Andrea Bræin Hovig ur Maria Sødahls «Leva på hoppet» © Studio S Entertainment

Alla dessa döende kvinnor

«Är det så att rädslan för döden och dess fysiska nedbrytning bäst uttrycks genom de kroppar som har högst förväntningar på sig att vara vackra?»

Olga Ruin gråter ikapp med filmens sörjande män och pojkar, från «Viskningar och rop» till Stellan Skarsgård med renklämma i ny norsk cancerfilm.



När den norska filmen Leva på hoppet (Håp) i regi av Maria Sødahl hade premiär i november var min första impuls att inte se den. Jag orkade inte med en till film om en mamma som dör i cancer. Barn som sörjer och män som tvingas konfrontera sina fadersroller är en dramaturgi som filmens universum återkommer till gång efter annan. Det mest tillgängliga sättet att gestalta moderskapets komplexitet på vita duken verkar vara att ta död på kvinnorna. Men antipatin minskade när jag läste att det var regissörens egen historia och att handlingen bygger på ett självupplevt sjukdomsförlopp. Det blev därför ett biobesök till innan salongerna återigen hann stänga.

Håp_2.jpg

Sødahl slog igenom med långfilmen Limbo för nio år sedan, men karriären tog stopp då hon diagnostiserades med obotlig hjärncancer. Hon överlevde mot alla odds men det tog flera år innan det gick att arbeta igen. Resultatet av den långa resan tillbaka är en film som utspelar sig under elva dagar från det att Anja (Andrea Bræin Hovig) strax före jul diagnosticeras med metastaser i hjärnan till det att hon opereras den andra januari. Livet och kärleken ställs på sin spets. Men till skillnad från många andra filmare så använder Sødahl aldrig sjukdomen som en metafor eller en ursäkt för att egentligen få säga något storslaget om livet. I stället träder erfarenheten fram som en viktig gestaltning i sig själv. 

«Krävdes det verkligen en dödsdom för att du skulle vakna och börja göra allt på rätt sätt?» skriker Anja till sin sambo Tomas (Stellan Skarsgård), strax innan paret ska vigas av sjukhusprästen. Frågan finner genklang i filmens egna genrekonventioner, krävs det verkligen en döende kvinna för att vi ska ta till oss av berättelser om kärlek och förlust? Det kanske mest klassiska exemplet i traditionen är Arthur Hillers Love story från 1970 som inleds med orden «What can you say about a twenty-five-year-old girl who died?». Oliver Barret (Ryan O’Neal) sitter ensam i ett snöigt Central Park och blickar tillbaka på hur han och Jenny (Ali McGraw) träffas på college, blir kära, gifter sig och hur hon sedan snabbt blir sjuk och dör. Filmen gjorde succé och har som kanske enda budskap att kärleken är vacker – inte minst när döden kommer emellan. Berättelsen lever upp till 1800-talspoeten Edgar Allen Poes ord «The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world». Av alla sjukdomar verkar cancer ha blivit den som bäst får gestalta uttrycket på film med alltifrån komplexa familjeskildringar till tonårsromanser. Dramakomedin Me and Earl and the dying girl som gjorde succé 2015 inleds på ett liknande vis. Greg (Thomas Mann) sitter framför datorn och undrar hur han ska berätta om sommaren med Rachel (Olivia Cooke) och ger kanske därmed rättvisa åt den andra delen av Poes bevingade citat om en vacker kvinnas död som det mest poetiska ämnet: «And equally is it beyond doubt that the lips best suited for such a topic are those of a bereaved lover», nämligen en bedrövad älskare.

Love Story_2.jpg

I filmen Vid din sida (Stepmom, 1998) är det inte mannens sorg som står i centrum men däremot en komplicerad familjedynamik. Jackie (Susan Sarandon) är kritisk till sin ex-makes nya unga flickvän och tvivlar på Isobels (Julia Roberts) förmåga att vara styvmamma åt barnen. Men när Jackie får cancer övergår förbittringen så småningom i försoning. I ett samtal de två kvinnorna emellan uttrycker Jackie det med att hon alltid kommer att ha deras förflutna medan Isobel får deras framtid. Sju minuter efter midnatt (A monster calls, 2016) skildrar sjukdomen från den unge sonen Conors perspektiv och hans sorgearbete gestaltas som en drömsk saga. Pappan är frånvarande och mormodern sträng och läskig. I stället blir det ett trädmonster som på nätterna tar med pojken på en farofylld resa mot den oundvikliga insikten – att mamman inte kommer klara sig. I den avslutande säsongen av Mad men skildras sjukdomen med den kombination av tragik och cynism som skaparen Matthew Weiner gjorde till seriens signum. Den svala och vackra hemmafrun Betty, tidigare gift med Don Draper som har gjort reklam för Lucky Strike under första säsongens 60-tal, diagnosticeras med lungcancer. När Don vill komma hem och ta hand om barnen ber Betty honom respektera hennes sista önskan om att allt ska få förbli som vanligt, vilket innebär att han inte är med i bilden.

