Arsenij Tarkovskij © TriArt Film

Tarkovskij fram och tillbaka

«[E]fteråt hade jag ingenting att säga och har det fortfarande inte, jag har inte förstått nånting, men jag har upplevt.»

Sofia Norlin prövar Tarkovskij på nya generationer och spanar bakåt i tiden efter inspiration mellan far och son.



En bild -
är en förnimmelse av Sanningen
som Skaparen
har låtit oss skymta
med våra blinda ögon.

Andrej Tarkovskij i Lumière instantanée (2004)

 

Regndroppar faller mot vattenspegeln, glödens rök stiger mot skyn – i en rörelse mellan jord och himmel, precis som konstnären arbetar «med ena handen i myllan och den andra sträckt mot överjordiska sfärer». Med «filmen som en bön» menar regissören Andrej Tarkovskij, vars verk liksom faderns, poeten Arsenij, porlar, prasslar och skär genom tidsrymder. Faderns ord blir rytm, landskap och tematik i sonens filmer. Precis som sin far söker Andrej skapa, och därigenom fortsätta Skapelsen. Skuldtanken finns där, som hos Dostojevskij, antagandet om poetens andliga plikt att inför var och en av sina medmänniskor tjäna och ge, att likt en profet visa på samtidens själsliga obalans i bristen på samspel med, och insikt om, en större tid – evighetens. 

Bara genom den gåtfulla bilden, lika öppen för tolkningar som världen och just därför en spegel av själva Skapelsen, menar Andrej Tarkovskij att vi kan förnimma Sanningen om vår existens. Bilden är ljus, är tid, är strimmor av evighet som korsar biosalongens mörker, efter att ha snuddat – i all sin mystik och i sina outgrundliga skuggor – filmremsan, eller numera filtrerats av digitala ettor och nollor. Ljuset bär bilden av Sanningen och hjälper oss att se. Så det gäller att hålla flamman levande. I Nostalghia korsar huvudkaraktären författaren Bagno Vignonis bassäng med sitt levande ljus i handen. Två gånger nödgas han starta om innan han lyckas. Knäböjd, med ljusets låga i handen, väl framme vid sitt mål, anar vi i hans utmattning, skapandets andliga och rent fysiska ansträngning. Trons kraft på Skapelsen, och tron på konstverket i sig. 

*

Vad har filmpoesi för plats i vår tid? Har vi ens tid för den? I vilka sammanhang lyckas vi förnimma och ta emot dess tid, som är evighetens? Tid är ju i dag sånt vi tänker oss ha ont om. 

Paris, 2017. Min väninna och jag får nästan armbåga oss fram i kön till visningen av Andrej Rubljov – den yttersta domen som öppnar Tarkovskij-retrospektivet på Cinemateket. Och det, trots att vi har biljetter. Känslan av folkmassans slingrande trängsel gör mig överlycklig. Så många vill se filmpoesi – fantastiskt! Plus ett inledande seminarium om Guds dårar i regissörens samlade filmer.

Senare testar jag på mina filmstudenter. Jag visar Spegeln, eftersom vi snart ska filma naturen och jag inte vill se den skildrad som en bortglömd backdrop för viktigare saker – som vadå? Människan? Är vi verkligen existensens centrum? Det är en viktig fråga att ställa i vår antropocena tid. I skolans biograf pulserar evighetens strimmor i sin egen rytm. För i staden, tunnelbanan, skolans korridorer och fikarum, är ju tiden snabb. Jag känner hur lång inledningssekvensen blivit i vår svindlande klickfragmentariska tid. Men det visar sig att studenterna tar till sig filmen. Ser. En av dem säger att hon redan känner till Tarkovskij och älskar Stalker, trots att hon aldrig lyckats se mer än halva utan att somna. Så med sin «obefintliga koncentrationsförmåga och vana öga för konventionellt filmberättande» trodde hon sig ointresserad av Spegeln. Vara «för dum» för att förstå och sedan ljuga, för sig själv och andra, om att hon visst fattat storheten i konstverket. Men där hon upplevt tidigare mäktiga konstupplevelser som «en käftsmäll, golvats, hänförts, blivit euforisk» kom Spegelns sinnesintryck till henne «som en viskning, en lätt vind – efteråt hade jag ingenting att säga och har det fortfarande inte, jag har inte förstått nånting, men jag har upplevt».

Porl, prassel, sprakande eld. Ljud som finns och alltid har funnits. Skymningens ljus och gryningens, som en ömhet, en gest större än oss. Film kan aldrig utesluta naturen, menar Andrej Tarkovskij. Den är i oss och vi är resultatet av den, är dess Skapelse.

