Luca Guadagnino prisar nykomlingen Dea Kulumbegashvili © Festival de San Sebastián

Borta bra, hemma pandemi

320 000 danskar som får filmvärlden (och inte minst filmsverige) att drömma om bättre tider, georgiska «Beginning» början på något stort?, och manlig ömhet i ljuset av «Call me by your name» – Jon Asp rapporterar från nyss avslutade höstfestivaler.



Luca Guadagnino är inte bara en av dramavärldens mest produktiva och profilerade regissörer – från succén med Call me by your name till remaken av Suspiria till tv-serien We are who we are, som nyligen hade premiär på HBO. Italienaren besitter, vad det verkar, också ett gott omdöme, i alla fall om man ska se till hur priserna föll på den nyligen avslutade filmfestivalen i San Sebastián.

B, 2004222_druk_still_009-druk-mads-mikkelsen-thomas-magnus-lars-photo-by-rolf-konnow_dan-swe-nor-fin_print.jpg

Det manliga skådespelarpriset gick till en hel kvartett medelålders danska män – med Mads Mikkelsen i täten – fyra spritglada lärarkolleger i Thomas Vinterbergs Druk (Another round). Här förenas små lustigheter och rena dråpligheter med en berättelse som i stigande grad verkar drabbande; som POV tidigare rapporterat ett utmärkt exempel på en bred kvalitetsfilm, och en som danskarna omgående tagit till sina hjärtan. Efter den bästa öppningshelgen sedan samme Vinterbergs Jakten har Druk på två veckor setts av 320 000 danskar, vilket förstås inte är mindre imponerande i ljuset av ett biografklimat som lider hårt av pandemin och dess begränsningar. I Danmark gäller en meters avstånd, vilket innebär drygt halv kapacitet i salongerna. Att någonting liknande ännu inte föreligger på svenska biografer, eller i våra andra kulturella rum, är lika idiotiskt som sorgligt, frukten av ett styre som påverkas mer av medias rubriker än behovet av en rimlig vardag i en osäker framtid.

Guldsnäckan (Concha de Oro) för bästa film på den baskiska festivalen gick till Dea Kulumbegashvilis suggestiva, formsäkra och oerhört imponerande debutfilm Beginning (Dasatskisi)som också tog hem toppriset i Discovery-sektionen på Toronto filmfestival nyligen (med undertecknad som en av jurymedlemmarna). Med Carlos Reygadas som exekutiv producent bär den georgiska filmen inte bara spår av mexikanens märkvärdiga verk: patriarkalt förtryck, hotade religiösa minoriteter och utdragna och utmanande scener. Men det är också en film som påminner om flera av Michael Hanekes filmer, obehagliga scener med masochistisk dialog à la Funny games eller en mer generellt osäkrad känsla som i Den sjunde kontinenten eller Dolt hot.

Beginning (1).jpg

I huvudrollen syns Ia Sukhitasvili, belönad med det kvinnliga skådespelarpriset, göra stora avtryck. Hennes Yana är en före detta aktris som dragit sig tillbaka till den georgiska landsbygden för att bistå sin man i dennes mission som präst för Jehovas vittnen. Relativt ensam med sin son finner hon sig allt mer rotlös. «Jag kan inte fortsätta så här. Livet rusar förbi som om jag inte var en del av det, som om jag väntade på något att börja, eller sluta», yttrar Yana på sängkanten till maken, ett tillstånd av limbo som också antyder filmens svårsmälta utgång.

Dea Kulumbegashvili, utbildad på Columbia University i New York, är inte vilken debutant som helst. Redan hennes kortfilm Invisible spaces, inte olik Beginning, tävlade i Cannes 2014, medan hennes än märkvärdigare Léthé visades i det korta programmet till sidosektionen Quinzine des réalisateurs 2017. I ljuset av dessa ter sig inte långfilmsdebutens känsla för form och innehåll som en överraskning. Gjord i långa, stilla tagningar och med ett överväldigande 35 mm-foto kan Beginning vara början på ett stort konstnärskap. Regissören vann också, i konkurrens med flera namnkunniga filmskapare, festivalens priser för bästa regi och bästa manus.

