Ur kommande storfilmen «Suicide squad 2» © Warner Bros.

Wolodarski och filmföraktet

«Wolodarskis eftergivna blockbuster-jubel får Sverige att framstå som världens minsta kulturprovins», skriver Jon Asp.

«I stället för att belysa kapitalism-pandemins stora vinnare – från läkemedelsföretag till internetleverantörer – verkar ledande beslutsfattare och opinionsbildare utan reservationer och oavsett form glädja sig åt ökad tillgänglighet.»



«Historiskt skifte – Warner Bros. kommer att släppa sina filmer 2021 på streaming och bio samtidigt. Kan inte förneka att jag har längtat efter detta ögonblick.»

December månads nyhet om att Warner Bros låter sjutton biotitlar få simultan premiär i HBO Max under 2021 blev förstås en världsnyhet. Mitt under andra vågens kraftsamling: ett löfte om en ljusare framtid; ännu mer content åt folket – och nu helt utan mellanhänder.

Till och med Peter Wolodarski, annars inte känd för att uppehålla sig vid film- eller kulturfrågor – vare sig på papper eller digitalt – uttryckte sin stora glädje på Twitter.

Skärmavbild 2021-01-12 kl. 14.13.29.png

Tillåt en att undra vilken premiär DN:s chefredaktör helst bänkar sig framför i tv-soffan i denna sköna nya digitala värld? Är det Matrix 4? Dune? Ännu en Wonder woman? Eller är det kanske Suicide squad 2 som lockar mest?

Eller är det blotta möjligheten: att oavsett kvalitet på uppföljaren i fråga kunna se det allra senaste samtidigt som alla andra?

Ska man glädja sig åt Wolodarskis kulturella nyck eller snarare fördystras av detta tidens tecken, med tillgänglighet som snart sagt den enda frågan som förs inom kulturen, före pandemin och ännu mer under? Trots att det är de redan utsatta som drabbas hårdast när samhället stänger ner och på olika plan blottar klassklyftorna; de rika – de som redan har och äger allt mer – som ständigt vinner. Alltmedan allsköns populister springer de välförseddas ärenden i jakten på den växande medelklassens uppmärksamhet. Viktigt förstås att hålla sig på vinnarnas sida, om än under demokratiseringens flagg, frihet åt alla, en tom dyrkan som i stället ger nivellering och likriktning i retur.

Volymerna av innehåll må vara stora, men vilka val är mer ofria än dem vi gör på de växande plattformarna – i dag och i morgon? Och hur fria blir vi i biograferna när dessa öppnar åter?

På ett intellektuellt plan skulle det kunna vara annorlunda. Jämför till exempel Wolodarski med Le Mondes chefredaktör, Michel Guerrin, som återkommande i pandemins spår skrivit initierat om både streaming- och biokultur. Det är så nyanserat och så vidsynt att Wolodarskis eftergivna blockbuster-jubel får Sverige att framstå som världens minsta kulturprovins. Tyvärr är DN-chefen bara ett symptom, om ett än långt framskridet sådant, på en mer generell sjukdomsbild, ett högröstat bevis på att Sverige inte har någon fungerande kulturelit, det som bland annat Lars Norén skriver i sina senaste dagböcker (En dramatikers dagbok 2015-2019, Bonniers 2020).

jönssonligan.jpeg

I stället för att belysa kapitalism-pandemins stora vinnare – från läkemedelsföretag till internetleverantörer – verkar ledande beslutsfattare och opinionsbildare utan reservationer och oavsett form glädja sig åt ökad tillgänglighet. Inte bara i USA släpps storfilmerna direkt online, utan som bekant även i Sverige, med Se upp för Jönssonligan på juldagen – en film samproducerad av Telia-ägda C More förvärvades alltså av samma prenumerationstjänst, och för det har man nu chansen att kvittera ut Filminstitutets publikrelaterade stöd (PRS), bara antalet tittare under helgerna varit tillräckligt högt. Finns det något sunt i det systemet?!

Visst är det rimligt att Warner Bros låter prenumerationstjänsten HBO Max, ägt av telekomjätten AT&T, tänja på bandbredden och pröva nya sätt att få ut sina filmer; även om coronapandemin med vaccineringen minskar rejält i styrka kan man inte veta när biofolket återvänder till salongerna. Och visst är det likaså rimligt att fönstret mellan bio och streaming kortas i tid, och att olika titlar mår bra av olika lansering – alldeles oavsett pandemi. Men med tanke på att nästan all världens film, studio- såväl som indiefilm, fortfarande planeras och produceras med den stora dukens format i åtanke (Warner Bros-nyheten väckte anstöt även hos många av Hollywoods ledande regissörer) – är det orimligt att även fortsättningsvis verka för mångfald i biograferna, och på så vis slå vakt om filmens specifika värden, särskilt i ett bidragsberoende system som Sveriges? Det kommer inte hända av sig självt.

När undantag råder legitimeras mycket, men få frågar sig vad som händer under tiden? När samhället stänger ner kan vi inte sluta diskutera film som innehåll och konstform, lika litet som hur den visas.

Om så mycket nu rör höga volymer, stora produktioner och bred tillgänglighet, var kommer vi befinna oss när biograferna öppnar åter i full skala, till exempel efter sommaren? Föreställ förskjutningen som skett under tiden, på ett mentalt och på ett praktiskt plan. Föreställ hur många storfilmer som ska ut på repertoaren då, hur svårt det kommer att vara för mer kreativa och utmanande filmer, de som hade det svårt redan före pandemin, att rymmas där. Kommer filmindustrin satsa på ännu fler säkra kort framöver?

Valfrihet tycks vara vår tids stora krav och illusion, från skolan tidigt till content resten av livet. Men vad händer när alla (som har medel nog) väljer samma? Hur länge kan vi låtsas att vi lever i en fri värld?

Betänk till exempel att filmsystemet, så som vi känner det, kanske inte upphör med ett stort bang utan men några klick hemma framför skärmen. Små, till synes betydelselösa avsteg kan lägga grunden för en dyster ny värld, permanent på avstånd. Ett gemensamt rum som biografen är ingen oviktig förutsättning, om än inte heller en garanti, för ett fritt samhälle. Vad händer när vi slutar mötas och isolerar oss bakom våra egna skärmar? Vad händer med tilltron till varandra? Håller vi redan i dag på att ge upp rätten att mötas fritt – eftersom allt ändå verkar fritt framför skärmen? 

Om det finns några kvar därute som till exempel hoppas att det amerikanska inflytandet på våra liv ska kunna minska, då ska vi inte göra allt vi bara kan för att härma dess sjuka modeller eller slå oss till ro med dess tomma retorik.

Av Jon Asp 13 jan. 2021