Oskar Mellander och Tord Danielsson om debuten «Andra sidan» Foto: Carl Andersson

Röster från andra sidan

Beröringsskräck, genrerädsla eller kalla fötter av kalla kårar? Det har ropats efter mer svensk genrefilm i decennier, men varför är det så få som vågar ta steget?

Jakob Åsell träffar skaparna bakom «Sveriges första skräckfilm» för att se vad som döljer sig på andra sidan av den svenska skräck-rädslan.



Shirin (Dilan Gwyn), Fredrik (Linus Wahlgren) och hans lille son Lukas står på uppfarten till deras nya parhus i en sömnig förort någonstans i Sverige. Ena halvan är nedsläckt, sliten och täckt av vissnande murgröna. «Det är tomt», svarar mäklaren undvikande på frågan om vem de delar hus med och flyttar det nyblivna parets fokus mot deras ljusa, nyrenoverade halva. Därinne är allt nytt och orört bortsett från en dörrkarm med blyertsmarkeringar som en gång har mätt längden på ett litet barn – och en mystiskt igenspikad vindslucka. Kanske blir det här starten på deras nya liv tillsammans – eller början på en mardröm som sakta ska slita dem isär.

Andra sidan_DSC05333_still 1_andra sidan.jpg

Spökrysaren Andra sidan är en udda fågel i höstens biotablå. En avskalad nordisk skräckfilm med en touch av Asian fusion parat med tydliga Hollywood-influenser. Miljöerna, tandläkarvädret och dagishämtningarna är synnerligen vardagliga. Men fasan, mörkret och det okända döljer sig, likt John Ajvide Lindqvists spökhistorier, alldeles intill – på andra sidan tunna pappersväggar.

Regiduon Oskar Mellander och Tord Danielsson sjunker ner i varsitt hörn av en stor soffa i gångarna till en fönsterlös källarstudio på Södermalm. Oskar är ljusskygg och bävar inför att bli fotograferad efter att inte ha sovit på flera nätter.

«Det var fel på första biokopian. Vi ville att filmen skulle vara mörk, men den blev för mörk», säger Tord, som trots teknisk bakläxa anar ljuset i en lång postproduktions-tunnel.

Oskar: «Vi har pratat med alla svenskar som har gett sig på skräck före oss och frågat om vad som gick snett när filmerna blev katastrofer. Flera regissörer berättade för mig att de inte hade förstått hur svårt det faktiskt var, hur de hade trott att man bara kunde "klippa ihop något", vilket inte alls visade sig stämma. Sen räcker det ju inte heller med att bara fokusera på de tekniska bitarna, man måste ju ha något läskigt att berätta också.»

Tord som själv bor i radhus berättar att han har hört ljud från huset bredvid när han tittat på tv, trots att han vet att ingen bor där. Men de «verkliga händelserna» som enligt förtexterna har inspirerat händelserna i filmen vill duon inte prata om.

Tord: «Det är lite som Motorsågsmassakern som också är ”based on a true story”, en väldigt fri tolkning av verkligheten.»

Oskar: «Jag kommer ihåg första gången jag hörde min grannes telefon vibrera på nattduksbordet i lägenheten intill. Först då slog det mig att det ju faktiskt ligger någon och sover med sitt huvud en meter från en själv på andra sidan väggen. Det är weird att tänka på.»

Ni har lyckats fånga den där känslan när man som nyinflyttad i en kal lägenhet och inte hunnit sätta upp lamporna, samtidigt som höstmörkret tränger sig på.

Tord: «Jag går ofta omkring hemma utan tända lampor, och på hösten kan det ju bli riktigt mörkt även på dagen. Det finns en polerad amerikansk studiolook där natten är lika ljus som dagen i filmer som Annabelle och Doctor Sleep, vilket var något vi tidigt sa att vi ville gå bort ifrån. Om ljuset faller helt perfekt så försvinner det otäcka, då befinner man ju sig i en sagovärld. Vi fick verkligen slåss för den looken, till gränsen att man nästan fick ont i magen på grund av den låga exponeringen.»

Tord Danielsson och Oskar Mellander har sedan studierna i filmvetenskap och tv-produktion jobbat sig upp som regissörer och manusförfattare till tv-serier som Syrror på TV4 och ett antal julkalendrar på SVT, däribland Jakten på tidskristallen (2017). De träffades som inhyrda regissörer och producenter under arbetet med zombieminiserien Den sista dokusåpan (2012). Tord har gjort kortfilmen Ragnarök (2010) medan Oskars enda försök till kortfilm gick snett och lades ner. Långfilmsdebuten Andra sidan, som Oskar beskriver som «en skräckfilm, fast svensk» är inspelad på Gotland där parhusets långa korridorer och mörka skrymslen fick byggas upp i Fårösunds filmstudio för att rymma kranen som håller kameran i rörelse genom hela filmen.

Det är ändå ett hopp mellan julkalendern och skräckfilm om hemsökta hus. Var det i en gemensam passion för skräck som ni fann varandra?

