TriArt Film

Suzanne Osten replikerar om Flickan, mamman och demonerna

«Jag vill gärna fortsätta diskutera barns lust till skräck och det groteska.» Suzanne Osten replikerar i debatten om «Flickan, mamman och demonerna».



Bra filmkritik utvecklar vår konstform och hjälper publiken att se under och bakom klichéerna. Som när film lanseras stenhårt i olika kända genrer, som skräck och komedi. Ja, vi behöver kritisk diskussion, bortom vad vi bara ser snabbt. Men kritiker måste välja sina exempel på kunnig grund. Krispiga paradoxer vimlar i Vanessa Crispins text, men jag känner inte igen mycket från arbetet med min film, eller från hur publiken svarar.

Skrattar ett barn sägs det att det inte fattar. Är de stilla, då är de skräckslagna. Om de pratar, då är de inte intresserade.

Jag har gjort film i process för och med barn i hela tio år efter förra barnförbjudna filmen, Bengbulan (1996), och jag vill gärna fortsätta diskutera barns lust till skräck och det groteska. Men främst utmanar jag i dag vuxnas förståelse av vågad konst för barn – ofta ifrågasätts konstarten för lättvindigt, tycker jag. Det ligger 20 års arbete bakom denna film. Vi vuxna väljer, köper biljetter, recenserar. Vi rättar oss efter föräldrar som hotar att inte välja just oss...

Även om vi så småningom vann målet i Förvaltningsdomstolen, är inkomster alltid biografägarens argument, och SFI, som satsat ordentligt i kvalitetsfilmer, äger inga biografer att visa dem på. En olöst rättvisefråga. Filmkatatoni sedan åratal.

En lansering jag drömde om för den här filmen handlade om att lyfta fram ett ämne ingen vågat berätta om på bio (men på teatern sedan -98). Men den blygsamma lanseringspengen måste omfatta att också nå och inbjuda barn (vi gjorde ett demonspel) och – menade väl distributören – till att inte skrämma vuxna. Och tre rädda vuxna på det nybildade mediarådet stoppade alla våra planer! Genom att fria skräcktrailern och ge den 11-årsgräns, men sätta 15-årsgräns på spelfilmen!

En barnfilm som anses farlig och inte tillåts visas ens i föräldrars närvaro, går inte att sälja. Och den vuxna publiken föraktar barnfilm. Alltså: min film störtdök från biograferna – skräckrubriker och debatter skrämde tilltänkta lärare och föräldrar. Även om vi så småningom vann målet i Förvaltningsdomstolen, är inkomster alltid biografägarens argument, och SFI, som satsat ordentligt i kvalitetsfilmer, äger inga biografer att visa dem på. En olöst rättvisefråga. Filmkatatoni sedan åratal.

Min kunskap i 50 år har varit att göra konstnärliga berättelser för verkliga barn i alla åldrar (och forskning, bland annat en dokumentärfilm om sex till tolv månaders gamla barns reception av konst: Babydrama, 2009). I ett pjäsprojekt om modern barnuppfostran arbetade vi med barns filmskapande som grund för vår berättelse (Uppfostrarna/de ouppfostringsbara, Erik Uddenberg 2011). Min regimetod är att studera barns reaktioner på alla sätt – lekresearch och biotest på plats; barns uppfattning om vuxnas makt över dem kan knappast intervjuas fram. Om de «katatona barn som såg Bio Rio-föreställningen bland flest vuxna, i Crispins exempel, tänker jag så här: Upprätta ryggar = djupt koncentrerade. Verkar de rädda? De vuxna var rädda?! Just det här temat: psykiskt sjuk mamma, har jag testat på barnpublik och vuxna i 20 år i många länder och kulturer. Detta är ju tabu överallt. Ett bra skräcktabu att bryta.

