Ariane Ascaride ur «Min dotter Gloria» © Edge Entertainment / © Philippe Quaisse/UniFrance

Två sidor av Ascaride

I Robert Guédiguains senaste Marseille-skildring ger den guldlejonbelönade aktrisen ansikte åt en desillusionerad 68-generation.

Jon Asp träffar Ariane Ascaride i Paris för ett samtal om filmen och samhället och varför människor i dag bara tänker på sig själva.



I fyrtio år har det pågått nu, ett konstnärskap som spänner över tjugo filmer. Man föreställer sig ett universum som med tiden lätt skulle kunna bli tröttsamt, väl repetitivt, men den outtröttlige Marseille-skildraren och generationsfilmaren Robert Guédiguian uppvisar snarare en stigande formkurva. Kanske är det för att klyftorna i världen eskalerar. Kanske är det för att detta konstnärskap faktiskt sker med kontinuitet; en form av upprepning som i vissa fall kan ge stöttre utslag på kvalitetsbarometern än strävan efter det nyskapande. Guédiguian, med sin trogna trupp, är kanske ingen filmpionjär, men han är uthållig som få regissörer.

Genom att film samma ansikten, samma kroppar och samma platser (samtliga påverkade av åldrande och tidens förändring), men genom att kasta ut dessa på resor som ter sig olika varje gång – från komedin A l’attaque till den mörka Den lugna staden (båda från 2000), från de ömsinta oroligheterna i Marius och Jeannette till det melodramatiska i Snön på Kilimanjaro – har Guédiguian sedan länge stakat ut vägen för en egen genre, allt som oftast förlagd till arbetarkvarteren i l’Estaque i nordvästra Marseille och sammansatt av en hel familj skådespelare, som likt en ensemble på teatern fortsätter sina repetitioner i outtalat kontrakt med publiken. Av en Guédiguainfilm vet man vad man kan förvänta sig – ett underifrånperspektiv, ett tydligt klasspatos – men det levereras sällan svart på vitt och aldrig utan nyanser.

DarroussinMeylanAscaride.jpg

Om den förra filmen Huset vid havet, liksom nämnda Snön på Kilimanjaro, skildrade en åldrad arbetarklass som klarat sig väl ekonomiskt, promoverats till medelklass genom mark- och huspriser som stigit i den franska söderns olika branta omgivningar, är Guédiguain i sin senaste film upptagen med ett prekariat där ingen går säker. Här har den äldre generationen inte kunnat dra fördel av konjunkturen och kvittera ut en resa uppåt; de befinner sig alltjämt i marginalen, tvingas till hårt jobb för att ordna försörjningen, vända på varje krona, bara knappt kan de skjuta till något till sina barn, som famlar än värre i en tillvaro helt utan illusioner. Här finns ingen tid eller råd att tänka på pensionen, än mindre att solidarisera med de strejkande, de som oftast är yngre och anlända från ett annat land, de som har ännu mindre att förlora, de som är osynliga på riktigt.

Detta vet inte minst Sylvie, den rollkaraktär som förlänade Ariane Ascaride guldlejonet i Venedig förra året. När vi först möter denna gestalt ser vi henne städa på en passagerarfärja, det generöst glasade fönstret signalerar den lyx som krävs för att vi utan problem ska förstå att Sylvies knälåga position är smärtsamt nödvändig. Nio minuter per hytt, oavsett hur smutsig eller nedspydd, har hon på sig – och timpengen är inte hög. Guédiguian försitter inte ett tillfälle att berätta vad hans barndoms Marseille har förvandlats till, slitna fasader mot moderna skyskrapor i bakgrunden eller helt nära inpå, ett klassamhälle där rik gränsar till fattig, det iögonfallande med det helt anonyma, och där de äldre generationernas kamplusta gradvis fallit medan deras avkomma inte ens kan relatera till något bortom dem själva.

När Sylvie kommer hem till maken Richard (Jean-Pierre Darroussin) beklagar hon sig över strejkivrarna, «de tror att det är -68 igen», säger hon, rädd att inte kunna sätta mat på bordet, att inte förmå hjälpa döttrarna eller det första barnbarnet – Gloria – hon som nyss kommit till världen. I denna tillvaro av osäkerhet – en cocktail av korttidskontrakt och kontaktlöshet, av kokainister och kravlösa knull – existerar inte mycket till moral. Och frågan är om någon kan hållas ansvarig.

