Jo Widerberg regisserar Astrid Plynning och Jonas Bergdahl i kortfilmen «Litegrann» © Zoë Que

Ny Widerberg med tonträff

«Jag blir väldigt glad när det känns som att den rymmer många olika sorters känslor, det ville jag att den skulle. Precis som kärlek i verkligheten.»

Jo Widerberg, en av tio unga regissörer som tävlar om 1 km film-stipendiet på Stockholm filmfestival, tänjer på formatet i sin redan prisbelönade kortfilm.



Tredje generationen Widerberg utbildade sig till regissör vid Akademin Valand i Göteborg och tog examen 2016. Jo Widerberg, barnbarn till Bo, har inte bara filmen i blodet, hon verkar också besitta en påtaglig känsla för filmiskt berättande.

Nyligen vann hon Stiftelsen Filmstadens Kultur stipendium med kortfilmen Litegrann, som också är en av filmerna från Filminstitutets och Filmbasens satsning på rom-com, «It’s Love!».

Ur juryns motivering: «Jo Widerberg [lyckas] fånga en stor frågeställning i ett litet format, med ett fint och äkta skådespeleri.»

Med den filmen och med manuset till en ny kortfilm deltar Jo Widerberg också i Stockholm filmfestivls kortfilmssatsning 1 km film, som riktar sig till svenska regissörer i början av karriären.

Litegrann handlar om kärlek och förväntningar. Och vem som säger det först. En tjej och en kille ligger i en säng, tjejen försöker kommunicera något hon kanske egentligen vill att han ska säga först, nämligen att han älskar henne, precis som hon så gärna vill säga att hon älskar honom.

Hur och när fick du idén?

«Filmen, som egentligen bara är en enda dialogsekvens, är en del av ett längre projekt jag jobbar med. Så Litegrann var lite som ett test inför det. Men idén till dialogen kommer från ett samtal som jag själv hade med min första pojkvän när jag var ung. Och från känslan av att vara väldigt ung och väldigt kär. Vissa samtal bara sätter sig, kanske för att någonting hände som man inte riktigt förstod just då. Jag tänkte mycket på det här samtalet i efterhand, och jag skriver mycket om kärlek. Det handlar om att plötsligt inse att man älskar en annan människa och allt vilja säga det, vilket för mig är en av de mest mystiska händelserna som finns. Sen ville jag utforska hur just de här karaktärerna hanterar den situationen och varför.»

 litegrann dubbel.jpg

Är det bra att använda sig av personliga upplevelser som ligger nära eller långt bort i tiden?

«Jag tror inte man kan säga att det ena skulle vara bättre än det andra. Det är jättebra att skriva ner personliga upplevelser när de händer, när man minns alla detaljer. De små detaljerna är viktiga. Men sen kan det vara precis lika viktigt att skriva ut händelsen igen när det gått en tid, och den kanske fått ett härligt romantiskt skimmer, eller fiktionaliserats lite i ens eget minne. När man kan se händelsen lite mer så som en potentiell publik kommer se den, och man inte är förblindad och förvirrad av alla känslor. Så är det när man skriver. Sen sker ju en bearbetning när det ska bli manus eller film. Men det är bra att ha tillgång till hur det var, hur man såg på det när det hände. Man måste kunna ta sig in i känslan som var då, speciellt om man också ska regissera. Det är väldigt speciellt med konst som kommer inifrån just det tillstånd som skildras.»

Är det viktigare att återskapa ett scenario med faktiska detaljer eller en känsla man minns att stunden hade? Alltså att få med detaljer som till exempel specifika gester och fysiska objekt än att i stället jobba med skådespelarna för att hitta rätt tillstånd som sedan ger karaktären rätt utstrålning för scenen?

