Tomas Alfredsons «Se upp för Jönssonligan» har premiär i C More på juldagen © SF Studios

Pandemin påskyndar utförsäljningen

«Om man verkligen vill slå vakt om filmens värden och den statliga filmpolitiken bör man förstås inte sälja ut barnet med badvattnet – även om det är kris och kallt ute och folket behöver underhållning.»

Jon Asp ser Filminstitutet statera när storbolagen bakom «Jönssonligan» rånar folket på biokonfekten.



Ungefär 800 000 besökare har under hösten sett Thomas Vinterbergs Druk på danska biografer. Om de fortsätter hålla öppet lär filmen passera miljonstrecket före årets slut. Druk är inte den enda filmen som haft framgång under pandemin, av höstsäsongens tio danska premiärer har inte mindre än åtta setts av över 100 000.

I Sverige ligger biomörkret kompakt, förstås, taket på åtta personer per salong håller så gott som samtliga biografer stängda. Brett upplagda helgpremiärer är uteslutet. I stället kan vi spekulera i hur många som kommer att se Tomas Alfredsons Se upp för Jönssonligan när den går upp direkt i C More under julhelgen. Ironiskt nog verkar Alfredson vara en av få som är emot premiären. I ett öppet brev på sin hemsida häromveckan bad han om ursäkt för att filmen, subventionerad med inte mindre än åtta miljoner, får premiär bakom en betalvägg som kräver prenumeration:

«Jag har fått det stora förtroendet att använda dessa pengar och nu skäms jag som en hund över att behöva göra er besvikna: ’Se upp för Jönssonligan’ skall ha premiär på en streamingsajt med start från juldagen.»

Nyheten här är inte att streamingtjänsterna cashar in under karantän. Det stora problemet är, som Hynek Pallas redan redogjort för uttömmande i Expressen (23/11), att det tillåts ske på skattebetalarnas bekostnad. Filmen har nämligen kvitterat ut maxbelopp i marknadsstöd från Filminstitutet, ett beslut från 2018 baserat på ett estimat på 200 000 biobesökare.

Filminstitutet vill inte svara på huruvida de godkänt försäljningen eller inte. Till POV säger Kristina Colliander, chef för Filmstöd, att man inte «lägger sig i affärsuppgörelser», men att man «varit flexibla för olika lösningar för filmernas spridning», varför vi borde kunna utgå ifrån att de inte sagt emot i alla fall. Filminstitutets vd Anna Serner förstår visserligen att Alfredson är besviken som inte får visa sin film på bio, men ser inte grundproblemet: att en toppsubventionerad film får exklusiv premiär i en streamingtjänst exklusivt tillgänglig för abonnenter. «[D]et här är ett sätt att rädda att filmen ska nå sin publik så snabbt som möjligt», säger hon till SVT (23/11).

Bli inte förvånade om C More ökar antalet prenumeranter under julhelgen dramatiskt. Telia lär i alla fall inte misströsta, de säljer inte bara bredband, de äger sedan förra året också C More.

Allmänheten vill under tiden få det till att Tomas Alfredson, när han uttrycker sin besvikelse och kräver krafttag från Filminstitutet, är förbannad på streamingtjänsterna, när det i själva verket handlar om rent bondförnuft. «Hade filmen varit möjlig att kunna betala för och se som en enskild visning utan att vara medlem så hade det i alla fall varit mer rättvist», menar Alfredson (DN, 29/11). Men bondförnuft är bristvara i dag, särskilt under kris. En fullständigt vilsen krönikör på samma tidning verkar till exempel undra i vilken verklighet regissören lever: «Strömningstjänster och tv-kanaler har räddat oss denna förbannade tid. […] Det är knappast fler som har en biograf på nära håll mot antalet som kan strömma film hemma.»

Tillgänglighet och konsumtion är högsta lag i dag, och så länge produkten finns i hemmet till överkomligt pris finns väl inget att klaga över – att statligt subventionerat innehåll säljs till privat högstbjudande är vi numera vana vid.

Om Tomas Alfredsons motstånd är ovanligt i ett klimat av netflixifierade medlöpare är reaktionen från en av filmens producenter mer planenlig. Mer än att tjäna snabba pengar handlar det om att göra den arma publiken en tjänst, menar Pontus Edgren: «I en svår tid måste vi alla få en möjlighet att skratta …» (Aftonbladet, 23/11).

Hahaha! Åt vad, vill man fråga. Det är den typen av värmestugecitat som vi svenskar lärt oss att svälja med hull och hår. Men om nu alla dessa vackert sinnade aktörer ska föra sig med public service-inkluderande floskler, vore det inte på sin plats att premiären av «Jönssonligan» åtminstone skedde i SVT, inför hela svenska folket, eller i alla fall i en tvod-tjänst (t:et för transaktion), som lät användaren betala för den specifika produkten och inte en hel tjänst.

Den svenska filmen och inte minst den svenska biograffilmen är allvarligt hotad sedan länge. Undantagstillstånd är illa på flera sätt. Inte bara för vad vi tvingas vara utan, utan också för hur saker och ting normaliseras under tiden, påskyndar pågående företeelser.

Att verka teknikneutralt, eller plattformsoberoende, innebär inte att man måste vara för en uppluckring av all fönsterpolitik. Om man verkligen vill slå vakt om filmens värden och den statliga filmpolitiken bör man förstås inte sälja ut barnet med badvattnet – även om det är kris och kallt ute och folket behöver underhållning. När populismen flödar i alla kanaler och riktningar, är det extra viktigt att vi har politiker och sakkunniga som kan stå upp för kulturpolitikens vara, inte reducerar dess legitimitet ytterligare och tvingar in den i nya tvångströjor.

Under POV Talks under Stockholm filmfestival framhöll Anna Serner nödvändigheten att den svenska filmproduktionen går i gång på allvar. Och vem är inte beredd att hålla med? Det är helt centralt att det finns innehåll att fylla biograferna med när de öppnar åter. Därför, hade det inte varit en idé att hålla på en film som Alfredsons några månader till, till dess att biotaket för publik förhoppningsvis höjs med en eller två siffror?

«Jönssonligan» 2020, om än med vad det verkar förmodad retrovurm, känns inte jättespännande på papperet – är det verkligen detta material en av våra skickligaste regissörer ska ägna sig åt? Samtidigt, är det något vi har lärt oss av Tomas Alfredson så är det att hans filmer ska ses på bio. Så även om detta inte ser ut en som en film som bygger broar mellan konst och kommers och minskar polariseringen i svensk film (den som automatstöd och marknadsstöd så länge bidragit till att upprätthålla), skulle den kunna vara en del av den breda och ändå filmbejakande underhållning som lockar publiken åter till salongerna.

Medan danskarna lyckligt kan fortsätta sluta upp i biograferna, vet vi i Sverige inte ens vilket innehåll som väntar när våra salonger åter öppnar. 

Hade skillnaderna verkligen behövt vara så stora, förutsättningarna så olika?

Av Jon Asp 3 dec. 2020