Ur Tsai Ming-liangs «Jag vill inte sova ensam» © Fortissimo Films

Sömnigt storverk

«Kontaktlösheten brukar vila tungt över drabanterna i Tsai Ming-liangs filmer, men han kan då och då arrangera tillfällig tröst.»

Stig Björkman ser den taiwanesiske regissörens sällsamma film «Jag vill inte sova ensam» äta sig in i samtiden.



En till synes totalförlamad yngre man ligger orörlig på en säng. Slangar av livsuppehållande funktion är kopplade till hans kropp. Han blir omhändertagen av en äldre kvinna som av allt att döma är hans mor. Vi ser honom i en mycket lång inledningsbild till Tsai Ming-liangs Jag vill inte sova ensam från 2006. Mannen skulle kunna vara ett av de första offren för en begynnande pandemi, inte olik den covid-19 som nu styr världen. Också i flera andra verk har Tsai – i omskriven form eller i fabelns dräkt – målat upp visioner av en förestående apokalyps och framstått som något av en siare. Vem är då denne asiatiske filmskapare och visionär? Endast ett fåtal verk ur hans digra produktion har nått svenska biografer. Mest känd är kanske Farväl, Dragon Inn, om den sista föreställningen på ett legendariskt biografpalats i Taipei, där Tsai erbjuder en lika absurd som nostalgisk blick på en försvinnande era. En senare film som Journey to the west (2014) tangerar närmast zen-rekord i andlig uthållighet. Att tiden tillfälligt får stanna upp i Tsais filmer är ingen överdrift, men hans perspektiv på tillvaron är svindlande. 

tsai_bio_page.jpg 

Tsai kommer ursprungligen från Malaysia, hans föräldrar drev en liten noodle-bar i Kuching. Men från det Tsai var tre år togs han om hand av sina morföräldrar. De var båda stora filmentusiaster, och de tog med barnbarnet på bio så gott som varje kväll. Repertoaren var en färgrik blandning av populära filmer från Hongkong och Kina men även från Indien och USA. Så man kan lätt påstå att Tsai fått en gedigen filmuppfostran om än med en något skev eller mer romantisk världsbild. När Tsai var tjugo flyttade han till Taiwan, där han blev antagen till filmskolan vid The Chinese Culture University i Taipei. Här kom han för första gången i kontakt med de filmskapare och den filmestetik som i hög grad kommit att påverka hans framtida verksamhet – Truffaut, Antonioni, Bresson och Fassbinder. Efter skolan var Tsai framför allt knuten till tv, och det var under arbetet med en tv-produktion som han kom i kontakt med Lee Kang-sheng. Lee skulle knappast kunna sätta «Yrke: skådespelare» på sitt cv, men han skulle komma att bli en ständig vapendragare med viktiga roller i samtliga Tsais filmer.

i-dont-want-to-sleep-alone-taiwc3a1n-en-la-pantalla .jpgHuvudparten av Tsais filmverksamhet är förlagd till Taiwan, men med Jag vill inte sova ensam har han återvänt till sin fädernesort och Kuala Lumpur. Här, i den malaysiska huvudstaden, utsätts filmens huvudpersoner plötsligt för en mystisk dimma som hotande lägrar sig över deras tillvaro. Nu lär denna typ av vädertillstånd inte vara en ovanlighet i miljonstaden, som ett par gånger om året kan överraskas av en kompakt smog. Men just denna väderomställning med rök och dimma som nu hopar sig över staden tycks behäftad med en betydligt mer olycksbådande aura. Luften har plötsligt blivit farlig att andas. Och ingen vet när de okända orosmoln som uppenbarar sig kan komma att lätta. Det är en samling samhällets olycksbarn som befolkar berättelsen och som kommer att bli de närmast drabbade. Här konfronteras vi strax med berättelsens stumme och tämligen passive huvudperson. Han ses håglöst driva fram på gator som är långtifrån att kunna kallas turiststråk, och det är inte att förvåna att han strax blir rånad. Men eftersom han saknar såväl kontanter som någonting av värde, slår hans vedersakare bara honom gul och blå, och lämnar honom så gott som medvetslös åt sitt öde. En annan främling i den för dem båda främmande staden – en byggnadsarbetare från Bangladesh – råkar på den misshandlade och blir uppenbart tagen av den okändes öde. Rawang, som den unge mannen heter, är på väg hem tillsammans med några arbetskamrater. De flesta i gruppen vill helst lämna den misshandlade åt försynen. Vi förstår att han inte utgör någon ovanlig syn, men Rawang lyckas övertala kamraterna, och de bär hem den okände till Rawangs enkla inackorderingsställe. Det är inte ett slummens men ett övergivenhetens Kuala Lampur som de alla vistas i, där Rawangs bostad framstår som en sorts fristad, ett skyddsrum.

