmed i förlängningen för konsten. Åskådare liksom kreatörer anpassar sig. De allra flesta hör ropen om publiktilltal, finner sig i miljön, ändrar riktning utan att tänka på det.

Detta gäller inte minst svensk filmkultur under senare år, trots ökad konstnärlig mångfald. Att överbrygga skillnaderna mellan de misstänktas rädsla för «djup film» och cinefilernas förkärlek för «film med djup» är dömt att misslyckas. En publikframgång kan inte förutses i formen av skrivbordsprodukt; en anständig filmkultur kan bara återskapas genom att den konstnärliga friheten värdesätts i flera led.

Under ett seminarium i Göteborg som uppmärksammade den 40-årsjubilerande festivalen gick frågan till samtliga festivalchefer om arrangemanget skulle existera om ytterligare fyrtio år. Alla svarade jakande, vissa mer önsketänkande än övertygande, ofta med hänvisning till ett fortsatt behov av delade festivalupplevelser.

Gunnar Bergdahl tog resonemanget något längre och pekade på biografen som det viktigaste rummet, inte primärt av sociala skäl, utan för vad dess format medger för filmen som uttryck. I tider när repertoaren koncentreras i innehåll och standardiseras i form är festivalens viktigaste uppgift att upprätthålla och utveckla filmspråket; den stora vita duken som en slags garant för att filmare ska kunna utmana sig själva, sina föregångare och publiken; utforska och flytta gränserna för vad film kan vara.

Festivalens primära funktion är att stimulera filmen som konstnärlig företeelse, och därmed också publiken. Om filmfestivalen överlever i biografsalongen så överlever också filmkonsten. Då ligger det i alla filmentusiasters uppdrag, media inräknat, att också blicka bortom huvudfåran, söka och sprida information från olika avsändare, i stället för att upprepa invanda föreställningar i hopp om att inte stöta sig med någon.

På en festival som Göteborg behövs all tänkbar vägledning. Vilka föreställningar kunde man göra på årets upplaga? En inte oväsentlig rad titlar föll inom ramen för den så kallade festivalfilmen, men inte utan nyanser. Flera filmer tog form mot verkliga tragedier, väl dokumenterade i tv och tidningar. Men där media mer och mer fokuserar på känslor, motiv och förklaringsmodeller är festivalfilmen fortfarande mer återhållsam med information och spekulation.

Ett exempel var amerikanska Dark night, löst baserad på skottdådet under en filmvisning av The dark knight på en biograf i Colorado 2012. Här fogas fragment till fragment, men det är upp till åskådaren att skapa sammanhang. Avgjort verkar filmen mer som en stämnings- och tillståndsskildrare än sanningskommission. Ibland kan man tycka att den ligger väl nära Gus van Sants Elephant, alltjämt den stora föregångsfilmen inom «genren», vilket inte hindrar att Dark night existerar i egen rätt, med poetiska element olika väl utförda.

dark night

Polska Playground (snart aktuell på Kinoteka i Stockholm) tar avstamp i verklighetens Liverpool 1993, då två skoltrötta tioåringar brutalt stenade en tvåårig pojke till döds. Bartosz M Kowalskis debutfilm blev en vattendelare redan vid världspremiären i San Sebastián i höstas, med åskådare som antingen lämnade salongen under visningen eller applåderade ivrigt efteråt. Genom att varsamt och kapitelvis teckna konturerna till några ungdomarnas bakgrund framställer regissören en mer generell provkarta över samhällets degradering. I knivskarpa klasskildringar får åskådaren ta rygg på ungdomarna i respektive hemmiljö.

Den ena pojken hjälper sin rullstolsburna pappa när mamman ännu är på jobbet. Med handfasta rutiner och stadig kamera ter det sig först som ett vackert omhändertagande, även om sonen undrar varför mamman dröjer. Så plötsligt, som från ingenstans (men ändå inte), spelar han ut sin undertryckta vrede på fadern, genom våld, flera slag och förmodligen inte första gången.

Den andra unga gärningsmannen påverkas också av begränsat familjeliv. Även om han mönstrar sitt uppror på delvis känt manér – t ex rakat huvud – så skänker det hudnära eftertanke även här. Lagom vant och delvis ömt bär han det gråtande spädbarnet, det yngre syskon som han delar rum med, en omständighet som möjligen bidrar till känslan av trångmål och förminskande.

I filmens första kapitel är miljön en helt annan, med en desto mer välbeställd flicka som ändå lider minst lika hårt. Hon är beredd att gå långt i sitt självplågeri och sin strävan att slippa klassrummets offerroll.

playground

Från dessa intima ramar zoomar regissören sakta ut, som samma personer närmar sig skolgårdens utsatta spelplats, för att till sist – vid det bestialiska slutet – låta kameran bli kvar på avstånd. Skildringen är så känslomässigt upprivande att festivalen övervägde att inte visa filmen. Filmen ger inga svar men den sår frön till bilden av ett samhälle från indolens till överträdelse, från barndom till vuxenliv, mellan vanmakt och makt. Humörsvängningar som förlorar alla tänkbara sinnen för proportioner.

En annan sensationell förstafilm på festivalen var österrikiska Das unmögliche Bild (The impossible picture), som också belönades med Ingmar Bergmans debutpris. Sandra Wollners familjenära film handlar om en poliosjuk trettonåring som ärver faderns super-8-kamera och påpassligt riktar den mot hemmets förborgade hemligheter (temat kvalar definitivt in på nämnda festivalfilmskriterier).

