Adam Sandler ur bröderna Safdies «Uncut gems» © Netflix

Punch drunk Hollywood

«Hans egenartade utbrott framstod mer som manschauvinistiska svinerier än ett uttryck för frustration inför sociala och emotionella tillkortakommanden.»

Oscar Westerholm tecknar ett porträtt av ett av vår tids stora, brokiga skådespelarfenomen, Adam Sandler.



«Det är fan för varmt för en pingvin här!» Billy Madison, en snorrik hotellmagnats tjugosjuårige son, sitter i en golfbil vid uppfarten till sin familjeherrgård och bläddrar igenom dagens post: en hög med fetischporr (Drunk chicks heter en av tidskrifterna). 

Det är då det händer. En kolossal pingvin uppenbarar sig. Den fluffiga fågelgestalten, en obestridlig synvilla, underminerar Billys slackerschema med spritiga drinkar i solskenet vid poolkanten. Denna zoologiska anomali är oerhört provocerande. Pingvinen vinkar retfullt till honom med sin ena vingpaddel. «Jag måste skicka tillbaka honom till Sydpolen», säger Madison och plöjer igenom sin familjs botaniska trädgård på jakt efter fantasmagorifågeln. 

Adam Sandlers gnällröstat infantila genombrottsroll i Billy Madison (1995) är, enligt Roger Ebert, lika bedårande som ljudet när någon drar naglarna över en griffeltavla. På samma sätt som Billy upplever pingvinen som naturvidrig – klimatet är för varmt och varelsen är alldeles för stor – har kritiker genom åren uppfattat Sandlers filmiska närvaro som obegripligt överdimensionerad.

rs-192699-MCDBIMA_EC007_H.jpg

Billy Madison är en mansbebiskomedi i samma larviga ådra som Dum & dummare eller Bill & Teds galna äventyr. Men filmen ger också en försmak på Sandlers imponerande räckvidd som skådespelare, något han bara hintat om när han i slutet av åttiotalet inledde sin skådespelarbana som sketchkomiker för underhållningsinstitutionen Saturday night live. Inom loppet av ett andetag visar Sandler prov på att kunna gå från pubertal tutt och prutt-humor till något mer djuplodande. Liksom Charlie Chaplin, vars inflytande är tydligast i Big Daddy (1999), ett riff på Chaplins pojke, har Sandler en förmåga att sätta sig in i ett barns(ligt) perspektiv. Hans karaktärer har ofta en överdrivet infantil sida, som yttrar sig i hans komiska oförmåga att orientera sig i vuxenvärldens outtalade spelregler. I Billy Madison behöver hans förvuxna barnrumpa förhålla sig till en hierarkisk företagskultur, där synliga såväl som osynliga krafter försöker beröva honom på arvsrätten som det högsta hönset inom företagets hackordning. För att bevisa för sin pappa att han är den rättmätige arvtagaren, och att direktörsposteringen inte borde gå till någon snobbig (men mera kompetent) långtidsanställd, behöver Madison gå om grundskolan. 

Sandler följde upp Billy Madison med komedierna Happy Gilmore (1996), The wedding singer (1998)  och The waterboy (1998), samtliga publikframgångar fast med ett svalt mottagande från kritiker. 

Det var med Paul Thomas Andersons atonala romantiska komedi Punch-drunk love (2002) som Sandler började få konstnärligt tuggmotstånd. Rollen som den ångestridna Barry Egan kanaliserar allt det som hade varit Sandlers kännetecken från nittiotalets komedier: en fysisk humor – lite som Jerry Lewis sextiotalsfilmer – som är närmast påstridigt tramsig, ständigt balanserandes vid det banalas rand. Anderson tar emellertid till vara på mer lågfrekventa element i Sandlers insats som gör rollporträttet av Barry både sympatiskt i sin känslomässiga desperation och skräckinjagande i sin barnsliga oberäknelighet. En kärleksscen mellan Barry och Lena (Emily Watson) är på samma gång fylld av ömhet som den är laddad med en svårbestämd aggressivitet. Lena är så vacker, tycker Barry, att han vill krossa hennes skalle «med en slägga». 

I stället för att gång på gång, vilket var fallet i den John McEnroe-parodierande Happy Gilmore, låta Sandlers roll få utlopp för sin ilska i typiska screwballsekvenser lägger Anderson ett lock över den. Styrkan i Sandlers insats blir i stället det som rister under ytan: en återhållen men trots det påtaglig vrede. Sandlers passivt aggressiva skådespel understöds av ett för genren otypiskt febrigt intensivt bildberättande. Jon Brions tonsättning för tankarna till Pierre Schaeffers konkreta musik.    

20070322__MNREIGN235.jpg

Insatserna i Vänner för livet (2007) och Judd Apatows Funny people (2009) hör till några av Sandlers främsta insatser. Det är två filmer med avgjort tragiska undertoner och som hanterar stora ämnen. Vänner för livet handlar om en man som försöker hantera förlusten av sin familj i 9/11. I Funny people försöker Sandlers karaktär acceptera sin dödliga cancerdiagnos. I filmerna använder sig Sandler av ett mer avskalat uttrycksregister. Rollerna skiljer sig också från till exempel den explosivt knepiga karaktären i Punch-drunk love i det att de saknar den typ av uppenbart excentriska drag som Sandler brukar tälja komiskt guld med. Liksom Chaplin visar dock Sandler att en skicklig komiker ofta har en förmåga att spela tragiska roller övertygande. 

