Publiktapp, politisering och locket på

«Varför fastna i genus och misstänkliggöra avvikande röster i stället för att tala om de många utmaningar som svensk film, liksom filmkonsten generellt, står inför? Om den statliga filmpolitiken ska fortsätta existera och möta framtidens prövningar – hur behöver den då förändras?»

Jon Asp önskar att hela den svenska filmbranschen tar bladet från munnen och ger sig in i samtalet om svensk film.



Det är höst i cyklopernas land. Inga äppelträd som blommar, inga vita segel i ett hav av grönska.

Jag ska sluta karikera Knausgård, men det är svårt att undvika författarens liknelse över Sverige och svenskarna när man bevittnar trångsyntheten och tystheten i svensk film – mot bakgrund av de kreativa inskränkningar som lett till lägre självförtroende och ett påtagligt kvalitetstapp under senare år.

Olika förgrundsfigurer har på sistone försökt intala oss att det förhåller sig tvärtom: att klimatet i själva verket är tillåtande och att alla, särskilt filmarbetarna, säger vad de tycker och tänker, samtidigt som kvaliteten generellt är hög.

När Lars Linder i Dagens Nyheter (19/8) recenserade Åsa Linderborgs bok Året med 13 månader, diskvalificerade han henne inte bara från att föra klassfrågor i kulturoffentligheten (eftersom hon bär på skuld) – «dagboksformen som flyktväg» löd en del av rubriken – allra sist sökte kritikern också skriva ned värdet på verket genom att förminska författaren:

«Senast jag såg något av henne förde hon ett trivsamt samtal i Aftonbladet med SvD:s Ivar Arpi, och jag kan bara hoppas att ett värdigare öde väntar än att hon ska tvingas skriva den sorts medhårsintervjuer med meningsmotståndare som det numera går tretton på dussinet av.»

Här blir alltså den redan skuldtyngda Linderborg föremål även för guilt by association. Ändå ömmar skribenten för henne, önskar henne en bättre tillvaro – i brist på argument och  för att ta udden av samtalet, vägra de svåra och tvetydiga frågorna. Det är den typ av självbelåtna kulturjournalistik som länge präglat Sverige och inte minst DN. Och som under polariseringens tidevarv anammats av många, människor från skilda läger.

Utfärdade krav på öppenhet och mångfald å ena sidan, å den andra ett ointresse för att höra andra röster och pröva nya tankar. Så mycket för pluralism och högt i tak. Att även en måttfull kritiker bekänner sig till denna teknik är symptomatiskt. Kanske ligger det inte i Linders dna men det rinner definitivt i blodet på den tidning han länge var redaktör för.

Samma reducerande argumentation och samma positionerande härskartekniker föreligger i många branscher, inte minst i den svenska filmbranschen, även om metoderna inte är lika flagranta här. Talande nog skedde det nyss åter med hänvisning till just Ivar Arpi – tala om gångbart vänsterspöke! Med braskande hänvisning till SVD-skribentens Genusdoktrinen – en omdebatterad bok om universitetvärldens jämställdhetsiver och tystnadskultur (skriven tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn) – konstaterar Jonas Holmberg, konstnärlig ledare på Göteborg filmfestival, i Expressen (12/10) att Filminstitutet, trots vad vissa vill göra gällande, faktiskt inte tillämpar en sådan doktrin; inte heller duckar Filminstitutet för eller snedvrider samtalet i svensk film.

När man befinner sig på toppen vill man inte riskera att förlora inflytande genom samtal. Viktigare än förändring och genomlysning är god ton och värnade relationer för att säkra verksamheten. Och så länge man håller fanan högt, det vill säga positionerar sig rätt i offentligheten, är det inte många som vågar kritisera. När någon försöker bredda perspektivet, i det här fallet titta bortom 50/50-visionen och rikta ljuset på filmens verkliga ödesfrågor, som till exempel Helena Lindblad i DN (17/9), heter det att kritikerna ser Filminstitutet i centrum för en «totalitär genusdoktrin».

Holmbergs försök att dribbla bort några kritiska röster är talande för den intellektuella åderlåtning som förlamar svensk film och förpassar den till en trång korridor. Holmberg är en av få kvarvarande makthavare med en ordentlig förankring i filmkonsten, men inte ens han använder här sin kunskap konstruktivt. «De flesta svenska filmskapare har inte något emot jämställdhet eller mångfald», skriver han. Som om någon skulle ha påstått det motsatta. Och som om det påståendet hindrar att samma filmskapare också kan uppleva ett missnöje över hur politiken förs i praktiken.