Tord: «Inte specifikt i skräck. Det handlar nog snarare om att vi båda alltid har gillat att berätta historier med en förhöjd känsla. Det förenar Andra sidan med julkalendrarna där vi frossade i Zemeckis och Spielbergs 80-tal. Så i mitt huvud är steget inte fullt så långt. Vi hade pratat om att vi ville göra en film som hade kortare i speltid än julkalendern och samtidigt ta ett ordentligt kliv bort och bryta med det som hade varit, delvis för att visa andra.»

Andrasidan_{aeaf3ecd-d540-ea11-823c-a3d4cdeb7d6c}_lg.jpg

Och göra något barnförbjudet i stället?

Oskar: «Ja, precis. Det var inte tänkt att det skulle bli en massa Bolibompa och julkalendrar. Men, Andra sidan var heller inte ett sånt där projekt som har legat och värkt i byrålådan i en massa år. Tvärtom gick allt väldigt fort från idé till produktion, även om vi har filat på filmen minst tjugo vändor. För ju mer vi lärde oss om skräckfilm desto mer förstod vi hur lite vi kunde.»

Ni ser inte er själva som några skräckexperter?

Tord: «Jag tycker väldigt mycket om skräck. Det är ett otroligt tekniskt hantverk att göra skräck och därför gick vi in i projektet med en väldigt stor respekt för utmaningen. Alla bitar måste verkligen falla på plats. Minsta detalj, ända ner till beatet i musiken måste träffa helt rätt, det är sånt som avgör om någon hoppar till eller inte. Vi hade verkligen skrämt upp oss själva inför den skräckfilms-utmaningen.»

Med pålitliga verktyg som babymonitorer, plötsliga knackningar och kusliga barnteckningar i verktygslådan har de svenska långfilmsdebutanterna närmat sig skräckgenren metodiskt metodiskt. Efter att ha närstuderat hur regissören James Wan, en av de mer stilbildande rösterna inom samtida amerikansk skräckfilm, konstruerar sina skräckögonblick stod det klart för dem att kugghjulen i den moderna skräckfilmen hakar i annorlunda än i 70-talets diton. Därför enades regissörerna om att inte fastna i föråldrad nostalgi. Den svenska igenkänningen var också helt central, varför religiösa sekter, skogsskräck och splatter gick bort.

Oskar: «Det är en fin gräns mellan genretraditioner och klyschor, men vissa saker hör ju till på något vis.»

Tord: «Vi har säkert med en del klyschor. Det existerade till och med ett mentalsjukhus i en tidig version av manuset, vilket många säkert tänker är rätt så ”trope:igt”, men jag hade nog tyckt att det vore lite gött att ha med ändå. När vi sen hade skrivit historien och började tänka kring gestaltningen tittade vi på The conjuring, Prisoners och en del av David Finchers filmer som inspiration.

Filmens producent Gila Bergqvist Ulfung, som även hon arbetat med barnfilmsproduktion nyligen (Pelle Svanslös, 2020), berättade under Filminstitutets Moving Sweden-presentation på Filmhuset att hon för egen del gick igång på familjedramat under ytan, «en sorts bonusmamman goes Hellraiser», menade Bergqvist Ulfung.

Er producent har beskrivit filmen som den första i sitt slag. Kan ni utveckla?

Oskar: «Den första filmen i världen i sitt slag är kanske att ta i. Men den första riktiga svenska skräckfilmen tycker vi nog att det är, faktiskt. Alltså inte en rysare, inte heller en thriller – utan en ren skräckfilm.»

Tord: «Skräck på vår ambitionsnivå tycker jag inte att man har sett i Sverige tidigare. Men det finns heller inte så mycket att jämföra med. Strandvaskaren har några år på nacken nu och den var väl mer av en slasher, Besökarna är så gammal så att det blir något annat, Låt den rätte komma in är ju någon slags drama-skräck och Frostbiten är mer av en vampyrfilm. Modern haunted house-skräck är vi rätt ensamma i Sverige om att göra.

Varför tror ni att det är så?

Tord: «Till skillnad mot i till exempel Norge görs det ju inte genrefilm i en större skala här. Vi har inte den traditionen. Den här filmen är ju med i satsningen Moving Sweden där en del av poängen är att filmerna ska bredda, ha lite högre i tak och våga ta större risker. Men rent allmänt tror jag att vi måste börja anpassa oss. Nu har de stora jättarna kommit hit. Netflix och HBO pumpar in pengar i svenska produktioner och de är ju knappast genrerädda!»

Har ni upplevt något motstånd i att få den här filmen gjord?

Tord: «Nej, tvärtom faktiskt! Jag gick nog in i det här projektet övertygad om att vi inte skulle ha en chans. Att man skulle fnysa åt oss just för att det är en skräckfilm. Men vi togs emot med öppna armar och support».

Oskar: «Under själva produktionen däremot så märkte man att folk inte hade vanan inne. Att systemet är ovant vid genre och vid fysiska produktioner.»

Skådespelarna brukar gå in genom dörrar och sätta sig vid ett köksbord, typ?

Oskar: «Ja, eller sjunka ner över en diskbänk med lite tårstift, på sin höjd.»