Det var dock framför allt som renodlad komiker i filmer producerade av det egna bolaget Happy Madison som han hade börjat staka ut ett territorium. 50 first dates (2004), Jiddra inte med Zohan (2008) och Grown ups (2010) kammade alla hem minst dubbelt sin budget i biljettintäkter. Men allteftersom Sandler blev mer bekväm i sitt uttryck, började filmerna också slänga sig med billigare skämt, ofta på bekostnad av etniska minoriteter och hbtq-personer. Sandlers outsider-image som han odlat under nittiotalet fungerade inte längre lika bra när han var en av Hollywoods guldkalvar. Humorn, som i sin stridslystna barnslighet tidigare i karriären hade något subversivt över sig, började i stället mota sina slag nedåt i samhällshierarkin. Hans egenartade utbrott framstod mer som manschauvinistiska svinerier än ett uttryck för frustration inför sociala och emotionella tillkortakommanden. 

Ett av lågvattenmärkena är den bisarra Jack and Jill (2011), där Sandler spelar ett käbblande tvillingpar. Det är en buskisfars som med hjälp av en dissonant pipröstad Sandler i kvinnokläder och en militärgradig arsenal av diarréskämt försöker tvinga skratt ur publiken. Al Pacino gör dock en oförglömligt tramsig insats som den okynnige skådespelaren Al Pacino, som faller pladask för Sandler i push up-bh och högklackat.  

Jack and Jill kammade hem storslam på Razzie-galan och anses av många vara en av världshistoriens sämsta filmer. Men mottagandet visade också på en ovilja hos filmkritiker att ta Sandler på allvar. Filmen fick nämligen en rad alarmerande livströtta recensioner. En svensk kritiker verkade knappt ens bemöda sig med att se filmen, utan publicerade i stället en sms-konversation han underhöll sig själv med under pressvisningen.    

2014 slöt Sandler och Happy Madison ett avtal med Netflix på fyra originalfilmer. Uppgörelsen utökades 2020 till tolv produktioner. 

sandywexler.jpg

Bland Netflix-filmerna sticker framför allt Sandy Wexler (2017) ut, en mockumentär i samma stuk som Woody Allens Zelig om den misslyckade talangscouten Sandy (Sandler) och hans relation till sångerskan Courtney (Jennifer Hudson). Filmen återkopplar till den terräng Sandler stakade ut i början av sin karriär, där Sandys barnsliga uttryck inte nödvändigtvis beror på ett svullet ego. Sandy är snarare en naiv dilettant och en allmän driftkucku bland Los Angeles grädda. Hans självuppoffrande jakt efter oslipade talanger uppfattar dock många i filmen också som ett ovanligt autentiskt uttryck för medmänsklighet. 

I slutänden är Sandy Wexler emellertid en motsägelsefull upplevelse. På samma gång som den lovprisar de ödmjukt självuppoffrande livsvalen, innehåller den också ett av filmhistoriens mest självbelåtna slut. Sandy har några år in i framtiden råkat bli en av Hollywoods främsta namn. Han kan se tillbaka på ett liv kantat av framgångar. Han håller i den avslutande scenen ett tal på sitt bröllop. Alla är där och alla älskar honom och hans hustru, stjärnan Courtney. Det är svårt att inte dra paralleller till Sandlers egen karriär, som har gått från att vara en vagel i ögat för den goda smaken till att bli ett överexponerat varumärke. Men det är också inom Netflix-produktioner som Sandler mer och mer har börjat röra sig utanför sitt eget produktionsbolags mallar. Han kanaliserar i Josh och Benny Safdies Robert Altman-inspirerade thriller Uncut gems (2019) en liknande form av aggressiv energi som man kan hitta i Punch-drunk love, men utan den bisarra komik som Anderson använder för att göra Sandlers karaktär älskvärd. En desto större tonskillnad, och förmodligen en svårare utmaning för Sandler, hittar vi i The Meyerowitz stories (2017), Noah Baumbachs dramapärla som han regisserade två år innan allt annat överskuggades av Marriage story. I filmen, som är en Woody Allen-artad berättelse om hur en judisk familj i New York, spelar Sandler en ensamstående far till en dotter som ska börja på ett konstnärligt universitetsprogram. Porträttet, som på sina ställen är hjärtesnörpande humoristiskt, präglas framför allt av en återhållen sorgsenhet, ett slags stilla och resignerat betraktande av hur tiden går. 

I Safdie-brödernas kortfilm Goldman v. Silverman (2020) bråkar Sandlers guldmålade gatuclown mot Benny Safdies silvermålade. Det är en lika lustig som skamlöst småaktig kommentar till att Uncut gems inte förärades en enda Oscarnominering. Netflix-abonnenter har, enligt tjänstens egen statistik, ägnat över två miljarder timmar åt att titta på Sandler-filmer. Med den statistiken i bakhuvudet förefaller dock tanken att Sandler själv en dag kommer att omvandlas till en jättelik guldstaty anmärkningsvärt sannolik. 

Av Oscar Westerholm 17 sep. 2020