Jämställdhet och opportunism i svensk film

«Finns det något som helst som tyder på att kvaliteten på svensk film har sjunkit under åren med dessa tydliga ambitioner från Filminstitutets sida?»

Journalisten, filmaren och före detta festivalchefen Gunnar Bergdahl ger sig in den senaste filmdebatten genom att både försvara och fördöma SFI.



Det är egenartat att läsa Helena Lindblads opportunistiska och upprepade angrepp på Anna Serner och Svenska Filminstitutet i Dagens Nyheter. Eftersom resultatet inte blev 50/50 by 20/20 ska vi nu tydligen rikta blicken åt annat håll.

«Jämställdhet bakom kameran (har) fått ta nästan allt syre i den filmpolitiska debatten under väldigt lång tid», skriver hon. Att det är ett problem visar alla de positiva mail och reaktioner Lindblad mottog efter sin första artikel (DN 16/9).

När hon nu åter tar till orda i frågan (DN 13/10) lyfter hon fram just dessa som ett cirkelbevis för sin problemanalys.

Det har blivit för mycket jämställdhet i svensk film och Filminstitutet är att likna vid ett en-fråge-parti! Branschen (och Helena Lindblad) är bekymrad. Men nu sjunger hon ut trots förhärskande tystnadskultur!

Det skulle vara intressant om Lindblad passade på att redogöra för könsbalansen bland alla dessa hejarop. Jag har också i åratal hört gnället om den våta filt över all genial (manlig) kreativitet som jämställdhetsambitionerna utgör.

Men allvarligt talat: är inte en jämställd filmbransch bättre än sin traditionella motsats? 

Och lika allvarligt: finns det något som helst som tyder på att kvaliteten på svensk film har sjunkit under åren med dessa tydliga ambitioner från Filminstitutets sida?

Knappast. Snarare tvärtom.

Det fanns länge ett stabilt motstånd mot all kvotering. Jag minns till exempel hur Filminstitutets dåvarande ledning, Åse Kleveland VD och Lisa Söderberg styrelseordförande, helt avvisade alla sådana tanker strax efter millennieskiftet. Kvotering var ett No No! Ren och skär diskriminering!! Ingen kvinna vill få stöd bara för att hon är kvinna. Men riktade pengar är ett mekaniskt och därför neutralt sätt att angripa en strukturell snedfördelning. Det handlar inte om innehåll eller form, inte om det konstnärliga. «Bara» om de könsstrukturer som dominerar såväl samhälle som deras spegelbilder i filmvärlden.

Vändningen kom med Andrea Östlund 2008 när hon som Filminstitutets Rookie-konsulent beslöt att finansiering till den sista av dessa lågbudgetfilmer för nya filmskapare bara kunde sökas av kvinnliga upphovspersoner. Resultatet blev 78 ansökningar och slutade med Lisa Aschans guldbaggebelönade debutfilm Apflickorna. När Östlund givetvis ifrågasattes svarade hon: «Kvalitet handlar inte om kön, jämställdhet är ju också ett kvalitetsbegrepp.»

Allt detta ledde i sin tur till nya satsningar från Filminstitutet på kvinnliga upphovspersoner och 10-talet har på kvalitetsfilmens område inneburit att filmare som Amanda Kernell, Ruben Östlund, Gabriela Pichler, Roy Andersson, Lisa Langseth, Magnus von Horn och många fler sida vid sida skapat intressanta och viktiga filmer. Konstnärligt ser det ljust ut för svensk spelfilm. Något som bara understryks av 10-talets vitala svenska dokumentärproduktion: Mia Engberg, Anna Eborn, Carl Javér, Karin Ekberg, Lina Mannheimer, Göran Hugo Olsson, Maud Nycander med flera med flera.

Men jag är också kritisk gentemot Filminstitutet. Av ett annat grundläggande skäl. När det beramade filmavtalet äntligen försvann för fyra år sedan och de statliga direktiven öppnade för att kvalitetsbegreppet skulle kunna återupprättas för Filminstitutets verksamhet blev det aldrig så. De stora produktionspengarna på filmområdet rullar fortfarande i samma gamla manligt dominerade kommersiella hjulspår. Dokumentärfilmen är satt på svältkost. Till och med det bisarra publikrelaterade stödet lever kvar. Alltså att extra pengar ska ges till filmer med extra stor publik. Föreställ dig det kulturpolitiska missfostret inom litteraturen; statliga stödpengar till Camilla Läckberg, Jan Guillou och GW Persson. Men inom filmens område härskar synen att det enda värdefulla är stor publik. Något som också Lindblad snuddar vid i sin senaste artikel där hon lyfter fram Thomas Vinterbergs danska publiksuccé, fyllefilmen Another round. Det är en bekymmersam syn på kultur. Tanken med kulturpolitik är att kulturen, inklusive kvalitetsfilmen, måste förbli något annat än en kommersiellt mätbar vara på en marknad.

Tänk om det alltid vore viktigare vad tusen personer tog med sig genom livet efter en stor filmupplevelse än vad 100 000 omedelbart och mer än gärna glömde.

Men det är förstås en nåd att stilla bedja om under marknadsliberalismens diktatur.

Jag får nöja mig med att stödja Filminstitutets ambitioner för en jämställd svensk filmbransch.

Av Gunnar Bergdahl 15 okt. 2020