Tord: «Det har varit många tillfällen, där man i drama normalt fokuserar på vad karaktärerna säger till varandra, men där vi fått ryta ifrån och säga; ”nej, det ska vara såhär”. Att vi behöver fokusera på det läskiga som inte syns i bild. Vi har också fått kriga för att bilder i korridorer eller trappor inte är promenadbilder när huvudkaraktären ska smyga extremt långsamt mot ett rum där hon tror att det finns ett spöke. ”Men hon ska ju bara gå mellan två rum?”, fick vi höra. ”Nej! Det här ÄR scenen.” Det har varit många sådana fighter.»

Oskar: «Vi lyssnade på musik under hela inspelningen, just för att inte dra upp tempot och filma för korta saker med vårt pressade schema. Det var en tidig loop av filmmusiken som vi sen tagit bort ur filmen då jag hatade den så mycket. Men vi behövde verkligen det. Det var också läskigare än allt annat vi gjort förut att veta att det är de här långa krantagningarna som gäller, vi kan inte klippa bort. Vi var tvungna att våga lita på att det skulle funka.»

AS+Shirin+i+krypgrund.png

Det pågår ett slags förvandling av skräckgenren världen över, formmässigt modigare filmer tar sig an mer brännande samhällsfrågor och skräcken har fått flytta in i arthouse-biograferna. Ser ni Andra sidan som en del av den nya skräckvågen eller ville ni närma er en annan tradition?

Oskar: «Det enda som var viktigt var att den inte skulle kännas som en gammal skräckfilm. Vi var även ödmjuka inför att vi inte kunde gå direkt till sista nivån av genren innan vi hade börjat på ruta ett.»

Tord: «Jag gillar ju också Jordan Peeles filmer, men där är inte vi. Vi ville göra en så läskig film som vi bara kunde. Andra sidan är kanske inte är en film som du går och tänker på i flera veckor efteråt men den skakar om dig i biografen. Det var vår ambition. Det är en ganska enkel, rak och lättuggad historia, man fattar. Så jobbar inte direkt Ari Aster.»

Någon smart person har sagt att en skräckfilm bara är så effektiv som de rädslor den utforskar, vilka rädslor skulle ni säga att ni ville utforska med Andra sidan?

Tord: «Den ena rädslan är väl kopplad till historiens tematik, rädslan att förlora ett barn. Men det är för intellektuellt, den riktiga skräcken som får en att vända bort blicken är den primala. Står det någon där? Vad är det där för någonting? Det okända som invaderar ens trygga hem. Vissa kanske behöver en Ari Aster-historia för att komma till ett jump-scare, andra vill ha en popcornfilm. Men när vi väl hoppar till så gör vi det av samma primala rädslor. Det är ju knappast tematiken kring arv och familj i Hereditary som gör att det är skitläskigt när det står en tant på vinden.»

Det höjs med jämna mellanrum röster om att svensk film behöver mer genreproduktioner, vilket bland annat en har resulterat i en riktad kortfilmssatsning från SFI. Ni som ändå har löpt linan ut, gjort en skräckfilm och kommit ut på «andra sidan», var tröskeln så hög som man ibland får intrycket av?

Tord: «Jag tror att den är det. Det finns manus men problemet är väl att får igenom de här idéerna hos Filminstitutet när det inte är Moving Sweden-projekt. Vår film möts ju reflexmässigt med en viss skepsis bara för att den är svensk. Det måste vi ju komma till rätta med.»

Oskar: «Vår testpublik har svarat ja på frågan om de hade velat se filmen på bio, med reservationen ”nu när vi vet att den är bra”. Det är ju djupt deprimerande. Samtidigt har jag uppfattat att folk tänker att genrefilm är nått man gör med en klackspark. Det stämmer inte. Det är nog så svårt att göra film, men att göra genrefilm är ännu svårare.»

Tord: «Jag tror generellt att vi sitter på rätt så höga hästar i det svenska filmklimatet och tänker att vi av tradition är duktiga på att göra dramafilm medan länder som USA producerar kommersiellt skräp och trams. Med den grundinställningen är det svårt att komma till insikt med vad som krävs för att skapa kommersiellt trams – det vill säga otroligt välgjorda filmer som når en bred publik för att de är bra.»

Oskar: «Vi är inte vana att utveckla genrefilm. Om en idé pendlar mittemellan så väljer man reflexmässigt inte genrespåret där en amerikansk producent i högre utsträckning tar en skarp höger genom beslutet – det här blir en skräckfilm. Jag vill att vår nästa film blir en vikingafilm som i grunden är en modern western.»

Tord: «Äh, då får du ta dina svärd och sköldar och filma själv!»

1.jpeg

Har ni fått något utländskt intresse för filmen?

Oskar: «Ja, vi sålde den till fyra länder innan den ens var färdigklippt! Däribland Bulgarien och Filippinerna, vilket var smått surrealistiskt.»

Tord: «Den har premiär i Sverige och Vietnam samtidigt, bara en sån sak.»

Av Jakob Åsell 9 okt. 2020