Elisabeth Moss ur Alex Ross Perrys «Her smell» © Donald Stahl

Societets- och sociopatskildrare

«På gränsen till obönhörligt otrevliga», med «folk som hopplöst har fastnat i sina huvuden och med en patologisk paranoikers övertygelse beskyller omvärlden för att vara ute efter dem».

Oscar Westerholm tycker att indieregissören Alex Ross Perrys komedier och relationsdramer förtjänar en större publik.



«Helvetet är de andra.» Jean-Paul Sartres solipsistiska axiom, formulerat i pjäsen Inför lyckta dörrar, hemsöker den amerikanska indiefilmaren Alex Ross Perrys relationsdramer och komedier. Vänskap, kärlek och en krampaktig, nästan patologisk subjektivitet ställs emot varandra, men trots att karaktärerna hela tiden befinner sig på vippen att ta död på varandra – dock mest med hjälp av syrligt föreläsande societetssnack – behöver de «den andre», sin partner, vän eller i vissa fall även fiende och/eller konkurrent, för att stå ut med den bistra natt som utgör jagets grundläggande förutsättning.

Perry har sedan långfilmsdebuten Impolex, från 2009, ett hemmasnickrat hybris-projekt med Thomas Pynchons postmoderna romanepos Gravitationens regnbåge som grund, hunnit göra en handfull lika tragiska som makabert humoristiska filmer, där den senaste är Her smell från 2018. Filmerna förenar en millennials (Perry är född 1984) konstnärliga maskeradlekar och kritisk-ironiska känslodistans med en uppriktig om än bitterljuv kärlek till amerikansk litteratur (Philip Roth, Pynchon) och film (Woody Allen, John Cassavetes).

Impolex 2009 Perry.jpg

I början av 2000-talet fick den nordamerikanska indiefilmen en kreativitetsboost. Kritiker hittade ett passande paraplybegrepp: mumblecore. Filmer som till exempel Andrew Bujalskis Funny ha ha och Mark och Jay Duplass The puffy chair förenades i att vara digitala lågbudgetprojekt med amatörskådespelare och improviserad dialog. Förebilderna var Cassavetes och franska nya vågen, men översatta till en raskt digitaliserande kontext som traumatiserats efter den elfte september 2001. 

Filmerna saknar ofta en tydlig handling, men brukar kretsa kring privilegierade tjugoåringar i storstan som pratar i mun på varandra om kultur, politik, konst och sex. Den nihilistiska optimism som präglade 80- och 90-talets indiefilm, från Jim Jarmuschs flegmatiska livskrisare till Gregg Arakis pop-apokalyptiska Los Angeles, byttes ut mot en andtruten och ängslig självmedvetenhet. Livet passiviserat, chockat till sarkastisk overksamhet av terrorism och amerikansk revanschism. 

En yngre generation filmare, millennials, med säte i New York och som rörde sig utanför DIY-konceptets tvångströja började synas runt decennieskiftet. Mest framträdande är Lena Dunham och tv-serien Girls. Perry, som vid den perioden pluggade film vid NYU, fick ett kritikergenombrott med komedin The color wheel, som han skrev tillsammans med ståuppkomikern och skådespelaren Carlen Altman. Filmen hittade ett naturligt men begränsat kretslopp på festivaler. Det slängkäftade och provokativa innehållet för tankarna till Alan Rudolph och Albert Brooks, och trots att den röda tråden är insvept i flera lager med till synes improviserade snuskskämt och insinuanta personangrepp har filmen en tydlig dramaturgisk uppbyggnad. Filmen handlar om hur det käbblande syskonparet Colin (Perry) och JR (Altman), två högfärdiga egon som inte tål varandra, ger sig ut på en gemensam bilresa. Förevändningen är att hämta JRs tillhörigheter hos hennes ex, journalistikprofessorn Neil (Bob Byington). Men den lågintensivt obehagliga familjesemestern blir snart till ett inferno av elaka härskartekniker och futtiga syskongräl, en alltmer energikonsumerande upplevelse som mynnar ut i en lika besvärande som logisk klimax.

Photo Factory 25 - The color wheel 2011 Perry.jpg

Vid en första anblick bockar filmen av det mesta på mumblecore-checklistan. Men till skillnad från till exempel Bujalskis passiviserat digitala lo-fi-estetik väljer Perry att spela på svartvit 16mm-film. Detta, tillsammans med filmens referenstunga natur, som förmodligen kommer av att Perry samtidigt arbetade i en videobutik i East village på Manhattan, framhäver dess rötter i en äldre form av amerikansk indiefilm snarare än 00-talets digitala avantgarde. 