Spegelns inledningsscen på gärdsgårdsstängslet, när filmens vackra, rebelliska moder faller i gräset med den flirtande landsbygdsläkaren – stängslet brister under deras tyngd, ger en sensuellt laddad förvåning – ligger läkaren skrattande kvar på marken: 

– Vad gör dig så glad? frågar hon. 

– Det är en glädje att falla med en skön kvinna! svarar han. Jag föll och nu ser jag allting här, rötter, buskar ... Har du aldrig tänkt på att växter kan känna? Ha ett medvetande? Till och med förstå. Träden, den här hasselnötsbusken ...

–  Det är en al.

–  Det spelar ingen roll! De är här. De springer inte runt, som oss. Det är vi som rusar, krånglar till saker, säger banaliteter. Det är för att vi inte litar på naturen i oss själva. Ständigt denna misstänksamhet, hast, ingen tid för att stanna upp och tänka.

Silverpoppel, mjölkgräs, mynta. I faderns dikter namnges naturen, uppfattas, levs med. Kan vi ännu läsa av och beskriva dess skiftningar och språk? Naturen som är vår genom tiderna största inspirationskälla och läromästare. I sonens filmer finns skogarna, bergen, det ensamma trädet, landskapet sträcker sig mot horisonten utanför rummets portaler, som vid den sista måltiden i da Vincis målningar, vilka regissören ofta refererar till. Vi sitter alla vid samma bord, alla generationer, skriver fadern i Livet, livet. Tiden är ett. Kanske känner vi det än mer brännande i dag än tidigare? Vi skymtar tydligt våra framtida barns ansikten, anar dem och den natur de ska ärva. 

Våren 2020 stängs Paris på grund av pandemin, staden där jag är bosatt och där Tarkovskij tillbringade sina sista dagar. Välsignade tid, helt plötsligt kommer den tillbaka, blir påtaglig, lång, pressar sig på oss och säger – jag finns här, jag har alltid funnits här, innan den första av er föddes och när ni alla har försvunnit. Kanske lever vi tillsammans en stund till? Kanske i flera sekler ännu? 

På balkongen hinner jag se, från en dag till en annan, hur murgrönan först sprutar ut ett slags klistrig, genomskinlig dagg, innan den sträcker sig vidare. Som ett framtidslöfte glittrar den i solen, vägen framåt. Det har jag aldrig sett förut. 

Är naturen besjälad? Gud? Eller «bara» natur? Hur ska vi se på den? Både Arsenij och Andrej Tarkovskij försöker svara på den frågan i sina poetiska verk. I Stalker låter sig vägvisaren, som den Guds dåre han är, bli ett med gräset och dypölarna, låter insekterna kräla över sig, lever med dem. Kanske är det själva frågan som är allra viktigast? Att ställa den, det är en början. Att lyckas se «filmen som visas framför oss utan att behöva berätta något», landskapets skiftningar och rörelser som Andrej Tarkovskij betraktar med förundran om morgonen i Mjasnoje, vid sitt sommarhus. 

Miasnoe_Casa_AT_famiglia (1).jpg

Under pandemin börjar jag läsa Uppenbarelseboken. För att det känns rätt. Ska jag någon gång läsa om Apokalypsen, så är det väl nu. «Denna främsta poesi som skapats», menar Andrej Tarkovskij om dess bildvärld, som ständigt glimtar till med sitt ljus och sin tyngd, i både hans egna och faderns verk. 

En muslimsk kollega ringer och berättar om jordens undergång i Koranen – så vad säger Bibeln? Jag läser om Apokalypsens förstörelse, men också om dess löfte och hopp – som är Uppenbarelsen. Vår räddning är att vi kommer att se. Förundras. Men vad vi ska se, vad vi ska ha förmåga att se, förblir en hemlighet. För när det sjunde sigillet bryts blir världen tyst i en halvtimme. Bild, ljud, allt upphör. Vårt öde förblir gåtfullt, förseglat. 

Film är förseglad tid. Ett försök att se och att skildra genom intuitiv ogripbar poesi, skildra Sanningen. Som en bön, ett hopp? Film är rörelse, en darrning, en vindpust i världens eviga rörelse, som återfinns i faderns dikter och sonens filmer. En större närvaro, som en viskning, en lätt vind. Eller som Andrej Tarkovskij själv uttrycker det: 

Ett mästerverk kan bli ett avtryck från en själ som passerar helt nära dig och tydligt stiger uppåt, någonstans mot himlen. Den susar förbi dig och lämnar efter sig bara en vindpust som du förnimmer. Redan det är tillräckligt för att verket ska vara genialt.

Av Sofia Norlin 13 jan. 2021