GLORIA_MUNDI_Photo_5(c) EX NIHILO 2019.jpg

Tillsammans med Darroussin och Gérard Meylan symboliserar Ariane Ascaride, tillika regissörens partner sedan universitetsåren i början av 80-talet, mer än någon annan kärnan hos Guédiguain. Här finns visserligen yngre förmågor som numera frekventerar regissören flitigt – besjälade skådespelare som Anaïs Demoustier, Grégorie Leprince-Ringuet, Robinson Stévenin – men det är den äldre skådespelartrion som verkligen utgör navet i Guédiguains stall. I förra filmen märktes det till och med ut, genom ett plötsligt klipp till 80-talsfilmen Ki lo sa?, samma personer på samma ställe, en nostalgisk blinkning till den egna filmografin, men ännu mer bilden av en tid som flytt, en värld som förändrats.

GloriaMundi.jpg

Ascaride bekänner sig utan betänketid till maken och dennes verk, konstigt vore annars. Senast jag träffade henne var på en fiskrestaurang under Göteborg filmfestival, då metoo upptog många samtal. Runt ett bord satt jag bredvid Ascaride, hon var på gott humör, nöjd med fisken, och jag dryftade mig att fråga om de flera franska skådespelerskor som fått utstå kritik för att inte ta tillräcklig ställning i förhållande till uppropen, från Catherine Deneuve till Juliette Binoche.

«Det bevisar väl bara deras karaktär», sa Ascaride. «Det är klart att det finns strukturer inom film- och teaterbranschen, liksom i samhället i stort, som måste förändras, men det ligger kanske inte för dem att hoppa på tåget bara för att andra gör det och för att media törstar efter det. Ta Isabelle Huppert, faktum är att hon genom hela sin karriär nästan uteslutande pratat om sitt arbete och om sina roller. Det är lätt att säga, så här i efterhand när hon är uppburen av en hel värld, men jag är helt övertygad om att hennes framgång bottnar i att hon fokuserar på rätt saker. Det är hennes integritet och produktivitet, utöver hennes talang förstås, som gett henne denna höga status.»

Knappast att Ascaride fiskade efter komplimanger, än mindre försökte spegla sig i Hupperts glans, men där och då var det svårt att inte tillåta sig jämförelsen: Ascaride som den franska arbetarklassens egen version av Isabelle Huppert. Som i likhet med sin (nästan) jämnåriga kollega låtit arbetet tala, inom filmen och på paristeatrarna, som strävat efter förändring genom hårt arbete och hög självständighet. För är det något hon utstrålar, Ariane Ascaride, så är det just detta: integritet, ödmjuk inför händelser och omgivning, men utan att sväva på målet.

När vi möts ett par år senare, på ett hotellrum i ett av Paris många burgna arrondissement, är det samma utstrålning jag möter. Hon minns middagen och samtalet i Göteborg, men denna gång råkas vi för att tala om hennes senaste film Min dotter Gloria (Gloria Mundi i original, med prefixet «Sic transit» rimligt exkluderat; hur «hela världens härlighet förgås» har länge gällt som ett slags ledord i Guédiguains filmer).

GLORIA_MUNDI_Photo_2(c) EX NIHILO 2019.jpg

Jag måste först fråga om känslan att motta ett guldlejon, till på köpet i sina rötters hemland, även om Venedigs exklusiva Lido är långt ifrån de modesta, napolitanska miljöer som Ascarides ena familjehalva stammar ifrån.

«Jag vet att det är många som säger så här, men jag förväntade mig inte alls att få priset, framför allt eftersom det rör sig om ett ensembledrama ("un film choral"). I och med det blev presenten ännu vackrare, ett pris som tillföll oss alla, Guédiguain och mina vänner, de skådespelare jag jobbat så länge med. Det var särskilt starkt eftersom det skedde i Italien, där jag har mitt ursprung, på något sätt var det som om cirkeln slöts.

Samtidigt får man inte glömma att allt det där är efemärt, ett pris är bara ett pris, det gäller att fortsätta arbeta, fortsätta försöka fullända ("perfectionnaliser") sitt arbete. Jag uppskattar priset men det har inte förändrat mig Ändå blev det som ett slags andningshål i det här slitsamma yrket som kräver att vi ständigt ställer oss så många frågor; som ett tecken på att vi kan tillåta oss att fortsätta, gå vidare.»

Min dotter Gloria är en film full av kontraster och paradoxer. En generation som slits mellan gamla ideal och nya insikter, blodet som betyder så mycket men samtidigt maken som älskar sin icke-biologiska dotter mer än sin biologiska, mannen som muckar från fängelset, han är både fördragsam och våldsam. Sylvie som vandrar gatorna mellan hem och jobb, outgrundlig och melankolisk; hon utstrålar en sak men tycks agera på en annan känsla, en annan verklighet. Hur tror du att hon har förändrats genom åren?

