Jessie Buckley ur Charlie Kaufmans «I’m thinking of ending things» © 2020 Mary Cybulski/Netflix

Sköna nya filmvärld

Christopher Nolans mondäna mischmasch följs av den riktiga Bond i november. Höstfestivalerna kämpar mot pandemin medan streamingtjänsterna fortsätter casha in. Oscarakademin statuerar minoritetskrav – och Filminstitutet hakar på – medan Kate Winslet, aktuell i nytt lesbiskt kostymdrama, ångrar sin medverkan hos Polanski och Woody Allen.

Oavsett om de är sköna eller bara sköra – filmvärlden rustar för nya tider. 



Många gläds åt att världens biofönster öppnat igen och att det är just Christopher Nolan som fyller salongerna med den påkostade palindrom-thrillern Tenet. Av förståeliga skäl, efter lockdown måste den breda biopubliken vinnas tillbaka och på kort sikt finns inga bättre bud än att ta vid där det slutade, i samma bekanta hjulspår. Kristid är ingen tid för experiment.

Covid-19 har knappast ritat om filmkartan, men undantagstillståndet har ytterligare synliggjort världens ensidiga bioklimat. Film utgör fortfarande ett betydande intresse, dock hopplöst svårt att underhålla i biomiljö. På höstens repertoar lyser de mer utmanande titlarna mer än vanligt med sin frånvaro. Alldeles för få är de som, i alla fall offentligt, oroar sig över kvalitetsfilmens vara. Inom svensk film begränsar sig samtalet till behovet av filmincitament – från debatterande politiker till Eva Hamilton under presentationen av den svenska filmhösten nyligen – det vill säga stimulerande skatterabatter för att behålla svenska produktioner och svenska filmarbetare inom landet. Det var en rimlig målbild före pandemin, det är en alltjämt rimlig målbild, i alla fall ur näringssynpunkt. Samtidigt diskuterar få eller ingen eventuella bieffekter. Forskning säger till exempel att produktionsincitament bara gynnar de redan rika och att gamla strukturer befästs. Kristid må öppna några nya dörrar och fönster, men på samtalsnivå räknat är det ett par steg bakåt snarare än progressivt.

Ändå: är det rimligt med fler subventioner till en filmpolitik som håller på att förbruka sitt förtroende i ett slags institutionellt välmenande kommersialisering?

Även Dagens Nyheter filmredaktör Helena Lindblad tog nyss bladet från munnen när hon liknade Filminstitutet och dess vd vid «ett enfrågeparti för jämställdhet» som försummar ödesfrågorna (17/9); «tidernas filmkris kräver också ett akut nytänkande byggt på ett gediget filmkunnande», skriver Lindblad och fortsätter: «Efter snart tio år på sin post är det hög tid att Serner breddar sin repertoar. Eller lämnar över vd-stolen till någon annan.»

DN kan som ingen annan få kultursverige att dra öronen åt sig. Nu får det som andra, mindre inflytelserika aktörer – däribland förevarande publikation – vevat på om i artikel efter artikel, år efter år, plötsligt resonans. Ett stort genombrott, och ur nationellt perspektiv kanske precis det som behövs för att bryta isen, få branschen och filmsverige att på riktigt våga prata om filmens olika utmaningar.

Nomadland 2.jpg

I helgen vann Beijing-födda Chloé Zhao, som femte kvinnliga regissör i festivalens historia, guldlejonet i Venedig med Nomadland (Jan Lumholdt skriver om filmen här). Ingen dålig resa för en regissör som redan tidigare brukat de vackra amerikanska vidderna i Songs my brothers taught me och The Rider. Ändå inte en total överraskning, Nomadland var ordentligt haussad redan på förhand, med Disney i ryggen och med ständigt – och rättmätigt – uppskrivna Frances McDormand i huvudrollen. Större underdogs har skådats.

Samtidigt är det allt fler arthousefilmer som duckar festivalernas publicitet, pandemi eller inte. Den senaste kvinnliga guldlejonvinnaren Sofia Coppola valde som bekant bort årets Venedig – eller om producenten Apple gjorde det åt henne. Dessbättre får hennes On the rocks ändå biopremiär i början av oktober, strax före streamingsläppet.

En film som däremot gick direkt till Netflix, utan biopremiär, var Charlie Kaufmans I’m thinking of ending things. Efter att Kaufmans regidebut Synecdoche, New York från 2008 sågs av få, stötte denne visionär – en av 2000-talets mest hypade manusförfattare – på patrull, detta i en tid då mellanbudgetfilmen generellt fick allt svårare på bio. I stället började Kaufman skriva på en roman. Han upplevde många arbetssamma år. Kaufman började skriva på en roman om en filmkritiker som hatar Charlie Kaufmans filmer och som släpptes först i år. Han samregisserade visserligen den egensinniga Anomalisa, som vann jurypriset i Venedig, men när Netflix hörde av sig var det aldrig läge att säga nej.

kaufman-car.jpg

För streamingjätten och Kaufman är det win-win. Kaufman filmatiserar visserligen en annan författares verk, men får fria kreativa tyglar och Netflix stärker sitt varumärke. Med publiken hemmavid som den stora vinnaren. För I’m thinking of ending things, briljant återgiven av Ida-fotografen Łukasz Żal, är en av årets främsta filmer. Den handlar om en deprimerad huvudperson på väg hem till sina föräldrar för att presentera den nya flickvännen, ett slags komma hem-film om erfarenheter som aldrig går ur kroppen: barndomen, korridorerna i skolan och det som sedan (aldrig) blev. Är han verklig för sig själv, är flickvännen ens verklig, är hon flera personer, är hon han? Här flyter det ihop, ett helt liv – eller i alla fall ett halvt – komprimerat till denna kammarspelets sena timme.

