Från röda mattan på Lido © La Biennale di Venezia

Filmkärlek i coronans tid

«Och så var det Chloé Zhao, vars 'Nomadland' efter två tredjedelar kändes som en möjlig guldlejonvinnare i Venedig 2020 och efter sista tredjedelen och 24 timmar senare också blev det.»

Vackra amerikanska vidder och trippel i massakerfilm – Jan Lumholdt rapporterar från en festival som trotsade omständigheterna.



Dimman hänger som nykokt bovetegröt över de två svartklädda gestalterna, en man i skinnpaj och en kvinna i muslimsk täckelse, där de ligger i en lerpöl. En gråspräcklig häst står och tittar på. Scenariot ges en lång tagning.

Under tiden hinner man i lugn och ro konstatera att den Robert Bresson-avgudande azerbajdzjanske Béla Tarr-eleven Hilal Baydarovs In between dying (Səpələnmiş ölümlər arasında), en Carlos Reygadas-producerad och allegorisk motorcykelodyssé om Davud som lämnar «god» död efter sig varhelst han stannar till, gott kan få tjäna som symbol för essensen av filmfestivalen i Venedig 2020.

In between dying 1.jpg

Nu säger ni kanske att det väl inte så konstigt med två azerbajdzjaner i en lerpöl på vilken filmfestival som helst – dimman och hästen inräknade?

Fair enough, säger vi. Det är bara det att just i år, med «rådande omständigheter», så har det plötsligt beretts tid och plats för annat. Frånvaron av Hollywood, Netflix, Marvel och de Oscaraspiranter som vanligtvis lanseras till stor hype just här – ta Birdman, Spotlight, La La Land, The shape of water och Joker – förändrar dynamiken. Det gör också restriktioner kring fysiskt avstånd, gruppstorlek, kroppstemperaturer med mera. Obligatoriskt munskydd utlystes tidigt ute i hela festivalområdet kort därpå också inne i biograferna, där varannan sittplats blockerats. För att undvika köer har varje biljett fått bokas online – utan bokning, ingen sittplats. En murlik barriär har byggts upp framför röda mattan för att skydda från fans och autografjägare. Därför har varken autografjägare eller fans synts till i år, i alla fall inte fans som gärna vill se filmstjärnor men inte så gärna film. 

Den biljettköpande publiken, så viktig för festivalens balansräkning, stod 2019 för 42000 besök. I år blev det 20000. Siffran för ackrediterad bransch blev 5000 mot fjolårets 12000 med drygt 800 italienska journalister och 450 internationella (tre svenskar varav en reste igen efter Greta Thunberg-filmen). Samt ett nästan om inte helt frånvarande USA. Med det sagt/kanske just därför – en händelse blev det av det hela, varmt noterad av de som var där.

Amants 1.jpg

Noterbart är även att halva fältet i årets Venedig-tävlan har haft kvinnlig regi – på tal om att bereda plats för «annat»? – och att en av dessa ju vann guldlejonet medan andra hamnade i skuggan av sina ofta namnkunnigare manliga kollegor, om än inte helt. Franska Nicole Garcias Lovers (Amants) är ett gediget relationsdrama i tre akter om droglangaren Simon (Pierre Ninay) och studenten Lisa (Stacy Martin), vars kärlek granatchockas då en av Simons kunder dör i en överdos och han flyr landet. Pank och med krossat hjärta och tar Lisa jobb i garderoben på en risig horbar på Champs-Élysées där en inte alltför motbjudande men förmögen affärsman (Benoît Magimel) börjar uppvakta och lite senare erbjuder äktenskap. Under en resa till Mauritius möter plötsligt troféhustrun Lisa sitt ex och flamman nytänds. Upplösningen i Genève tar ut svängarna i väntat ödesdiger riktning. I en tidig scen tittar älskarna på Stanley Kubricks 50-talsnoir Spelet är förlorat ihop – som det anstår två medborgare i väldens mest romantiska land.

Tillbaka efter en längre tystnad är den bosniska regissören Jasmila Žbanić, 2006 års guldbjörnvinnare i Berlin för Grbavica - läker tiden alla sår?, och än en gång återbesöker hon de mörkaste skeendena från Bosnienkriget 1992-95. Quo Vadis, Aida? är en dramatiserad rekonstruktion av Srebrenica-massakern 1995 som kostade drygt 8000 bosniskmuslimska män livet och medverkade till myntandet av begreppet «etnisk resning». Händelsen ges ett kvinnligt perspektiv via Aida, en bosnisk FN-tolk som in i det sista ger sitt allt för att för att rädda de sina undan den general Mladics trupper. Den som vet vad som ska hända våndas, den som hoppas gör det förgäves. Det raka, krusidullfria berättandet – nästan modell skolfilm – blir hårresande effektivt.

quevadisneworder.002.jpeg

Massakerfilm nummer två – igen baserad på sann historia – hette Dear comrades (Dorogie tovarishchi) och inleds med den sovjetiska nationalsången med text av Sergej Michalkov. Regissören är Michalkovs egen son, veteranen Andrej Konchalovskij och året är 1962 i staden Novotjerkassk vid Don-floden. Här får arbetarna nog av upptrissade produktionskvoter och höjda matpriser och går i strejk, vilket ses illa av partiet som upprättat detta arbetarnas paradis och nu med våld, vapen och hotfull byråkrati slår tillbaka. Krusidullerna är flera och effektfulla, inklusive svartvitt foto, kvadratiskt Academy-bildformat och ett hjärtligt melodramatiskt fokus på Lyudmila, en 40-årig apparattjik som går före i matkön och saknar Stalin, i alla fall tills hennes egen dotter försvinner i strejktumultet. Filmen fick juryns specialpris.