«I själva verket rör det sig om en kvinna som kämpar för sin familj, därför att det är det enda fundamentet som finns kvar för henne, för att hon ska känna sig – jag skulle säga – i någon mån levande, för att ens finnas till – ställd inför den här degraderingen som hennes sociala klass genomgått, de här människorna som jag benämner ”de osynliga”, det vill säga de man möter på gatan men som få tar notis om, de som från tidig morgon är upptagna med att hitta ett jobb för att överleva dagen. Det är den situationen som även Sylvie hamnat i, och hennes bestämda känsla är att till varje pris behålla sitt jobb för att hennes familj ska kunna fortsätta leva, för att hon ska kunna hjälpa sina barn, det är inte mer komplicerat än så. Försvinner familjen för dessa människor, så finns ingenting. Då är det också lätt att glömma allt annat.

I dag finns det många människor i Frankrike som säger: ”jag skulle vilja strejka, men jag kan inte”. För då är det slut, då kan man inte längre betala hyran, inte längre köpa mat, inte längre förbereda sina barn för skolan.

Blott för att överleva, för att själv undvika utbytbarheten, återvänder Sylvie till en sorts individualism som är i det närmaste djurisk. Och alla i filmen befinner sig i ett oerhört ömtåligt tillstånd, ett tillstånd som handlar om att överleva. Därför är detta en film om att överleva. Och det finns så många människor som befinner sig i samma tillstånd. Så egentligen är det inget politiskt nej till strejk som Sylvie uttrycker, utan det är bara ett nej för att undvika det värsta, att allting sjunker, allt förgås.»

Varför har det blivit så?

«Det vi hållit på med i trettio år är att berätta för folk att det enda sättet att klara sig är att ha en individualistisk attityd, det vill säga att tänka på sig själv. Den äldre generation, allt tröttare, har inte lyckats överföra någon tro till de unga om att man kan göra på något annat sätt. Det är därför de unga, som i filmen, helt saknar politiska tankar eller en social medvetenhet, de tänker bara på sig själva, på kort sikt, för att överleva griper de efter allt som kommer över dem, som föreslås dem, till och med, som i filmen med butiken "Tout cash", att de köper saker från av de fattiga för att sedan sälja dyrare till andra som för studen har det lite bättre. Det som uttrycks där är ett hat mot andra människor, för de har intalat sig själva att det enda värdet i tillvaron är pengar och att människan bara är något man förhandlar med, inte någon man engagerar sig känslomässigt i. Och om man inte har råd att köpa en bil eller ett hus på kredit – om man inte ingår i den modellen – då finns man inte, och då är det förstås omöjligt att utveckla en social identitet eller medvetenhet.»

Med Sylvie och den äldre generationen är tillvaron lite mer komplicerad. Genom att hennes gamla partner, pappan till hennes äldsta dotter, spelad av Gérard Meylan, plötslig en dag anmäler sig efter decennier i fängelse, får hon åter syn på den tid som varit och på den hon var då. Men med denna eftertanke, och ömheten och skönheten som syns i det, kommer också avigsidan, våldet. Finns det något hopp i allt detta?

«För mig är hans karaktär en ängel för mig. Varför? Jo, för att han under 25 år har befunnit sig utanför världen, han vårdar minnet av den gamla världen samtidigt som han håller på att komma till insikt med hur världen har förändrats. Och han kan fort konstatera att saker har förändrats till det sämre, att det faktiskt gått rakt utför, mot en brist på mänsklighet, skulle jag säga. Och han är också en ängel som är beredd att offra sig själv, kanske egentligen inte främst för att han god utan mer för att han inser att det inte finns någon plats för honom i denna världen, att det har gått för lång tid, att han trots sina insikter aldrig skulle kunna överbrygga skillnaderna mellan då och nu.

Och det är i detta jag upplever det mystiska i Guédiguians filmer. Visst han är en politiskt medveten filmskapare («cinéaste engagé»), så som han oftast beskrivs, men det finns något i hans skrivande, och inte minst i denna film, som har en kristlig sida som är helt otrolig. Gérards figur är en ovanlig människa, som visar på godhet, men det är en godhet som sker i ljuset av en godhet som gått förlorad. Eftersom han varit utanför världen så länge är det möjligt för honom att i alla fall visa tecken på denna godhet.

Vad är det som driver Guédiguains i hans skapande, vad är det som driver er?

«En konstnär, eller en kreatör, är någon som rör sig lite före oss andra, som alltid befinner sig ett par steg före, och som finns där för att berätta om världen, för att ge sin version och lysa upp den för oss andra, och som gör det hela tiden, alltid. Guédiguain är väldigt involverad i saker och ständigt påkopplad, intresserad av hur världen rör sig och förändras, en regissör som alltid velat prata om världen han lever i, och visa det som sällan visas, det osynliga – det är som en besatthet hos honom. Jag upplever att det är så vi började göra film, och det är så vi kommer sluta också.»

Av Jon Asp 9 okt. 2020