Det är mycket intressant att redigera barns framlekta scener och se hur barn skildrar hur vuxna ofta missar att se vad som pågår…

Vårt statliga medieråd använde maktmissbruk, och krossade vår biolansering som «familjefilm». De överklagade också så långt det gick med alla sina resurser mot mig, trots att vi vann i varje instans. Det hjälpte alltså inte lanseringen att förvaltningsdomstolen friade filmen och gick på min linje. Mediarådet med sina juridiska resurser manglade vidare sin censuråsikt: ingen under 15 får gå! Samtidigt som de släppte alla stora amerikanska skräckfilmer från 11 år. Samtidigt som tvisten pågick försvann filmen från biograferna. Jag vädjade till SFI, Dramatikerförbundet och Teaterförbundet, där jag anses bra för barn. Kollegor ville demonstrera. 

Det lyckligare slutet på detta är att Allmänna arvsfonden ger Schizofreniförbundet och spelfilmen pengar till att samla samtal med barn och myndigheter om filmens tema och innehåll. Biografen som plattform. «Det är inte ditt fel!», kallar vi kampanjen. Mitt ärende med filmen, som ju är en skräckfilm på ytan, som barn kallar en spökhistoria, är ju att visa att mamman har en sjukdom, demonerna, och att hon sitter fast i deras garn. Barnet Ti ser dem aldrig! Och det ser barn i publiken. Filmen har ett barnperspektiv.

ti

Det norska mediarådet tog intiativ till en konferens i somras, och tyckte filmen var intressant – för barn. Svenska medierådet åkte inte dit. När norska medierådet undersökte 12 åriga barns reaktioner på filmen, visar den publiken stor empati och ger massor av lösningar på hur man kan hjälpa rollen TI.

De andra frågorna rörde sig om de blev rädda för några effekter. Nej. Eller upplysningen, «det är en film». Nej. Men, förklarade de, kanske är det bra att säga så för små, små barn.

Framtid för denna skräckfilm

Den är gjord och testad för barn från 7 år och upp: på Skolbio. Det krävs bara en engagerad lärare, och vi har en verkligt bra handledning till lärarens hjälp. Om föräldrar protesterar blir det nog inte av. Skolors rektorer är känsliga för föräldraopinioner.

Men «alla» vuxna som trodde den var farlig för barn får snart se den på SVT, och så har vi den moderna psykiatrin och brukarna som behöver flera bra filmer om ämnet. Vi behöver debattera samhällsproblemet, «vår rädsla», eftersom vi ser ökade fördomar om psykiskt sjuka, särskilt när det gäller schizofreni och psykos. Vi räknar generöst med 350 000 unga åskådare som behöver filmen, det vill säga barn som har en anhörig med problem som liknar filmens. Ett par barn i varje klass.

Mina möten ute i landet med barn i salongen visar att

Kärleken till mamman i filmen gör Ti orädd, och hon dukar inte under för sin skräck. Och barnen iakttar Tis brist på rädsla .

Verkliga barn har däremot en uttalad längtan till skräckgenren, och att få hålla på med den. Där har Crispin gissat rätt, att en skräckfilmslansering skulle ha funkat på barn. Men deras skräckslagna vuxna tolkar och väljer bort efter sina levda erfarenheter. De ser ibland fel när de ser på barn och misstolkar reaktioner.

Skrattar ett barn sägs det att det inte fattar. Är de stilla, då är de skräckslagna. Om de pratar, då är de inte intresserade.

Efter filmen rusar verkliga barn runt runt, och alla har överlevt.

Alla barn jag frågar vill se film på bio! Många barn läser film bättre än vi gör och de vill skapa. De första skräckfilmerna barn ville göra efter ha mött mig som filmambassadör för barnfilm börjar strömma in nu; Björngårdsskolan, kompisskola till SFI, har redan haft festival.

Vi vet alla vi ska dö – det ligger enligt min tolkning i vårt gemensamma intresse för skräck.

Men alla barn vet – det är bara en film. 

Av Suzanne Osten 8 feb. 2017