Håp_5.jpgSittandes i en trång liten soffa på ett hospice i Sødahls film uttrycker Tomas att Anja är minst lika viktig för hans tre barn från det tidigare äktenskapet som för deras tre gemensamma. Då brister det för Anja och i en lång, ilsken monolog sätter hon ord på skammen över att inte ha känt lika starkt för Tomas barn. Det har aldrig varit tydligare för henne än nu då det bara är hennes egna som kommer förlora sin mamma. Moderskapet är ett mångbottnat känslospel, men för att gestalta de emotionella spänningarna runt familjens centralgestalt verkar det enklast att ha henne döende.

I Louder than bombs frågar Erin (Rachel Brosnahan) Jonah (Jesse Eisenberg) om hans fru fortfarande har kvar sitt hår. Han ser på henne med en förvirrad blick innan han nickar till svar. Erins mamma har nyss dött i cancer och av en olycklig händelse har Jonah råkat få sitt ex att tro att hans fru också är sjuk. Genom att frammana bilden av en kropp förändrad av kemoterapi gläntar regissören Joachim Trier på dörren till en annan berättelse. Jonahs oförmåga att ta sig ur lögnen framstår nästan som en önskan om att den vore sann; ren och enkel sorg som kanske skulle vara lättare att ta hand om än den han känner efter sin egen mammas självmord, vilket utlöst den relations- och livskris han nu befinner sig i. 

Love story låter Jenny dö bort i den subtilt antydda cancersjukdomen utan några yttre synliga symptom. I dag finns det i stället en filmisk fetisch att vilja visa upp de skrämmande förändringarna med håravfall och bortopererade bröst. I Lisa Aschans Ring mamma! förvandlas Sofia, spelad av Nina Gunke, till ett kusligt mödramonster som gömmer sig med kal snagg under trappan. Susanne Biers Bröllop i Italien (Den skaldede frisør) låter Trine Dyrholms peruk närmast bli till en rollfigur i sig. När hon efter en simtur kliver upp naken ur havet går associationerna till en vanställd version av Venus födelse. Kvinnligheten framträder extra synligt genom de attribut som den fråntagits. 

Monster_2.jpgMottagandet av Sju minuter efter midnatt gjorde tydligt att det var Felicity Jones kraftfulla skådespel i rollen som mamman som gav filmen dess tyngd. En cynisk invändning skulle vara att rakat huvud och glåmig sminkning i dag framstår som en uppmuntran till skådespelerskor som vill bli mer seriösa. Bergmans Viskningar och rop från 1973 är kanske inte den första att associeras med genren cancerfilmer, men likväl är det vad Harriet Anderssons rollfigur förlorar en smärtsam kamp mot. Förlagd till ett historiskt sekelskifte ges här varken kemoterapi eller några tydliga diagnoser. Desto mer kuslig blir den inre sjukdom som ställer den unga bleksvettiga Andersson i stark kontrast till de två sköna systrarna, spelade av Liv Ullmann och Ingrid Thulin. Är det så att rädslan för döden och dess fysiska nedbrytning bäst uttrycks genom de kroppar som har högst förväntningar på sig att vara vackra?

Män drabbas också av cellförändringar på film. Det aktiverar dock inte samma spänningsfält av familjeförhållanden eller fysisk skörhet som hos de döende kvinnorna. I stället tas känslorna hand om inom ramen för manliga vänskapsrelationer såsom i Nu eller aldrig (The bucket list, 2007) med Morgan Freeman och Jack Nicholson eller 50/50 med Joseph Gordon-Levitt och Seth Rogen i huvudrollerna. Killar lär sig hantera livets frågor på dödens tröskel men gärna åtföljt av lite livsbejakande humor. Skörheten används som komisk effekt som när Adam (Gordon-Levitt) rakar huvudet och försöker göra diagnosen till en raggningsreplik. Det går sådär. Det blir i stället tydligt att cancersjukdomens filmiska tematik brer ut sig på olika vis över mäns och kvinnors kroppar.

Viskningar_2.jpg

Tio minuter in i Leva på hoppet fäller jag min första tår och sista halvtimmen utgörs av en strid ström. Som kommentar på tidigare kritik mot filmen frågade sig Roger Ebert i sin recension av Love story varför det skulle anses vara ett ovärdigt syfte att eftersträva en publik som gråter? Att dela gråt är inte heller detsamma som att dela sorg. Som antropologen Lila Abu-Lughod frågat sig, skulle det vara fel att begråta sina egna förluster på andras begravningar? Dem som vi återkommande gråter tillsammans med är de sörjande männen och pojkarna på film. Från den unge Conor som skriker och sparkar, till den aparte Greg som döljer sig i skolbiblioteket med ansiktet förvridet av saknad eller Stellan Skarsgård som torkar bort en ensam tår och samtidigt tuggar i sig det sista av en renklämma utanför bensinmacken. Då och då ges det uttryck för att kulturen lider brist på män som gråter, men det kan knappast sägas gälla på vita duken. Synd bara att det ska behöva dö så många kvinnor för att vi ska få se det hända. 

Av Olga Ruin 3 dec. 2020