Ur Lorenzo Mattottis «Sagan om björnarna som erövrade Sicilien» © Prima Linea Productions

Med känsla för färg och perspektiv

«Jag tycker också det är viktigt att slå vakt om animationen för unga, att berätta de stora historierna från grunden, kanske inte känna sig tvingad att skämta hela tiden, utan berätta andra historier, på andra sätt.»

Jon Asp träffar den bioaktuella bildmakaren Lorenzo Mattotti i Paris för ett samtal om tecknad film i dag.



2000 gjorde han affischen till Cannes filmfestival. Förra året, knappt tjugo år senare, återvände Lorenzo Mattotti, italiensk serietecknare och illustratör, till den azurblå franska kusten för att presentera en egen film i sidosektionenen Un certain regard, Sagan om björnarna som erövrade Sicilien.

Lika mörk som Mattottis förra film, Peur(s) du noir, gjord tillsammans med tre andra regissörer, lika ljus är den senaste filmen, även om berättelsen knappast utgör en okomplicerad solskenshistoria.

2020_-_Rendez-vous_du_cinema_francais_a_Paris_-_Philippe_QuaisseUniFrance (kopia).jpgLorenzo Mattotti i Paris 2020 © Philippe Quaisse/UniFrance


Filmen, tänkt i 3D innan kostnaderna sköt i höjden, är producerad av animationsstudion Prima Linea, som häromåret stod bakom The red turtle. Hjälp med manus har Mattotti bland annat haft av den filmiskt mångsidige Thomas Bidegain (känd bland annat för sitt samarbete med Jacques Audiard), medan en av filmens främsta manusförfattare, Jean-Claude Carrière gör (den mörka) rösten till en av huvudpersonerna, den vuxne björnen Léonce (som i den svenska versionen dubbas av Rafael Pettersson).

Denne björnarnas konung är drabbad av sorg efter att hans son spårlöst försvunnit. För att rädda honom, och för att finna mat under den svåra vintern, leder Léonce sin stam genom bergen och in i människornas land. Efter att ha flytt från monster och bekämpat både en elak hertig och en hungrig katt, lever björnar och människor sida vid sida – i alla fall för en tid.

Bears_bild_4_OURS-013_210-054.jpg

Förutom att filmen är som att stiga in i en konstutställning – «Många bildrutor är som små konstverk i egen rätt», skrev Aftonbladets recensent – är det befriande med en film för unga som erbjuder motstånd och inte nödvändigtvis ett lyckligt slut, vilket tvingar betraktaren att reflektera vidare kring händelserna, och i det uppfinna sin egen version och tolkning av händelserna. Trots att det rör sig om en saga, här dessutom återgiven i bild av en fristående berättare och hans unga medhjälpare, kan man inte vara för evigt kvar i de vackra drömmarna.

Lorenzo Mattotti säger sig ha inspirerats såväl av renässansmåleri, Orson Welles och av illustrationerna i förlagan, Dino Buzzatis La famosa invasione degli orsi in Sicilia, en barn- och ungdomsroman utgiven 1945 och som ekar av krigets förtryck och girighet.

Varför Dino Buzzati, vad var det i hans universum som lockade dig?

«Jag gillar både hans böcker och hans målningar. Han hade ett enormt inflytande på mig från det att jag var väldigt ung, även om jag inte läste boken då. Det är svårt att säga vad exakt det var som lockade mig, kanske hans förmåga att utgå från en verklig situation och alltid omvandla det till något oroande och mystiskt, ge oss tillgång till en annan värld.»

Vilka har varit de viktigaste inspirationerna vid sidan av Buzzatis verk?

«Det är svårt att säga. Men lever med sitt inre arkiv av bilder, och vet inte riktigt hur det kommer ut, jag antar att jag blandar allt. Jag inspireras till exempel mycket av italiensk komedi, Fellini, kärleken till excess och överdrift, till spektaklet, till teckningen av Beatles ’Yellow Submarine’, till det psykedeliska generellt. Här finns en kärlek till det gamla Disney men också till Miyazaki.»

Bears_bild_6_OURS-032_520-013.jpg

Det här är din första film på egen hand, vad är din viktigaste lärdom som regissör?

«Att inte vara rädd. Det är så mycket en regissör måste klara av: upptäcka och utforska olika saker, förföra och övertyga olika människor i processen, och då tänker jag inte på publiken. Det där är inte riktigt jag; jag gillar mer att gå runt och pula i min ateljé. För att kunna kommunicera med ett helt team gäller det att ha det i sig, en naturlig fallenhet. Lyckligtvis talade mitt team bildens och teckningens språk – och i det förstod vi varandra väldigt bra. Manuset och dialogen är däremot mycket svårare för mig, särskilt i detta fall eftersom det var på franska. För att inte tala om kommunikationen med producenten och finansiärerna, det var ännu svårare. Det tog oss tre år att av förberedelser, för att hitta en bra rytm i berättelsen, i dialogen, i filmens hela konstruktion. Det var ett väldigt tufft jobb, men det lönade sig, att få tid att sätta den grundstrukturen.»

Filmen är en fransk-italiensk produktion och Lorenzo Mattotti, sedan länge bosatt i Paris där vi också träffas, pratar obehindrad franska.

Är det lättare att göra film om man bor i Paris?

«Ja, det går inte att komma ifrån. Paris ger mig andra möjligheter att utvecklas, dels eftersom producenterna och finansiärerna finns här, dels för att det finns så många kreativa människor här. Det innebär inte att jag gillar Italien mindre, jag tillbringar fortfarande mycket tid där. Jag betraktar mig också i hög grad som en produkt av det italienska, hela dess ikoniska skola.»

Vad tänker du om animationen som görs i dag?

«Det finns mycket jag uppskattar, men det är inte Disney. Det är alldeles för perfekt, för välgjort, för detaljerat, varje sekund är det något nytt som händer – dagens Disney saknar rytm. Däremot uppskattar jag den tendens som finns i europeisk animation i dag, att göra realistisk animation för vuxna, vilket inte finns i USA, det tycker jag är väldigt intressant. Jag talar inte om en särskild stil, för det finns ingen europeisk stil, varje film har sin egen stil. Men jag tycker också det är viktigt att slå vakt om animationen för unga, att berätta de stora historierna från grunden, kanske inte känna sig tvingad att skämta hela tiden, utan berätta andra historier, på andra sätt, om andra världar och med en annan estetik.»

Bears_bild_3_OURS-012_110-105.jpg

Det är en stor utmaning som kräver mycket tid och pengar?

«Precis, och det är det jag försöker göra, att berätta den stora dramatiken, inte skygga för mörkret men samtidigt tillåta den att vara färgglad.»

Av Jon Asp 29 okt. 2020