«Ibland är tanken närmare sanningen än handlingen, eftersom man kan göra och säga vad som helst, men man kan inte fejka en tanke», säger flickvännen.

Kaufmans filmer handlar genomgående om behovet av att bryta vanans makt – och kanske har filmvärlden något att lära här. Att bryta upp kräver energi, att ifrågasätta och förändra strukturer fordrar tankearbete och ansträngning. När världen krisar inför medias obrutna uppmärksamhet händer något med alla. Det är tid för förändring, men det är också en tid då tidigare aktuella frågor glöms bort och gamla strukturer får fortsätta utan notis.

ammonite © See-Saw Films.jpg

Medan Kaufmans lika skruvade som rörande drama undgår bioduken och award season, rustar andra delar av filmvärlden för nya erövringar i spåren av metoo. Stjärnskådespelaren Kate Winslet, Toronto-aktuell i det lesbiska kostymdramat Ammonite (populär «genre» efter Céline Sciammas film), redan oscartippad, sparar inte på krutet när hon i en intervju i Vanity Fair (10/9) pratar ut om att vilja vara ett «anständigt föredöme» för unga kvinnor.

«Vad fan höll jag på med när jag jobbade med Woody Allen och Roman Polanski? Det är så overkligt för mig nu hur de männen kunde vara så djupt respekterade i hela filmbranschen och under så lång tid. Det är jävligt skamligt. Och jag måste ta ansvar för att jag jobbade med dem båda. […] Jag brottas med denna ånger, men vad kan man göra annat än att vara jävligt sanningsenlig om det hela?»

«Fucking truthful»!

Man kan finna det berömvärt med tydliga ställningstaganden, men blir Winslet mer sanningsenlig för att hon 2020 tar avstånd från Polanski och Allen, den sistnämnde som hon filmade med så sent som 2017? Snarare är det den mediala logiken som sätter agendan, en agenda som inte minst Oscarakademin påverkas av, samma akademi som nyligen uppdaterade sina stadgar med fyra olika mångfaldskrav, varav de nominerade till bästa film måste innehålla minst två. Ett är att filmens huvudroll eller bärande biroll ska spelas av någon från en underrepresenterad etnisk minoritet. Ett annat är att minst trettio procent av skådespelarna är kvinnor eller hbtq-personer, etniskt underrepresenterade eller funktionsförhindrade.

Anna Serner var inte sen att hoppa på tåget: «Det är jättespännande att både Oscarsgalan och Bafta ser hur de kan göra sina galor mer inkluderande», sade Filminstitutets vd till Göteborgs-Posten (15/9) efter att hon öppnat för att införa hårdare mångfaldskrav för bästa film på guldbaggegalan.

Vi hör hur det låter, men det är också ett språkbruk som normaliseras och som vi med tiden vänjer oss vid. Eva Hamilton, ordförande för Film- och tv-producenterna, varnade liksom Helena Lindblad i DN för Serners förslag: «Öppnar man dörren för att ge allehanda pekpinnar för belöning eller för att ens utdela stöd måste man komma ihåg att filmstöd i Sverige är en politiskt styrd verksamhet.» (SVT 14/9).

Gräns-regissören Ali Abbasi, som återkommande riktat kritik mot det svenska filmsystemet, benämnde idén som «lite nordkoreansk», ett uttalande som Serner väjde för medelst väldigt fri tolkning: «det Ali Abbasi framförallt pekade på var ju att det krävs en förändrad inställning i hela branschen. Även de som distribuerar och visar film måste förändra sin syn på jämställdhet och mångfald».

Menar Abbasi verkligen att filminköpare och biografägare är de som ska leda vägen framåt mot en bättre, mer välrepresenterad filmvärld?

Det verkar inte troligt.

Genom politisk styrning inlindade i goda intentioner bygger Filminstitutet bara på glappet mellan brett och smalt, underblåser polariseringen och gömmer de verkligt viktiga frågorna.

Och det hela får förödande konsekvenser för filmare som söker en väg in i branschen. Under senare år har jag hört flera svenska regissörer och manusförfattare säga att de inte ansöker med det projekt som de helst vill göra, utan med det projekt som de tror har störst chans att få stöd. Åter andra beklagar sig över etablerade bolag och producenter som utan substantiella argument vill styra om premissen för deras manus, till exempel ändra kön eller etnicitet på huvudpersonen.

Det är denna bedövande, instrumentaliserande utveckling – vilken Filminstitutet i hög grad bidragit till – som måste upphöra. För att få syn på olika, originella röster. Innan filmarna kan återfå förtroendet för beslutsfattarna måste de tro på sig själva och sina egna projekt.

I det längre loppet blir den stora förloraren inte främst filmarna utan den publik som värdesätter överraskningar och utmaningar, och som fortfarande kan tänka sig att dela dem tillsammans med andra i en biosalong.

Annars kommer det inte att bli så mycket bättre än vad 2020 års Christopher Nolan mäktar med. Som Charlie Kaufman skriver i nämnda roman, här citerat ur Hynek Pallas recension av I’m thinking of ending things): «Starbucks är det smarta kaffet för dumma människor – kaffets Christopher Nolan».

Frågan är hur filmen och inte minst bionäringen ska undvika att bli som en hel ljummen kaffekedja – stora volymer av samma vara och med allt mindre innehåll och smak.

Av Jon Asp 17 sep. 2020