Wift-ordföranden Helene Granqvist (Foto: Sophia Callmer)

Vita elefanten i rummet

«Hur ska då den svenska privilegierade medelklassen förhålla sig till kunskapen om att deras dominans och deras vita blick härskar på bekostnad av människor med andra erfarenheter?» undrar Helene Granqvist i en förhoppning om att kvalitet och mångfald ska göra större, gemensam sak.



När Joaquin Phoenix i januari 2020 tog emot sin Bafta sa han: «I must confess I'm conflicted …» Det var början på ett vittnesmål om att vara en del av ett systematiskt rasistiskt förtryck i filmbranschen och ett erkännande att han som vit man själv vunnit på det.

Det har florerat flera artiklar under hösten som argumenterar för och emot huruvida fokus på jämställdhets- och mångfaldsfrågor gör att vi i Sverige saknar ett offentligt samtal och en vision som skulle göra svensk film till ett självklart val för publiken i hela landet och internationellt.

Jag håller med om att det saknas ett samtal för en svensk filmvision, men oroar mig för idén, att ett fokus på jämställdhet och mångfald, skulle stå i vägen för det. Snarare är den polemiska argumentationen en förenkling som riskerar att göra ont etter värre. Vi tror att det hinder för en filmvision som verkligen borde adresseras och problematiseras är makt, ägande och oheliga allianser med agendor som snarare strävar bakåt än blickar framåt. Vår industri är under stark förändring. Frågan är hur vi bäst rustar oss för framtiden.

Kunskapen om vilka mekanismer som ligger bakom bristande jämställdhet och mångfald ökar snarare förutsättningarna för en framgångsrik svensk filmvision än hämmar den. 

När Filminstitutet nyligen presenterade rapporten «Vilka kvinnor?» byggde den på vittnesmål från kvinnor med upplevda kunskaper om förtryckande mekanismer, som bara den kan ha som har den levda erfarenheten. Det är viktigt att förstå att dessa berättelser visar på symptom av strukturella problem, ofantligt större än vad många av oss förmodligen själva har erfarenhet av, kunskap om eller verkar vilja se. Men inte alls svåra att förstå – på ren svenska kallas det makt och förtryck – reproducerad under hundratals år. Härommånaden kom ett upprop inifrån SR (DN 27/9) om rasism och en kort tid senare en artikel i Expressen (24/10) om liknande förhållanden på SVT. Black lives matter väckte hela världen i somras. 

Det är ingen slump. Det handlar om problem, mogna att komma upp till ytan och tas tag i. 

Varför blev Sameblod en sån succé? Vi tror att det beror på just det. Att något legat där under ytan och puttrat och velat bli berättat. Så funkar konsten. Konstnärer är experter på att snappa upp vårt kollektiva undermedvetna, synliggöra förtryckande strukturer, få oss att känslomässigt engagera oss och förstå och lära känna någon annans verklighet.

Det finns otaliga exempel på filmer och tv-serier i vår omvärld där mångfald och kvalitet går hand i hand. Som en självklar del av ett framgångsrikt koncept. De resultaten hade inte uppnåtts utan en medvetenhet om koloniala och rasistiska hierarkier i kombination med intersektionell analys och fokus på just inkludering och jämställdhet. Det handlar om att vara relevant för en modern publik

Hur ska då den svenska privilegierade medelklassen förhålla sig till kunskapen om att deras dominans och deras vita blick härskar på bekostnad av människor med andra erfarenheter? Vad ska vi göra för att säkerställa att svenskar med dessa erfarenheter, och en annan blick, blir en självklar del av en framtida filmvision? Har vi ens råd att fundera på en filmvision där dessa frågor inte får lov att vara i fokus? Det är nu i historien vi kommit till punkten då vi kan välja väg och vi borde börja med att ställa oss frågan varför vi är så dåliga på inkludering i svensk media – radio, tv, och film? Är vi beredda att betala priset det kostar att låta bli.

Av Helene Granqvist 3 dec. 2020