Ur «True detective» från 2014 © Anonymous Content, HBO Entertainment & Passenger

Mandom, mod & McConaughey

«Matthew McConaughey är ingen gevärsviftande reaktionär typ Clint Eastwood, men han är inte heller intresserad av att vara politiskt korrekt.»

Anders Annikas läser en ny självbiografi av en mångsidig skådespelare som toppar New York Times bestseller-lista.



«You just gotta keep livin, man. L-i-v-i-n.» Den bevingade repliken ur Richard Linklaters Dazed and confused – en formulering numera känd som Matthew McConaugheys personliga mantra – växte från början fram ur ett sorgearbete. McConaughey var 22 och gick på filmskola i Austin, Texas när han träffade en rollsättare i en bar och fick sitt första skådespelarjobb. Fem dagar in på inspelningen ringde telefonen: hans far var död, hjärtat hade lagt av när han hade sex med McConaugheys mor. 

MM - 1 - Dazed & Confused (1993).jpgAtt den påtänt livsbejakande «just keep livin»-monologen bottnar i personlig sorg är kongenialt med en film som gör upp med nostalgi samtidigt som den får en att vilja vara där och då. Dazed and confused är den film jag har sett flest gånger och anledningen till att jag i många år har haft en soft spot för McConaughey. Efter en presskonferens i Cannes 2012 bad jag honom skriva «livin» på min arm. «On your arm, man!?» svarade han och skrev «j.k. livin» – det stiliserade namnet på en stiftelse, ett produktionsbolag, ett skivbolag och ett klädmärke, med en logotyp påpassligt nog baserad på McConaugheys handstil.

Med orden «just keep livin» knöt Matthew McConaughey också ihop sitt tacktal vid Oscargalan 2014, och så avslutas hans nyligen utgivna självbiografi Greenlights. Hade jag varit hans förläggare hade jag insisterat på att kalla boken Livin, men även utan catchphrase-titel åkte den direkt upp i toppen av New York Times bestseller-lista – en välbehövlig succé efter några år av filmiska halvmesyrer. McConaughey skulle själv aldrig använda ordet livskris, men nyss fyllda 50 beslutade han sig häromåret för att dra ut i öknen med 35 års dagboksanteckningar och «skriva sitt eget manus».

(Photo- @officiallymcconaughey_ Instagram).jpeg

Tio år tidigare hade han fattat ett annat avgörande beslut. Efter ett 00-tal med få minnesvärda roller, men en stadig inkomst baserad på romantiska komedier där han visade upp sitt breda leende och sin vältränade överkropp, började han tacka nej. Slutade jobba, fokuserade på familjen och väntade på att nya typer av erbjudanden skulle dyka upp. Och till sist gjorde de det – i Greenlights beskriver McConaughey hur han plötsligt blev «en ny bra idé». Han återuppfann sig själv med strålande insatser i filmer som The Lincoln lawyer, Bernie, Killer Joe och Magic Mike. Året när han signerade min arm tävlade både The paperboy och Mud i Cannes. Kulmen nåddes 2013–2014 med det Oscarbelönade porträttet av den aidssjuke redneck-entrepenören Ron Woodroof i Dallas buyers club; en gif-vänlig biroll i Martin Scorseses The wolf of Wall street; karriärens största kassasuccé med Christopher Nolans Interstellar; och så tv-serien True detective, där han var bättre än någonsin i rollen som den nitiske mordutredaren Rust Cohle. Berättelsen om romkom-hunkens pånyttfödelse fick till och med ett eget begrepp – «The McConaissance». I Greenlights avslöjar McConaughey att det var han själv som hittade på uttrycket.

Boken kunde kanske ha börjat där. Renässansen är anledningen till McConaugheys nuvarande status som superstjärna. Men självbiografin handlar bara delvis om Hollywood; andra skådespelare nämns knappt. Nej, Matthew McConaughey skriver om Matthew McConaughey. Och om familjen McConaughey. Och om familjen McConaugheys moraliska kompass. Att en av de filmer han faktiskt ägnar en del utrymme är Drakarnas rike från 2002 – ett blekt, postapokalyptiskt fantasy-äventyr där han spelar en uppumpad stridspitt med rakad skalle i en värld full av drakar – beror inte på att den är en höjdpunkt i karriären, utan att den passar in i den röda tråd som går genom hela Greenlights – intresset för mandomsprov.