«[Ä]r inte en jämställd filmbransch bättre än sin traditionella motsats?» skriver i sin tur Gunnar Bergdahl, kritiker och tidigare festivalchef, i denna publikation och tömmer, på liknande kontraproduktiva sätt, sakfrågan på innehåll. Som om denna truism uteslöt andra nyanser. Som om vi måste finna oss i nyliberalismens giv att välja mellan ett patriarkalt marknadsvälde och en mer jämställd kommersialism. Och som om svensk film faktiskt ändå var jämställd.

Varför inte hellre prata om och se konsekvenserna av de oegentligheter som även nämnda skribenter tycker sig vädra? Jag tror inte någon av kritikerrösterna är emot jämställdhet eller mångfald, eller önskar att gubbväldet förblir intakt. Men det måste gå att ifrågasätta filmpolitikens helhet och samtidigt diskutera de enskilda formerna – hur ska vi nå utveckling och mångfald? – utan att målas ut som motståndare, misogyn och opportunist.

Anna Serner har, om det är de flesta överens, företagit ett stort och välgörande arbete i att resa frågan och medvetenheten om behovet av kvinnor bakom kameran, inte minst internationellt, vilket i någon mån även spillt över på svensk film. Problemet är att inga genomtänkta beslut har tagits för att genomföra denna agenda på hemmaplan. Det är som om den nationella filmpolitiken fått stryka på foten inför omvärldens generösa strålkastare. Serner vill gärna låta som en aktivist som utmanar makten. Men hon både är och har makten. Och hon har misslyckats med sitt primära mål. Inte för att det var per se dåligt utan för att hon saknade en verklighetsförankrad plan – och hon gör det sannolikt ännu, eftersom Filminstitutet vägrar ta i de gamla strukturer och kommersiella krafter som alltjämt styr svensk film.

För det allra största problemet är allt det som göms bakom denna vision. Varför fastna i genus och misstänkliggöra avvikande röster i stället för att tala om de många utmaningar som svensk film, liksom filmkonsten generellt, står inför? Om den statliga filmpolitiken ska fortsätta existera och möta framtidens prövningar – hur behöver den då förändras? Ska ännu mer pengar pumpas in i bedrägligt kassasäkra prospekt eller bör vi snarare få till en mer renodlad satsning på kvalitet som värnar filmens unika värde i en allt mer uppluckrad värld av rörlig bild?

Filmpolitiken jämförs ibland med skolpolitiken, där det statliga stöd försvinner in i den privata sektorn och sedan hamnar i riskkapitalföretag och skatteparadis, samtidigt som den kommunala skolan delar på resten av resurserna med följd att allt fler sjunker i kvalitet. Är det rimligt att de penningstarka filmbolagen (varav många med utländska huvudägare) fortsätter abonnera på de stora stöden och samtidigt underblåser konservativa strukturer i branschen?

Det är knappast rimligt, som i dag, att ena halvan av filmstödet öronmärks för marknadsmässig spekulation, utifrån sifferexercis och kalkyler med allt lägre meritokratisk förankring; och att den andra halvan politiseras utifrån mångfaldskrav, särskilda satsningar i tiden och annan medialt gångbar signalpolitik. Vad händer när den utpräglat konstnärliga filmen och den bara försiktigt konstnärliga filmen tillsammans ska dela på mindre än halva potten? Är inte risken då att klimatet blir väldigt trångt och ängsligt? Vart ska regissörer med festivalvärlden som primärt mål, gamla som nya, söka sig?

Konsekvenser av detta ser vi redan. Allt fler filmare med tydligt konstnärlig profil försvinner in i tv, eftersom tv skriker efter kreatörer och i flera fall värnar originalitet mer än vad filmen verkar göra. Kvinnliga regissörer i början av karriären tas in för beställningsjobb, att filmatisera mestadels manliga författares storsäljare eller regissera barn- och ungdomsfilm efter kända förlagor. Kvinnan bakom kameran blir en automatisk kvalitetsgarant i annars tveksamma projekt. Några sevärda filmer kommer sällan ur det, i stället riskerar dessa personliga röster att kvävas.

Allt detta framstår som en paradox, till och med en rent onödig utveckling, mot bakgrund av att svensk film, under mer än ett decennium och långt före 50/50-visionen, sett väl så många kvinnliga som manliga regissörer debutera till uppskattning såväl utomlands som på hemmaplan.

«Om vi endast kvoterar in kvinnor på marknaden som den ser ut i dag är risken att vi får en feminism som bevarar den kommersiella industrin i stället för att utveckla filmen som konstform», uttryckte Lisa Langseth i SVD för två år sedan. Det är fortfarande svårt att säga emot henne.