Jagvillintesovaensam - 1.jpg

Den omhändertagne är så svårt skadad efter överfallet att hans räddare måste hjälpa honom med det mesta. Med stor omtänksamhet ser Rawang till sin skyddsling. Han lägger om hans sår, tvättar honom, förser honom med mat och dryck och hjälper gästen att hålla sig upprätt intill toaletten så att han kan uträtta sina behov. Allting sker fullständigt okommenterat, varken tröst eller tacksamhet kräver några ord. Berättelsen är mer taktil än verbal – om man nu kan använda sig av den karakteristiken för en film – och ordfattigdomen är lika påtaglig här som i Tsai Ming-liangs övriga filmer. I stället upprättas en sorts känslornas tungomål, en stum dialog som är lika uttrycksfull som ömsint. Dagarna går, och nätterna flyter förbi, och den okände återfår allteftersom sina krafter. Den långa konvalescensen beskrivs som ett kärleksarbete. Någonting som skulle kunna karakteriseras som närhet förenar dessa båda i samma grad främlingar för varandra som främlingar i staden. När de så småningom kommer att dela nattläger uppstår en intimitet som blir än mer påtaglig genom att alla de ljud som tidigare har omgivit dem båda – gatubrus, grannarnas pladder, tv:ns malande – plötsligt väljer att tystna. Den intimitet som de båda männen delar är lika självklar som ordlös. Det yttras överhuvud taget knappast några ord genom berättelsen, vare sig mellan Rawang och hans gäst eller mellan de övriga i deras närhet. Merparten av vad som skulle kunna benämnas dialog kommer från de radioapparater som ständigt tycks vara på i de olika spelplatserna. Varningar om det mystiska naturfenomen och den smitta det bär på meddelas också via radio: «En talesman för regeringen konstaterar att en möjlig källa för det töcken vi ser kan ha sitt ursprung i skogsbränder på närliggande Sumatra», meddelar en radioreporter. «Vindar från nordväst har burit med sig rök som nu breder ut sig över floden Klang. Röda Korset delar ut ansiktsmasker till befolkningen, men på grund av den stora efterfrågan råder för närvarande allvarlig brist på masker. Vi råder därför alla att i möjligaste mån stanna hemma …» 

Jagvillintesovaensam - 3.jpg

Kontaktlösheten brukar vila tungt över drabanterna i Tsai Ming-liangs filmer, men han kan då och då arrangera tillfällig tröst. Som här, när han en sen kväll och på en bakgata låter sin huvudperson av något som inte ser ut som en direkt tillfällighet möta den kvinna som vårdar den förlamade mannen. Den njutning som blir resultat av mötet är av allt att döma högst momentan, så snart det som inte ens kan kallas en kärleksakt är över, kommer glömska att ta över. Trohet tycks inte vara en egenskap som den anonyme hjälten känner sig lierad med. Historien utvecklar sig så småningom till ett triangeldrama, sedan huvudpersonen tillfrisknat och hittat kvinnligt sällskap. Han har lämnat Rawang och dennes oegennyttiga beskydd och riktar i stället sin uppmärksamhet mot en ung kvinna som arbetar på det café som har blivit hans stamtillhåll. När en mystisk dimma börjar breda ut sig över staden, söker sig dessa båda till ett övergivet rivningshus, vars kraterliknande inre är fyllt med vatten. Det halvfärdiga byggnadspalatset med sina påminnelser om havererade drömmar blir nu en talande bakgrund för den katastrof man kan ana är på väg. Filmen utvecklas till ett drama om passion, otrohet och begär, sedan Rawang mot slutet funnit och överraskat den förlupne vännen, men som så ofta hos Tsai Ming-liang erbjuds vi ett avslut i harmoni, här med de tre huvudpersonerna förenade på en madrass som flyter ut över den nu vattenfyllda kratern i ödehusets mitt. De vaggas till ro av en sång som utlovar den eviga kärlek som så många schlagerdiktare försökt sätta ord till: «I want to stay in your arms. Because you’re the only one for me.»

Av Stig Björkman 9 okt. 2020