MM - 6 - © Spyglass Entertainment Group, LP.jpg

De inledande kapitlen om uppväxten i Texas skildrar en temperamentsfull tillvaro där slagsmål med fadern är vad som gör bröderna McConaughey till män, och där regelbunden aga lär den unge Matthew att undvika snedsteg. Det är en tämligen gammaldags, och väldigt amerikansk, syn på moral och mandom. Trots att McConaughey för många är sinnebilden av en skön dude – incidenten 1999 där han arresteras i sitt hem när han röker gräs och spelar bongotrummor naken avhandlas förstås – är han långt ifrån sina liberala Hollywood-kollegor. För fyra år sedan skapade han rubriker när han strax efter presidentvalet uppmanade till att «omfamna» Donald Trump, och när han i en tv-intervju för någon månad sedan fick en fråga om presidenten undvek han att svara. Han nämner inte Trump i Greenlights, men beskriver hur hans familj i generationer röstat republikanskt. I tacklistan i slutet dyker däremot den kontroversielle manspepparen och självhjälpsstjärnan Jordan Peterson upp. Matthew McConaughey är ingen gevärsviftande reaktionär typ Clint Eastwood, men han är inte heller intresserad av att vara politiskt korrekt.

Man ska göra rätt för sig, hedra sin mor och far, stå upp för sina ideal, aldrig se sig själv som ett offer. Det är värre att bli påkommen med att stjäla än vad det är att stjäla, och ännu värre att förneka stölden när man väl blivit påkommen. I en av bokens längre episoder skildrar McConaughey ett år som utbytesstudent på vischan i Australien, där han till sist säger ifrån när det bisarra par han bor hos kräver att han ska kalla dem mamma och pappa. I en annan episod beskriver han en resa till Mali, där han söker upp musikern Ali Farka Touré. McConaugheys slagkraftiga berättande och öppna sinne paras med en exotiserande underton där den vite mannen vinner respekt i en by genom att nå oavgjort i en brottningsmatch med den lokale mästaren.

Det är en smula uppfriskande att möta en konservativ röst som inte är politisk utan bara personlig. Och dessutom sympatisk. McConaughey var hetast i Hollywood efter genombrottet med John Grisham-filmatiseringen Juryn – a time to kill 1996, men i stället för att rida på vågen valde han bort självklara storfilmer och bodde under tre år i en husvagn som han parkerade i närheten av platserna där han filmade. Han är en «regular guy» som dricker öl, äter ostburgare och tittar på sport. Med faderskapet – Matthew McConaughey och hans fru Camila har tre barn födda 2008, 2010 och 2012 – har han blivit en familjeman som lägger upp gulliga videor på Instagram.

MM - 4 - Juryn - A Time to Kill (1996).jpg
Bokens finaste episod utspelar sig sommaren 1979, när Matthew är nio år och bor i en husvagn i Longview, Texas tillsammans med sin far. Hans mor är på «semester» (i själva verket en av föräldrarnas två skilsmässor) och medan fadern arbetar upptäcker sonen en vit tall och en brädgård. Under veckor ägnar han nätterna åt att stjäla plank och dagarna åt att bygga ett trädhus. Till slut blir det 13 våningar och 30 meter högt, med utsikt över hela Longview. Han berättar aldrig om trädhuset för någon, efter sommaren flyttar de husvagnen och han återvänder aldrig. Kanske finns det kvar. I en av få konkreta kopplingar mellan livet och filmen återknyter han till Mud från 2012, där några pojkar på upptäcktsfärd hittar en båt uppe i ett träd (och möter McConaughey på rymmen från polisen). McConaughey har sagt att Mud är den av hans filmer som han mest av allt ser fram emot att kunna visa sina barn. Om den hade kommit 1979, skriver han, skulle hans far ha tagit med honom för att se den. Och då hade Matthew kanske visat honom trädhuset.

Liksom «just keep livin» är titeln Greenlights ett slags programförklaring; något om att fånga de gröna ljusen i stället för att fastna vid de röda. Den självbiografiska berättelsen varvas med dikter och aforismer av typen: «A man addicted to ideas need to be intervened by starvation. A man addicted to truths need to be fed.» En ny logotyp – ett trafikljus med bara gröna lyktor – förekommer här och där i boken, liksom på kepsar, tröjor och annan merchandise. McConaughey är en briljant skådespelare, men mindre intressant som månglande «fåtöljantropolog, folkfilosof och sanningssökande gatupoet» för att använda hans egen beskrivning. Däremot visar han med Greenlights att han också är en begåvad storyteller, och det slår mig att det är märkligt att han inte har skrivit några filmmanus.

MM - 5 -  Mud (2012).jpg

Det var oundvikligt med en backlash efter The McConaissance. McConaugheys enda uppmärksammade roll de senaste fem åren är den som Moondog; en pårökt, övervintrad beatpoet i Harmony Korines The beach bum. Moondog får en nytändning när han tvingas lägga manken till och skriva igen för att tjäna sitt uppehälle. Greenlights är en nytändning för Matthew McConaughey, det är uppenbart att han inte har haft så här roligt på många år. Jag ser fram emot hans nästa kapitel.

Av Anders Annikas 3 dec. 2020