Från affischen till Michel Francos «New order» © Studio S Entertainment

Reducerad filmfestival på begäran

«Vi synkroniserar oss fysiskt med varandra och filmen när vi går på bio. Vi rycker till samtidigt, hjärtan bankar hårdare, vi slappnar av när faran avblåses. Vi kliver inte bara in i samma rum eller salong, utan i samma tempo, samma rytm.»

Rebecka Bülow längtar efter filmfestivalens förmåga till gemensamma upplevelser.



Stockholm filmfestival pågår och platserna i biograferna samt antalet visningar är begränsade på grund av pandemin. I stället visas många av filmerna på strömningsplattformen Festival on Demand. Göteborg filmfestival har redan meddelat att festivalen i början av 2021 kommer att vara delvis digital.

Foto från Parks biosalong. - aumotpohjeiy6swyeatr.jpgDet är ingen ny företeelse att filmen flyttar från stora duken till den privata skärmen och vi är sedan länge vana att film finns där efter vår begäran. Popcornprassel i biomörkret har successivt bytts mot serietittande i soffan. I det rådande medielandskapet har filmfestivalerna ändå utgjort sällsynta rum för filmtittande där inte bara våra behov och impulser styr. På festivalerna har filmerna och sammanhanget också krävt något av oss. Att vi träffar varandra, passar tider, ger två timmars oavbruten uppmärksamhet. På festivalerna ser vi dessutom oftare filmer utan att på förhand veta vad vi får, vi tar del av verk från fler geografiska områden och testar andra genrer. Vi låter det vara oförutsägbart, vi riskerar till och med att ha tråkigt.  

Sist jag såg en film utan att streama den hemma var när en kompis med projektor bjöd in till Gudfadern-maraton. Vi planerade i förväg, samlades runt filmen, dukade med snacks och dryck för att hålla ut en halv oändlighet med Francis Ford Coppolas maffia. Varje film sorterar världen i sin egen ordning, hastighet och frekvens och när vi ser på film tillsammans träder vi in i filmens temporalitet ihop.

Coppolas frekventa samarbetspartner Walter Murch klippte ett par av filmerna i Gudfadern-trilogin. År 1992 publicerades hans bok In the Blink of an Eye som handlar om Murchs karriär och filmklippning. Texten fokuserar på känsla snarare än tekniska regler. Walter Murch upptäckte att den intuitiva rytm han klippte efter ofta var ögats blinkningar. 

I en studie från 2009 vid University of Tokyo studerade en grupp forskare när biopubliken blinkar under en film. De flesta blinkar automatiskt vid klipp. Men det går ju inte att veta när klippet kommer och vi måste även blinka vid andra tillfällen. Även då blinkar de flesta i en biosalong samtidigt. Blinkningen sker ofta under ett ögonblick med mindre action, så att vi inte blundar bort viktig information.

Vi synkroniserar oss fysiskt med varandra och filmen när vi går på bio. Vi rycker till samtidigt, hjärtan bankar hårdare, vi slappnar av när faran avblåses. Vi kliver inte bara in i samma rum eller salong, utan i samma tempo, samma rytm. 

Walter Murch skriver om filmen som något vars kärna redan finns, som han i sitt arbete måste lyssna till, skulptera fram. Jag värjer mig mot det essentialistiska i förhållningssättet men intresserar mig för den lätt underkastade (och alltmer sällsynta) positionen inför verket. På filmfestivaler finns en vördnad inför filmen som visserligen kan bli problematisk när det byggs personkulter runt regissörer och så vidare, men som också möjliggör något. Den där upplevelsen som blir nåbar om man lyssnar utan att försöka styra själv. Ordet festival var först benämningen på den religiösa fest som inträffar vid slutet av en fastetid. 

Walter Murch.jpg

Genom festivalernas flytt till internet förlorar vi alltså den rituella aspekten som har sin grund i att vi synkroniserar oss med något utanför oss själva. I biosalongen ger vi oss till filmen, men när jag tittar på film hemma så pausar och spolar jag hejvilt. I soffan är det inte längre Walter Murch som klipper, utan jag. Filmerna byter inte bara plattform utan filmmediet förändras i sig, vilket medför en mängd potentialer och helt nya typer av rörlig bild. Festival on Demand medför fantastiskt bra tillgänglighet och så klart mindre smittspridning. Det ska bli spännande att se hur festivalerna på sikt förändras av denna förskjutning i innebörden av vad en festival alls är.

Jag längtar allra mest efter den gemensamma bioupplevelsen. Jag längtar efter att höra främlingar dra efter andan samtidigt som jag. Jag längtar efter att snyfta ihop. Jag längtar efter att befinna mig i en salong och inte kunna gå och fixa något i köket. Ja, jag saknar nästan det där grupptrycket som finns på festivaler, att sitta kvar och titta på tråkiga eftertexter (som stora strömningstjänster ofta klipper bort). 

Walter Murch skriver i In the Blink of an Eye om problemet med att behöva titta på film i litet format, med att inte vara mindre än verket. När han klippte arbetade han med små skärmar, vilket störde honom, han klippte ju för den stora bioduken. För att komma runt svårigheten så låtsades han sig vara pytteliten. Han klippte till och med en pappdocka som han placerade framför skärmen, som en påminnelse om skalan, om sin litenhet inför verket. Kanske något att testa under den stundande vintern med Festival on Demand och digitala filmfestivaler.

Av Rebecka Bülow 14 nov. 2020