Paul Thomas Anderson och genikulten

«"Det är ok!", vill man bara ropa emellanåt. Ok att vara nörd, auteurist, nostalgiker och hopplöst förälskad i ett manligt geni. Att följa sitt hjärta och välja glädjen.»

Sebastian Lindvall läser en ny monografi över Paul Thomas Andersons verk, och slits mellan fallossymboler, genidyrkan och modet att våga odla sitt filmälskande. 



«Alla missbrukare borde låsas in i en hemmabio med QT och PTA på kola, så kommer de aldrig vilja göra det igen», skämtade artisten Fiona Apple när hon porträtterades i New Yorker i våras.

«QT» syftade på Quentin Tarantino och «PTA» var Apples dåvarande pojkvän: Paul Thomas Anderson. Båda var så kallade «Sundance kids» (efter filmfestivalen), båda tillhörde det så kallade «New New Hollywood» (efter sextio- och sjuttiotalets New Hollywood).

Inte undra på att hennes ex var så nöjd. I slutet av 90-talet var han filmskoleavhopparen vars kortfilm Cigarettes & coffee visats i Sundance, långfilmsdebuten Hard eight valts ut till Cannes och som, blott 27 år gammal, vunnit respekt från branschhöjdare med sitt trefaldigt oscarnominerade porrbranschepos Boogie nights.

Photo by Wilson Webb - © 2013 Warner Bros. Entertainment Inc..jpg

Sedan dess har pojkgeniet hunnit fylla 50 och besattheterna bearbetats i fler filmer. Spruckna fasader och häftiga utbrott, infekterade far- och sonrelationer, kollektiv som vacklar mellan pånyttfödelse och förstörelse – listan på vad som utgör hans signatur kan göras längre. Eller rentav till en bok, som den Toronto-baserade kritikern, föreläsaren och Cinema Scope-redaktören Adam Nayman nu gjort med Paul Thomas Anderson: Masterworks (Abrams, 2020).

Boken är bildrik och lekfullt illustrerad, därför också uselt lämpad för att – som mitt recensionsexemplar – skrollas i en pdf-läsare. Utgåvan är utformad för bläddring och beundran. Den är trots allt producerad av Little White Lies, den brittiska filmtidskriften vars omslag liknar affischtryck från Konstfacks julmarknad – en tonvikt på design som gjort den till hipstercinefilers mest identitetsbyggande prenumeration.

Huvuddelen av boken består av Naymans närläsningar av Paul Thomas Andersons åtta långfilmer (timslånga musikdokumentären Junun avverkas, ihop med musikvideorna, kort i slutet). Från Hard eight via genombrottet Boogie nights och megalomaniska ensembledramat Magnolia ses ett skifte vid Punch-drunk love. Från lillgammal duktighet till något ledigare, lösare och mer sagolikt. En nödvändig pånyttfödelse inför den «mogna» period som Paul Thomas Anderson – hädanefter PTA – inledde med mästerverksstämplade There will be blood.

Magnolia.jpg

Lekfullheten betonas även i bokens avslutande intervjudel, där bland annat Robert Altman-skolade klipparen Dylan Tichenor berättar om hur PTA brukar skratta sig igenom klipprocessen. Snarare än någon pompös kontrollfreak är han alltså en anspråkslös typ. Någon som lyssnar på omgivningen, omfamnar lyckomisstag, bjuder in medarbetare i den kreativa processens alla hörn. Som gärna ser dagens tagningar med teamet.

Även de till synes allvarligare verken är fyllda av komik, menar Nayman. Vilket han också något osjälvständigt söker stöd för i samtal med regissörens medarbetare, som om dessa skulle sitta på facit.

Budskapet är tydligt: PTA är ett skönt geni. Och det är något med denna dyrkan, av en filmskapare vars cinefila verk ofta är bra men inte sällan påminner om bättre, som får mig att uppleva honom som överskattad. Nayman kallar det «PTA-kulten». Beteckningen får mig att visualisera en ivrig hejaklack av högljudda «film bros». Ni vet, sådana som säger «åh-törrrr» med New York-accent, förknippar 35mm med Christopher Nolan och vars filmhistoriska kunskaper sträcker sig ungefär till det egna födelseåret (när inte enstaka epos från IMDb:s topp 250-lista letar sig till Netflix).

Jo, jag överdriver så klart. Vilket ju är nödvändig retorik i överdrifternas kultur. Frågan är om inte överdrifter är att föredra framför Naymans ursäktande å-ena-å-andra-sidan-attityd som genomsyrar boken.

Nayman vill så gärna framstå i samma lättsamma anda som sin idol. Intala läsarna om att varken han eller PTA tar «House of Woodcock» – modehuset i det eleganta och gotiskt spöklika besatthetsdramat Phantom thread, här använd som symbol för det manliga geniets högborg – på gravallvar. I samma tonläge försöker Nayman avförtrolla auteurbegreppet – ett lustigt ärende för en författare som, efter boktitlar som The Coen brothers: The book really ties the films together och självpublicerade Ben Wheatley: Confusion and carnage, nu är aktuell med sin tredje samtidsfilmiska auteurstudie.

Det är alldeles uppenbart att Nayman själv tillhör kulten, men lik förbannat tar han varje chans att pliktskyldigt problematisera PTA – för de dåliga kvinnoporträtten, till exempel – som för att dölja att han svepte sin kool-aid för längesen.