I stället för 50/50 har vi i dag alltså mer 75/25 i männens favör, eftersom den kommersiella filmen, hur undermålig den än är, fortsätter äga den statliga stödkakan. Och i stället för att prata om detta agerar Filminstitutet på omvärldens orättvisor, utlyser (ofta tillsammans med SVT) den ena temasatsningen efter den andra: «2121» (filmer om världen om hundra år), «Röst» (under senaste valåret), «Skräck» (för att stimulera genrefilmen), «It’s Love!» (för mer rom-com), «Glöd» (för fler nationella minoritetsspråk), «Black is the new black» och så vidare. Ändå osar satsningarna mer Almedalen och duktig kulturpolitik än en fungerande filmväg framåt. Ofta är det små filmstöd som tillfaller både nykomlingar och etablerade och som kan verka harmlösa, men som i ett redan avsnävat landskap sänder tydliga signaler om vilken film de aspirerande borde ägna sig åt. I det längre loppet är det satsningar som snarare motverkar än främjar mångfald.

Anna Serner påstår, senast i Filmrutan Podd (16/10), att en film inte kan passa alla, men att «det ska finnas en för film för alla», tidstypisk formulering som många i dag kanske lärt sig svälja. Men är denna utsträckta hand en rimlig grogrund för en konstnärligt bejakande filmpolitik? Måste inte utgångspunkten vara avsändarens, inte den föreställda mottagarens? Måste inte en unik blick eller en god idé vara förankrad hos en eller flera upphovspersoner?

De flesta filmintresserade har redan hundra titlar eller mer att välja mellan på streamen hemma. Det filmen behöver – den film som visas på festival och biograf – är egensinniga röster som kan formulera och skildra specifika tillstånd universellt. Dessa kommer inte bara uppstå, även här krävs en långsiktig och konsekvent plan med möjligheter för de som är beredda att tro och satsa på sin egen röst. Bara så kan verklig mångfald uppstå, inte genom en satsning hit och en annan dit. Viljan att styra innehållet – att möta snedfördelning med färdiga formulär – parat med underfinansieringen av svensk film, skapar en räddhågsen bransch som de egensinniga och begåvade kommer att hämmas av och till slut fly ifrån. Och i takt med att konkurrensen hårdnar – det finns alltid opportunister villiga att foga sig för att göra film – kommer de unika att fly till andra format och uttryck.

Nästan alla verkar överens om att svensk långfilm var bättre på 10-talet än under millenniets första decennium, med undantag för den kommersiella filmen, som tappat både marknadsandelar och kvalitet de senaste åren. Samtidigt är det ett fåtal titlar som Sverige lever högt på, The square i Cannes 2017, Gräns 2018, And then we danced 2019, tidsmässigt bra spridning på spets som i hög grad dolt att det ekat rätt tomt bakom. Beata Gårdeler och Sanna Lenken fick betydande internationella genombrott 2015, sedan dess har ingen gjort långfilm, däremot har de hunnit med kortfilm, tv-serier och teater, varför man kan fråga sig: finns det något som skulle kunna göras för att underlätta för dem? Vore det inte bättre om regissörer, vars kombinerade angelägenhet och tonträff bekräftats såväl utomlands som hemma, fritt fick utforska långfilmen vidare, med garanti på en eller ett par filmer? Inte heller det är förvisso en garanti för framgång. Men tydligt mallade och rättvisestämplade filmer är ännu mindre det. Biopubliken generellt vill i första hand hand bli underhållen, överraskad och utmanad.

När Anna Serner sitter i internationella filmforum, upptagna av händelser som västvärldens medier betecknar som akuta, för att enas kring vad «vi alla betecknar som relevant, nyskapande sprängstoff» (Expressen, 20/10), så är det, som Hynek Pallas är inne på i samma tidning (26/10), ungefär exakt det filmvärlden inte behöver. Däremot borde Filminstitutets vd uppmuntra samtal, inte minst på hemmaplan, som bland annat ställer sig följande frågor:

  • Hur ska svensk film kunna vara fri och självständig?
  • Hur ska den kunna bli mindre duktig och mer utmanande?
  • Och hur ska den, utifrån en ordentlig genomlysning av den rådande biografsituationen, bli mer attraktiv för publiken?

Vad beträffar filmkonsten, i denna snåriga tid av globalt överflöd och allmän standardisering, finns inga enkla svar eller kortsiktiga lösningar, allra minst för den svenska filmen som är helt beroende av statliga subventioner. Men det finns några grundläggande problem som vi måste tala om, strukturer som måste ändras på, strategier omformuleras.

Det är dags att hela den samlade filmbranschen – kritiker, kreatörer och beslutsfattare – bryter dödläget och på allvar tar del av samtalet – inte för att nå konsensus men för att respektfullt skapa förutsättningar för olika röster, perspektiv och kvaliteter i svensk film.

Av Jon Asp 29 okt. 2020