Litteraturen har en framträdande roll i Perrys nästa film Listen up Philip, en bebopjazzig skildring i höstpalett av småttighet och själviskhet i New Yorks kulturmedelklass. Merparten av filmens beståndsdelar är plockade från Philip Roths metalitterära flerbandsprojekt om Nathan Zuckerman, med tonvikt på den tidiga romanen Spökförfattaren

Philip (Jason Schwartzman) är en trettioårig författare som just ska ge ut sin andra bok. Han bor tillsammans med den framgångsrika fotografen Ashley (Elizabeth Moss) i Brooklyn och tillbringar dagarna åt att göda sin självkärlek på smöriga förlagsmöten och genom att skryta om sina framgångar för ex-flickvänner. När hans stora idol Ike Zimmerman (Jonathan Pryce) tar honom under sina vingar inleds en toxisk och självförhärligande spiral där de samvetslöst och till förmån för sina karriärer ödelägger flera nära relationer. Filmens skildringar av hur olika egotrippande kulturmän går fram som skördetrösklar över andras känslor, tillsammans med de vackert fotograferade New York-miljöerna, för tankarna till Woody Allens Harry bit för bit.  

Perry tog med sig Moss till thrillern Queen of earth. Efter ett smärtsamt uppbrott med sin pojkvän åker Catherine (Moss) till sin bästa vän Ginnies (Katherine Waterston) lantställe för att vila upp sig. Men det finns en hel del ouppklarade konflikter mellan de två vännerna som långsamt börjar leta sig upp till ytan av deras redan spända samvaro.

Queen of earth är en kort men kärnfull psykologisk thriller, med Bergman och Polanski inbakad i bildernas syntax. Dialogen är skarp och full av maliciösa klangbottnar, men lyckas på samma gång vara oväntat rolig. Manuset är däremot generiskt, för att inte säga tråkigt, och saknar de för genren så viktiga överraskningarna i intrigen. Filmens främsta förtjänst, tillsammans med Moss pyrotekniska insats som den bräcklige Catherine, är Sean Price Williams fantastiska foto som tar till vara på omgivningens naturliga belysning: solljus som filtreras genom lövkronor och dammiga fönster, strålar som bryter av mot takbjälkar eller det vulgärmodernistiska byggets spröjsade rutor. 

Filmen ser till en början ut att vara mer av en avvikelse i Perrys filmografi än vad den är. I själva verket skildrar den samma typ av solipsistiska skräckscenarier, folk som hopplöst har fastnat i sina huvuden och med en patologisk paranoikers övertygelse beskyller omvärlden för att vara ute efter dem, som regissören tidigare utforskat i sina komedier. Perry återvänder kort till genren i den medelåldersmelankoliska Golden exits, ett lågmält och anspråkslöst inslag i Perrys filmografi som likväl är sevärd för Emily Brownings insats som den meningssökande Naomi. Adam Horowitz, även känd som Ad-Rock ur hiphopgruppen Beastie boys, är magknipframkallande i rollen som den dammige arkivarien Nick.

Golden exits adam horowitz.jpg

Her smell, Perrys mest ambitiösa och längsta film till dags dato, är inledningsvis som om steadicam-mästaren Alan Clarke regisserat Kung Lear omarbetad av Sid Vicious och Nancy Spungen. Det är en febrigt intensiv skildring av hur rockprimadonnan Becky Something (Moss) bryts ner av sitt otyglade skörleverne, hur hon knarkar sig medvetslös och sårar alla i sin omgivning. Men filmen tappar ånga i andra halvan och blir istället publikfriande med sitt hollywoodlismande budskap. I en gråtmild scen spelar Becky en dämpad pianocover på Bryan Adams «Heaven» med sin dotter, en överflödig och sentimental scen som känns instucken för att öka chanserna för Moss insats ska belönas med en Oscar. Slutrefrängen, en orgie i missljudande försoning, klingar i dur – och det ringer dissonant i relation till hur underbart ofredande filmens första och överlägset starkaste halva är. 

Det enda man hittills kunnat se av Perry på svensk bio, utanför filmfestivaler, är ironiskt nog Disney-filmen Christoffer Robin & Nalle Puh, som han skrev manus till. Amerikansk film dominerar utbudet på den svenska biorepertoaren, men det handlar nästan uteslutande om filmer med kolossala kapitalkrafter bakom sig. Amerikansk indiefilm är ett alltmer ovanligt inslag på svensk bio, och nästan uteslutande avgränsat till prisade tungviktare som Sofia Coppola och en och en annan gammal sanktifierad veteran som Jim Jarmusch. Det verkar tråkigt nog inte finnas någon självklar plats för mindre strömlinjeformade indiefilmare, som Perry, vars filmer är egensinniga men utan vare sig ett tungt familjenamn att backa upp med eller betydande internationella filmpriser på meritlistan.

Utan den typen av resurser kommer Perry, med sina semi-sociopatiska karaktärer och besvärliga teman som incest och egoism, förmodligen ha svårt att nå svenska biografer. Det är synd, för utöver att vara högklassiga filmproduktioner i egen rätt, väl värda att betrakta som en framtida storspelares första men bergsäkra steg, utmanar Perrys filmer också publiken genom att vara på gränsen till obönhörligt otrevliga. Filmer som, när de är som bäst, frankt och konfrontativt klargör för oss att helvetet inte bara är de andra. Helvetet är även du själv.

Av Oscar Westerholm 29 okt. 2020