Med undantag för Phanom thread på filmografiskt korrekt slutstation väljer Nayman att analysera filmerna enligt fiktiv kronologi. Ur detta uppstår något intressant. Mer än bara en cv-genomgång skapas en kreativ tidslinje, där de olika nedslagen – vissa geografiska, desto fler tematiska – blir som kartnålar för en historieresa genom ett USA som i PTA:s version är ett slags dröm på lånad tid.

Världsbygget stärks av bokens originalillustrationer av kartor, instruktioner och kom-ihåg-listor, inspirerade av de olika filmerna. Här kanske berömmet bör riktas mot formgivarna snarare än författaren. Själv menar ju Nayman att den kronologiska kullkastningen är gjord i trots mot «boy-to-man-to-master monomyth», på samma sätt som intervjudelen är ett försök att «stress the extent to which other people are responsible for what is sometimes understood (or sold) as a purely individual virtuosity».

Auteurdyrkan med dåligt samvete, alltså. Varför då ens göra en auteurstudie? Kritisk ska man självklart vara, men det velande tilltalet blir i längden något störigt. Man liksom förväntas följa smulor från någon som både vill äta kakan och ha den kvar.

Kanske är det också därför den skarpaste kritiken kommer i citerad form. Redan i bokens introduktion, efter ett rart men intetsägande förord av Safdie-bröderna, lånar Nayman några ord från Armond White, den amerikanska filmkritikens konservativa «konträrian» som gjort en hobby av att sabla ner filmvärldens hetaste affischpojkar. White tolkar filmnördars PTA-dyrkan som ett tecken på en större önskan om att det skulle finnas en «Griffith, Stroheim, Ford, Wyler, Vidor or Stevens among them».

There will be blood PTA.jpg

Det här får mig osökt att tänka på den nyligen pensionerade Los Angeles Times-kritikern Kenneth Turan. De olustigt enade hyllningarna av Richard Linklaters Boyhood, lika omedelbart kanoniserad som There will be blood, läste Turan som symtom för en «culture of hyperbole»: ett slags överdrifternas kultur, där man slår på stora trumman i ett försök att övertyga andra – fast kanske mest av allt sig själv – om att vi lever i en tid av mästerverk och framtida klassiker.

För vad vore alternativet? Att erkänna sig besegrad av tiden, att med en suck slå fast att det bästa ligger bakom oss? Att resten bara är en väntan på det oundvikliga slutet.

Nej, det är inte sunt att överdriva, men inte ens den piggaste optimist skulle väl efter ett drygt halvårs coronaepidemi kunna påstå att vi lever i den bästa av tider. Lägg därtill den stadigt växande klimatångesten, så ter sig försäkrande allt-löser-sig-floskler som tomma löften.

Även om allt inte var bättre förr – särskilt inte för marginaliserade grupper, som i mångt och mycket exkluderats från PTA:s universum – så kan man tänka sig att dagens oro knuffar oss närmare en renässans för nostalgin. På så sätt ligger ju PTA-sekterismen med dess romantisering av det förflutna helt rätt i tiden.

Flera av filmerna utspelas i det solkyssta San Fernando Valley där PTA växte upp. För regissören är det en mytisk plats, menar filmfotografen Robert Elswit. I ett av bokens mest övertygande avsnitt får Nayman – som lite för ofta envisas med att genom immiga glasögon läsa in och understryka libido, potens, fallosar, symboliska kastreringar, utlösningar, penismätningar och kukskämt – parkera sina pojkigaste fixeringar i en analys av Boogie nights.

Bolagiseringen av motkultur, som återkommer i kapitlet om den vågat experimentella hippiedeckaren Inherent vice (efter Thomas Pynchons bok med samma namn), etableras med väl valda stillbilder som illustrerar filmens föränderliga bakåtblick. Här blir det tydligt hur manusets trubbiga uppgång- och fallnarrativ speglas i porrbranschens formatövergång från film till video. Sjuttiotalets celluloida romantik, som representeras av Burt Reynolds småpretentiösa porrauteur, ställs mot åttiotalets själlösa cocktail av videokameror, vhs-band och mixtapes med hjärndöda topplistelåtar.

Läsningen är nördig, glasklar och lustfylld. Med betoning på det sistnämnda. En lust som även märks av i det återkommande inslaget «PTA’s Movie Collection», där varje analyserad film ställs mot en inspirationskälla.

Parkopplingarna drar ibland åt det förutsägbara, som när There will be blood läses mot George Stevens Jätten, eller Magnolia matchas med idolen Altmans Short cuts – men ibland blixtrar det till. Jämförelsen mellan Punch-drunk love och Truffauts Skjut på pianisten! är lika enkel som lysande. Eller så är de bara jag som piggnar till av att läsa om PTA:s kanske bäst film: ett mikromästerverk vars aggrohumor och absurdism gifter sig perfekt med ett slags filmmusikalisk romantik.

Ja, kärleken övervinner ju allt. Så även i Naymans fall, vars bok är som bäst när hans cinefili uttrycks som mest ogenerat. «Det är ok!», vill man bara ropa emellanåt. Ok att vara nörd, auteurist, nostalgiker och hopplöst förälskad i ett manligt geni. Att följa sitt hjärta och välja glädjen.

Om man känner annorlunda bör man kanske inte skriva en bok som heter Paul Thomas Anderson: Masterworks.

Av Sebastian Lindvall 9 okt. 2020