Mads Mikkelsen står kanske för karriärens främsta prestation hittills i Thomas Vinterbergs «Druk» © Zentropa

Dejligt om danska dryckesvanor

«Allt vi gör i det här landet kan inte – oavsett om det gäller film eller med finansministerns ord "en öl på fredagen" – vara för en god gärning.»

På filmfestivalen i San Sebastián ser Jon Asp en magnetisk Mads Mikkelsen i Thomas Vinterbergs «Druk» och påminns om vad som är fel med svensk kultur.



«Fan vad ni dricker i det här landet», säger Maria Bonnevies hustru till maken Martin, spelad av Mads Mikkelsen. Tillsammans med två tonårssöner lever de i en sedan länge tynande relation i Köpenhamns villaförorter. Hon är sjuksyster och flyr in i nattskift – och kanske något annat också – medan han kan odla sin alkoholism solo. De enda som möjligen inser frekvensen av hans drickande är sönerna, i alla fall är det de som i det tysta lider mest av det, frånsett Martin själv då. Till vardags undervisar han i historia på en gymnasieskola. Eleverna har tröttnat på hans brist på energi och oförmåga att ingjuta kunskap eller entusiasm. Han kan knappt artikulera längre.

Men ändring är kanske på gång. När hans gode vän Nikolaj, också lärare på skolan, presenterar den norske filosofens Finn Skarderuds idé om att människan är född med för låg alkoholhalt i blodet – ungefär 0,5 promille – drar Martin öronen åt sig, hoppfull om hur kreativiteten ska rinna tillbaka. Smygsupandet övergår så i ett mer kontrollerat drickande, jämn takt från morgon till kväll, men inga enheter efter klockan åtta, inspirerad av Hemingway som visste att han behövde vakna nykter för att kunna skriva.

Tillsammans med sina tre vänner tillika kolleger vill Martin se om norrmannens teori verkligen håller. Och förstås är det ännu mer en förevändning för att sätta färg på tillvaron. Mycket riktigt lever Martin plötsligt upp i klassrummet, drar ner applåder genom att jämföra Churchills och Hitlers dryckesvanor; visar kända klipp på politiker som häver öl (Merkel) eller tycks väl påstrukna offentligt (från Jeltsin till Sarkozy). Och länge finner sig Martin, liksom vännerna, ganska framgångsrik. Inte bara fattar eleverna tycke för undervisningen, de fyra lärarvännerna trivs också bättre med sig själva och i varandras sällskap. Martin återfår dessutom viss energi för att blåsa liv i förhållandet – om det inte redan är för sent.

Photo-by-Henrik-Ohsten_2-900x600-1.jpg

Thomas Vinterbergs senaste film Druk (Another Round), som hade premiär i Toronto och häromdagen visades i San Sebastián, är kanske inte danskens mest utmanande film (även om många redan provocerats av den). Men det är en film som är fullvärdig regissörens varierande om än ojämna cv, ett drama som inte minst svensk film borde dra lärdom av. För det är kanske särskilt den här typen av film, inte fars och heller inte monoton misär, som saknas här hemma. De regissörer som påstår sig försöka, tar sällan uppdraget på tillräckligt allvar, faller tillbaka på kompromisser och underskattar publiken grovt.

Druk är en film som tar sitt flagranta ämne – alkohol – för att berätta om något större, om ett medelklassliv som gått i stå, om familj och vänskap, om hur vi hanterar livskriser. Allt i filmen fungerar inte, ibland blir det rätt platt, men flera gånger är det också väldigt roligt och framför allt är det drabbande på ett trivialt och jordnära sätt. Ett tungt ämne hanterat med lätt hand. Om alkohol som ett sätt att sörja en nedåtgående spiral, men också ett medel för att tillfälligt ta sig uppåt, med den senare insikten – om man nu kan tala om en sådan – att det varken går att leva med alkohol eller utan den, ungefär som med människor.

Filmen vilar tungt på en magnetisk Mads Mikkelsen, han gör sin främsta roll på länge, men det finns fler att framhålla: psykologiläraren tillika 40-årsjubilaren Nikolaj, spelad av Magnus Millang, lever gott på hustruns förmögenhet men har tröttnat på att sova i barnens «piss», bara för att därpå kissa ner hustrun efter att spritexperimentet gått överstyr. Thomas Vinterberg, som så ofta hjälpt med manus av Tobias Lindholm, är förstås inte vem som helst, men att vi inte ens försöker göra de här filmerna i Sverige är både beklagligt och sett i ett större mönster förödande (så mycket mer dricks det väl ändå inte i Danmark – även om alkoholen blir allt dyrare här hemma?). Trots att även vi förfogar över skådespelarna saknar vi helt denna typ av frispråkiga mellandramer – är Turist det senaste lyckade exemplet? – och som länge efter Dogme -95 utgjorde ryggraden i det danska filmundret.

exit.jpgI Sverige ter sig blotta tanken på att göra en film om fyra medelålders män och deras alkoholanimerade umgänge otänkbar – än mindre att få stöd för densamma. Tänk den norska tv-serien Exit (en serie som SVT aldrig skulle låta producera), om fyra finanstoppars flippade tillvaro i Oslo, men här ersatta av lika många genomsnittliga lärare utan fallenhet för vare sig droger eller strippor (vilket kanske mer handlar om ekonomi än särskilda preferenser). Enskilda scener i Vinterbergs film skulle få på pälsen omgående: till exempel när en hårt arbetande men nervös elev uppmuntras till två enheter före muntan på Kierkegaard! Bara för att eleven inte tar skada därav, det framkommer i alla fall inte, innebär det inte att Vinterberg står bakom rådet. Eller bara för att Mikkelsen – döm om förvåning – har dragningskraft även i alkat tillstånd, innebär det inte att åskådaren måste följa hans exempel; varje människa kan se att hans lidande kraftigt överstiger de korta, kreativa stunderna under rus.

Lärdomen här: vi måste sluta tänka på hur en film möjligen kan uppfattas av någon individ där ute som med blåslampa söker fel och orätt. För om man tar hänsyn till precis allt, då minimerar vi utrymmet för att kunna göra film som är både underhållande och angelägen. För att vinna tillbaka biopubliken måste vi börja lita på den. Dagens folkförakt säger mer om den elit som nöjer sig med att underhålla det, den stora massan är smartare än ryktet. Och allt vi gör i det här landet kan inte – oavsett om det gäller film eller med finansministerns ord «en öl på fredagen» – vara för en god gärning.

Av Jon Asp 25 sep. 2020