Suzanne Lindons «Spring blossom» tävlar på Stockholm filmfestival © Luxbox

Höjdpunkter i Stockholm

Jon Asp väljer en handfull favoriter på årets Stockholm filmfestival – från franska romantiker till italienska tryffeljägare till österrikiska kolonialister i Brasilien.



Spring blossom (Suzanne Lindon)

Dotter till två av Frankrikes mest upphöjda – och främsta – skådespelare, Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain, var förväntningarna höga på Suzanne Lindon när hon i våras var en av dryga 50-talet regissörer som fick Cannesfestivalens officiella label, för denna debufilm som senare premiärvisades i Toronto och San Sebastián. Autodidakt, blott tjugo år gammal spelar hon huvudrollen och regisserar detta manus som hon påbörjade redan som 15-åring. Handlingen är lätt – och fransk: i trakterna av Saint-Germain-des-Prés dras en 16-årig gymnasist till – och stalkar – en väsentligt äldre man, han som uttråkad repar Ibsen på teatern nära där hon bor. Lindon utforskar inte temat nämnvärt, mer än en coming-of-age är Spring blossom en stillsam tillståndsskildring tryfferad med några fantastiska scener. Lindon själv är ett ämne i dubbel bemärkelse: som regissör litar hon på bilder och stämningar, som skådespelare känns hennes gestalt här helt och hållet genomlevd.

The-Truffle-Hunters.jpg

The truffle hunters (Michael Dweck, Gregory Kershaw)

En av årets stora filmfavoriter, sedan premiären i Sundance i januari, tävlar i dokumentärkategorin på Stockholm filmfestival. Bedårande porträtt av en handfull tryffeljägare som lever enligt den gamla skolans regler på Piemontes förödande vackra slätter. I takt med att priserna på tryffeln stiger, och konkurrensen ökar inför ögonen (och näsan) på en girig omvärld, äventyras deras lika preciösa som excentriska tillvaro. Falskspelare, punkterade däck och inte minst deras älskade hundar – filmens andra huvudperson – som löper risken att förgiftas. Denna andrafilm från amerikanska duon Dweck/Kershaw, genomgående arrangerad i anslående utsnitt, är en stundtals bedövande vacker skildring av världen av igår som får påhälsning av världen av i dag, här i trakterna av skönhetens själva hjärta mellan natur och kultur. Man förstår varför Luca Guadagnino velat sätta sitt namn på filmen, som exekutiv producent; och man förstår varför Tindersticks gått med på att spela «Follow me» från 2016 på ljudspåret.

New order 2.jpg

New order (Michael Franco)

Den mexikanske visionären Michel Franco återkommer ännu en gång till Stockholm filmfestival, där han tidigare både suttit i juryn och visat flera av sina filmer. New order, som vann silverlejonet i Venedig i september och nu tävlar om Stockholms miljonpris Impact Award, är hans främsta hittills. Utan pardon, men inte heller att missta för provokation, tecknar han en bild av ett mångfacetterat fascistiskt Mexico City – mellan elitens korruption och folkets resning – som känns både som en dystopi och ett scenario som redan är här, i vårt västerländska samhälle. Regissörens skyhöga tekniska virtuositet är påfallande, men den ställer sig aldrig i vägen för upplevelsen. New order är en film där man kan sympatisera med alla och ingen. Den träffar som en spark i magen, och det är en spark man bär med sig länge efteråt.

the woman who ran.jpg

The woman who ran (Hong Sang-soo)

Ett år utan Hong Sang-soo är inget riktigt filmår. Dessbättre snittar den sydkoreanske regissören sedan länge en per år. Men det är inte i produktiviteten hans största merit ligger, utan i utförandet. Det som kan framstå som upprepningar är i själva verket vackra nyanseringar på liknande, ofta personligt färgade teman: om vanans makt i relationer, om åtrå och berömmelse, om manlig självförhävelse och – som här – om kvinnlig vänskap. The woman who ran, regipriset i Berlin i år, kvalar nog inte in på min topp fem-lista över Hong-favoriter, men det var alltjämt en av årets höjdpunkter i Berlin.

Memory House.jpg

Memory house (João Paulo Miranda Maria)

En bit in i detta märkliga brasilianska drama är känslan en kombination av ännu en hårt arrangerad dokumentär av Ulrich Seidl, ute på nya, absurda koloniala safari, och en bildvärld ogenerat inspirerad av Carlos Reygadas. Memory house försjunker i folklore och mytologi för att berätta en historia som i grunden är politisk: en mejeriarbetare som tvingas till allt sämre villkor och som ställd inför allt grövre förödmjukelser flyr till en mer ljusskygg tillvaro, både upplyst och plågad av minnen. Vissa element känns generiska, berättelsen till viss del schematisk, men det är tillräckligt originellt för att man vill se mer av denne långfilmsdebutante, João Paulo Miranda Maria.

Av Jon Asp 14 nov. 2020