«Jag kan inte tänka mig att man skulle behöva välja, eller varför det ena skulle vara viktigare än det andra. Det är viktigt med detaljer och med känsla, de hör ihop. Det finns en närvaro i detaljer, en specificitet som är fin. Det fysiska är väldigt viktigt just på film, tycker jag. En gest eller ett fysiskt objekt kan utgöra en hel scen beroende på vilken typ av gest eller vilket objekt det är. Och bära en känsla. Sen vet jag inte heller om det jag försöker göra är att återskapa ett scenario. På ett sätt kanske, men det blir ju alltid någonting nytt. 

Din morfar tonsätter de mest intima sekvenser med musik, skulle du också göra det om du regisserade liknande scener? Eller följer du hellre Bressons «less is more»-musikaliska estetik?

«Jag tror nog inte så mycket på att sätta upp generella regler i sitt filmskapande, som: "Jag använder ingen musik" eller "Jag använder alltid musik". Varje projekt och varje scen mår nog bäst av att man ser vad just den behöver. Med det sagt så har jag såklart mitt sätt att använda musik. Hittills har jag inte använt den som en sorts bakgrunds-score, som klassisk filmmusik. När musik finns i filmen tar den stor plats och betyder mycket.»

Under ett laddat ögonblick, som till exempel i en scen ur Elvira Madigan, säger greven: «Du vill ju att jag ska söka ett arbete, var?» Håller du med din morfar att det är bra att endast hålla skarpt fokus på skådespelarna och lämna bakgrunden i ofokus? 

«Ja visst, det kan vara bra. Men återigen, inte som generell regel. Det är intressant det här med att bestämma sig för vad som är det bästa sättet att göra någonting och sen bara köra på det. Jag vet inte om det stämmer att han gjorde så, var har du läst det? Jag känner att jag är väldigt motvillig till sådant. Kanske är det för att jag fortfarande känner att jag utforskar min estetik, min form. Att jag inte format den färdigt riktigt än. Men det känns också lite tråkigt att tänka att man skulle bli "färdig" och sluta utforska. En sak jag vill med den typen av foto som jag håller på att utveckla är att det inte ska stå i vägen för skådespelarna och orden utan förstärka intrycket. Då krävs en sorts minimalism. Deras ansikten och framför allt vad de säger är väldigt viktigt i mina filmer, det är mycket dialog. En återkommande bild för mig, som gör film om kärlek, närhet och intimitet, är bilden av två personer som tittar på varandra. Men jag vill att bilderna ska vara som stillbilder, i att de betyder någonting i sig själva. Att de ska vara vackra och intressanta att titta på, inte bara dokumentera ett händelseförlopp. Just nu är jag väldigt inne på hur Bresson filmade händer till exempel. »

Vad anser du om dagens debatt om digital film i 4K-upplösning som är så detaljrik att vissa filmskapare anser att man riskerar att tappa koncentrationen som åskådare?

«Den debatten har jag missat. Men jag gillar inte skarphet i sig, skarpt digitalt foto. Fick jag välja helt fritt skulle jag alltid filma på analog film. Jag tycker om suddighet, mjukhet, bilder som är som målningar, korn och struktur, mörker och ljus i stor kontrast och så vidare.»

litegrann still 18 (konverterad).jpg

Litegrann är den del av Filminstituets rom-com-satsning «It’s Love!» Kan det verka begränsande att fållas in i en viss genre?

«Jag har faktiskt inte jobbat inom en fast genre. "It's Love!"-satsningen tolkade jag mer som ett utrymme för kort film om kärlek, och att försöka skapa nya bilder inom den genren kändes intressant. Men jag var väldigt fri att tänja gränserna för vad en romantisk komedi kan vara, och jag var också öppen med att min film kanske inte riktigt faller hundra procent inom den genren. Det är väldigt olika hur folk uppfattar den. Jag själv tycker att den är ganska rolig, men den har sina jobbiga stunder också och vissa tycker att den är sorglig. Jag blir väldigt glad när det känns som att den rymmer många olika sorters känslor, det ville jag att den skulle. Precis som kärlek i verkligheten.»

Av David Cairo 29 okt. 2020