Luca Guadagninos inflytande begränsar sig förstås inte till uppdraget som juryordförande på festival. Call me by your name har knappast uppfunnit en ny genre, men filmens framgångståg har inspirerat en rad andra filmer i liknande «nisch». I Sverige var det nyligen premiär för Are we lost forever, om ett manligt par som instängda mellan stockholmsvita väggar våndas över om de ska fortsätta tillsammans eller inte. Den svenska biopremiären skedde under produktionsbolagets egen etikett och utan större uppmärksamhet, medan filmen sannolikt har större gångbarhet utomlands, där den hanteras av ett etablerat internationellt säljbolag.

ozon.jpg

En annan som tagit intryck av Call me by your name är François Ozon. Fransmannen framhåller sin senaste film Été 85 (Summer of 85), visad i Toronto och San Sebastián, som en av sina mer personliga. Här ter sig 80-talsytan komplett. Marint tema både på kropp och i den normandiska hamnen, soundtracket som varvar The Cures «In between days» med Rod Stewarts «Sailing», en lika färgstark som manipulativ mamma. Men framför allt två bedårande unga som med späda bringor och känsliga själar dras till varandra, åtminstone en av dem förbi det besatta. Ozon har rört sig i liknande amorösa-fatala marker förut. Här finns upphöjda stunder, som nästan alltid hos regissören, men det är ännu mer som känns igen, scener som andas slapphet och autopilot. Om Ozons höga produktivitet länge var en stor tillgång som alstrade bra till mycket bra filmer, verkar denna höga frekvens på senare tid, efter det vackra kostymdramat Frantz, tunna ut kvaliteten på filmerna.

days.jpg

Om de runda stjärtarna delvis tjänar som vacker fernissa hos Ozon, tar mästaren Tsai Ming-liang samma element ett steg vidare och förädlar dem. Filmen Days (Rizi), med världspremiär i Berlin i februari, visades även i San Sebastián. Den som följt Tsais egensinniga bana kan konstatera att hans verk avviker allt mer från det konventionella. Inte helt ordlös, men här avsiktligt helt utan undertexter, renodlar Tsai sitt universum allt längre från en klassisk narrativ. Många skulle nog glatt passa hans verk vidare till gallerierna (eller något helt annanstans), men filmerna hör fortfarande hemma i biosalongen. I Days återges olika disparata intryck från en storstad full av neon och ensamhet. En makalös, flera minuter lång sekvens mitt i filmen visar blott en fantastisk komposition på en husfasad. Ingenting händer, inget rör sig, mer än en katt på avstånd, allt är tyst. Ändå är det en scen som tar andan ur åskådaren, för sin stillhet och för sin skönhet.

days-2.jpg

Mer explicit blir Tsai när han skildrar ett intimt möte mellan två män, den medelålders Kang (spelad av regissörens musa Lee Kang-sheng) och den yngre Non (debutanten Anong Houngheuangsy). Här lämnas inget åt slumpen, åskådaren får vara med under hela massagen: kropp, olja, klimax, gemensam dusch efteråt följt av betalning, en speldosa i present samt en enkel måltid. Mekanisk och innerlig på samma gång, och en bild av att transaktion och ömhet inte nödvändigtvis står i motsättning (här snarare en förutsättning för varandra).

På väsentligt avstånd från Call me by your name, och ännu längre bort ifrån dess efterbildare, avgår Tsai filmåret 2020 – «queerbelönad» med en Teddy redan i Berlin – även med segern i sektionen för intimitet mellan män. Bara att hoppas att filmen, liksom georgiska Beginning, kommer till en svensk biograf snarast.

Av Jon Asp 9 okt. 2020