Juryns grand prix gick till massakerfilm nummer tre – denna gång fiktion – som också diskutabelt «slår» de andra två. New Order (Nueva Orden) är av Michel Franco, kallad Mexicos Haneke (fast hans egen favorit är Bergman) ända sedan Smärtgränsen slog genom i Cannes 2012. Den filmen är en smekning jämför med årets käftsmäll, en mardröm utan minsta pardon och i tidiga partier minimal förklaring. Huvudpersonen Marianne är en överklasstjej som ska gifta sig och hennes flotta föräldrahus är fullt av prominenta gäster från samhällets toppskikt. Plötsligt klättrar beväpnade inkräktare över husmurarna och börjar brutalt råna gästerna på värdesaker. Tjänstefolket lämnas ifred och man anar en aktion modell gula västarna. Men allteftersom handlingen tätnar är apparaten betydligt större och skoningslösare med lika delar militära krafter och en kidnappningskultur av den art som just Mexico är beryktat för – Franco plockar friskt överallt ifrån, inklusive helvetet självt. Vår «hjältinna» Mariannes resa är outhärdlig in i det sista. Efter visningen såg jag högst sannolikt bakom ett munskydd Jasmila Žbanić komma ut och borde ha bett om hennes tankar om den här filmen jämfört med hennes egen. Låt oss återkomma i frågan, verkligen. Och låt oss nu lämna allt vad massakerfilm heter, på ett bra tag, tack.

Notturno.jpg

Beredvillig hjälp med detta kom från allahanda håll; från Gianfranco Rosi, efter Bortom Lampedusa nu tillbaka med Notturno, en resa till gränsområdena i Libanon, Irak, Kurdistan och Syrien, bortom men alltid nära kriget; från svenska Greta, som belyser vikten att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, både för huvudpersonen Thunberg och för regissören Nathan Grossman; från danska polisfilmen Shorta av Anders Ølholm och Fredrik Louis Hviid, om ett betongghetto som exploderar i våldsamheter när en ung invandrare avlider i sviterna av en ett polisförhör. I Roger Michells The Duke trivs Jim Broadbent och Helen Mirren på sitt mest Ken Loach-likt oglamorösa i en charmig dramakomedi baserad på en konststöld i National Gallery 1961, allt i välgörenhetens namn. I kortfilmen The human voice förenar Pedro Almodóvar och Tilda Swinton krafter, till färgsprakande resultat. I en annan kortfilm, svenska Nattåget, anas en betydlig växande regikraft i Jerry Carlsson. I Vanessa Kirby (prinsessan Margaret i The Crown fann festivalen en splitterny filmstjärna via sina första två huvudroller i Mona Fastvolds annorlunda kärlekshistoria i westernmiljö The world to come och i Kornél Mundruczós familjedrama Pieces of a woman, för vilken hon fick priset för bästa skådespelerska.

nomadland 1.jpg

Och så var det Chloé Zhao, vars Nomadland efter två tredjedelar kändes som en möjlig guldlejonvinnare i Venedig 2020 och efter sista tredjedelen och 24 timmar senare också blev det. Därmed blev det händelsevis också en amerikansk film som vann, i regi av en Peking-född, London-utbildad, USA-baserad och ganska spenslig ung kvinna som mycket väl kan vara vår tids John Ford. Huvudpersonerna i Nomadland är amerikaner ur «baby boom»-generationen som av olika skäl – ofta 00-talets finanskriser – hamnat utanför det ekonomiska välfärdsystemet. De lever nu i sina bilar, en nödvändighet de vänt till en möjlighet i detta hjulburet förlovade land. Filmens hjältinna (utan citattecken) Fern är just en sådan vagabond, som sturskt säger nej tack till sin systers stående anbud om att flytta in till en permanent sängplats med tak över huvudet. Frances McDormands Fern är vår tids Henry Fondas Tom Joad i Vredens druvor, vars mantra «I’ll be there» här lyder «See you down the road». Obetalbara insatser levereras av handplockade amatörer samt det amerikanska landskapet och Venedig vädrar nog ännu en Oscaraspirant. Zhaos nästa uppgift, händelsevis, är en Marvel-film. Kanske lanseras den till stor hype just här, nu med röda mattan-muren riven och alla fans och autografjägare på plats igen – utan munskydd. Men 2020 låg helt klart Chloé Zhao mindre åt La La Land till och mera åt … ja, faktiskt det azerbajdzjanska hållet.

Något pris blev det för övrigt aldrig till In between dying – som även rymde en Venus från Willendorf-lik kvinna i en jordgrop och massor av stämningsfull cimbalon-musik – under ett annars fulländat firande av filmen och kärleken till densamma i dessa rådande omständigheter. Minst två andra svenskar på plats håller nog helt med.

Av Jan Lumholdt 17 sep. 2020