«Pappa sa att man måste vara snabb om han ska hinna se någonting, eftersom allting försvinner så fort. Men jag tror inte det stämmer. Jag tror bara man måste fortsätta titta», yttrar huvudpersonen tidigt. Och som hon dröjer, inte bara vid omgivningen, utan också vid sig själv. Det specifika får en universell prägel. De märkvärdiga smalfilmerna arrangeras med känsla – bilder som förefaller närmast «omöjliga» att sälja på den vanliga biorepertoaren.

Mexikanska Todo lo demás (Everything else) följer på nära håll en 60-årig kvinna som tillbringat halva livet på myndighet med att kontrollera människors personhandlingar. Dokumentärfilmaren Natalia Almados spelfilmsdebut är lite som en omvänd Jag, Daniel Blake. I stället för att som i Ken Loachs guldpalmsvinnare skildra den drabbades vanmakt, låter hon åskådaren komma en avdomnad, med åren allt mer maktfullkomlig byråkrat nära in på livet.

Med rot i den personliga sorgen, och kanske förstärkt av tillvarons oegentligheter, riktar hon sin ansamlade hämnd på samhället i stort. I repetitiva scener skildras hur hennes tynande tillvaro sätter fula avtryck på jobbet. Minsta lilla motvilja mot en klient och hon tvekar inte för att godtyckligt spela ut den. Som när en medelålders man bidar sin väntan med mobiltelefonen och hon genast tar det som en förevändning för att underkänna hans dokument. För att uthärda sitt övertramp plockar hon, strax därpå, fram sin sminkväska – som för att måla bort skammen.

Till och från kontoret följer vi henne i storstadens myller, bland utsatta och allmänt passiviserade på tunnelbanan. På badhuset gör hon regelbundna, likaså anonyma stopp. Men så i finalen syns hon plötsligt för omgivningen, då en väldig kvinna oväntat skrubbar hennes rygg. Vad som låter forcerat på papperet mynnar ut i ett sällsynt stark och vacker slutbild.

everywhere

Todo lo demás är därtill en typisk festivalfilm: mörk, repetitiv och stadd vid ett kafkaartat utanförskap. Bland andra sevärda göteborgsfilmer, som passar mer eller mindre bra in på festivalfilmens kriterier, kan nämnas flera: franska Orpheline (där fyra aktriser spelar samma kvinna i olika utsatta faser av livet), Epifanía (nästan utan dialog om livscirkeln från död till födelse, sorg till glädje), The Challenge (dokumentär om jakt på falkar och andra statusprylar), All of a sudden (irriterande tyskt drama som tar sig i sin brist på pekpinnar), franska filmskolefilmen Le concours, det fint absurda alienationsövningen Zoology (om en medelålders djurskötare som odlar svans), omtalade blodsutgjutelsen Raw (om veterinärstudenter med illa dold kannibalådra), den planlösa men ändå belönande Copenhague – a love story (inte olik en annan ung Köpenhamnsskildring I blodet), det kongeniala konstnärsporträttet 76 minutes and 15 seconds with Abbas Kiarostami.

Allt på göteborgsfestivalen var förstås inte minnesvärt, eller stöpt i festivalfilmsform. Som invigningsfilm betraktat var Tom of Finland, om konstnären och gayrörelse-pionjären Touko Valio Laaksonen, i beskedligaste laget. Publikjubel i all ära men lite mindre mainstream, lite högre konstnärlig höjd borde vara möjligt på öppningskvällen, särskilt som flera av utmanarna i den nordiska tävlingen visade så hög klass.

Den judiska församlingen i Göteborg bjöd in till (dock inte i synagogan) In treatment-skaparen Ori Sivans Harmonia, med Första Mosebok placerad i en samtida konserthusmiljö, modern men alltjämt patriarkal. Berättelsen om Abraham och hans länge infertila hustru Sarah landar här i en väl fyrkantig fusion, med fiol och elgitarrer på samma scen, och med två halvsyskon förenade inför de olika mödrarna. Ytterligare styltigt var det maliska gangsterdramat Wùlu – en rags to riches med förhinder, depravation hela vägen, om än länge förtäckt i huvudpersonens fåordighet. Inte desto mindre verkade publikreaktionerna denna söndagkväll på klassiska Hagabion starkt erkännande. Välviljan kan förstås ha olika motiv, mer eller mindre självrättfärdigande. Men ett är ändå säkert: folk verkar ha ett behov av utblick, även när innehållet skaver och smärtar.

Kanske är det mot denna bakgrund som filmfestivalen borde inspirera. Om Göteborg och Stockholm säljer runt 30 000 medlemskort varje år, varför inte ta sikte på denna hängivna publik som primär målgrupp, i syfte att samla den inom ramen för en bioklubb för smalare och bredare kvalitetsfilm, svensk som utländsk, på den vanliga repertoaren, med modell hämtad från Danmark och Norge (och viss inspiration en tilltagande filmstudioverksamhet). Ge publiken festivalkänsla året runt genom att programmera och paketera filmer till ett förmånligare pris. Under rätt omständigheter kommer publiken på så vis inte bara att se fler filmer på bio, utan också utsätta sig för filmer de annars inte skulle se – och därmed få sina föreställningar utmanade, sin världsbild berikad.

Inte bara festivalpubliken skulle förkovras; filmkulturen över lag skulle öka i mångfald och kvalitet. Och, vem vet, kanske skulle också medierna röra sig bortom schablonerna och ta filmen på allvar, även om prognosen för världstillståndet verkar fortsatt dyster.

Av Jon Asp 8 feb. 2017