«The last dance» ur filmen «Självporträtt» Foto: Lene Marie Fossen © Folkets Bio

Självporträtt som skakar om

«Filmen visar rubriker och urklipp från artiklar som skrevs om Lene Marie Fossen när hon var barn. Hon har alltså länge dokumenterats, men tidigare bara för att representera en sjukdom. ‹Självporträtt› handlar snarare om en skapande person, en fotograf i kamp.»

Rebecka Bülow ser en prövande dokumentär i skarven mellan smärta och skönhet.



Den anorektiska kroppen drar till sig blickar. När någon sjukligt smal går på trottoaren så tittar folk. Liksom andra kroppstyper som avviker från normen så ses ofta den anorektiska kroppen främst som en representation av något annat än människan i den. 

Jag tänker på detta när jag ser den norska dokumentären Självporträtt av Margreth Olin, Katja Høgset och Espen Wallin. Den följer fotografen Lene Marie Fossen som lider av svår anorexi. På sina självporträtt poserar hon extremt mager, avklädd eller i för stora klänningar. Bilderna visas på gallerier och i fotoböcker. Vad är det som gör att folk dras till dessa bilder? Jag tror inte bara det handlar om att de är vackra. Den anorektiska kroppen provocerar, fascinerar och skapar oro. Folk vill titta på den av samma skäl som man vill titta bort. 

I dokumentärens inledning fotograferar Lene Marie Fossen på den grekiska ön Chios. Hon tar porträtt av andra men självporträtten är de som ges störst plats i filmen. Hon riggar kameran i ett gammalt övergivet sjukhus med rostade sängstommar, arbetar fokuserat. 

10-dobbeleksponering-credit-lene-marie-fossen-scaled.jpg

Lene Marie Fossen är i 30-årsåldern men bor fortfarande hos föräldrarna i Norge där resten av filmen utspelar sig. Hon berättar att hon slutade äta i tioårsåldern eftersom livet skrämde henne och hon inte ville bli gammal. Filmen visar rubriker och urklipp från artiklar som skrevs om Lene Marie Fossen när hon var barn. Hon har alltså länge dokumenterats, men tidigare bara för att representera en sjukdom. Självporträtt handlar snarare om en skapande person, en fotograf i kamp.

Den välkända fotografen Morten Krogvold ser hennes bilder och lovsjunger dem. Hon är sårbar inför honom. Inte för att hon behöver tvivla på sin talang. Utan för att han säger: jag är inte bara är snäll mot henne för att hon är sjuk.

En av Självporträtts styrkor är att den inte gör anspråk på att berätta om anorexi i allmänhet. Den visar hur det varit för Lene Marie Fossen, filmen står helt på hennes sida. En förutsättning är att hon är så öppen om sin situation. Hon berättar att hon gömt sig från vården. Ingen har frågat henne vad hon behöver, alla vill bara tvinga i henne mat. Självporträtt är en tung film att se. För drygt ett år sedan gick Lene Marie Fossen bort av sjukdomen, som räknas vara den dödligaste av alla psykiska sjukdomar.

De tre regissörerna tar sällan direkt plats i dokumentären. De gräver inte. Till exempel undersöks knappt alls familjerelationerna, även om konflikter antyds. Jag föreställer mig att det inte var bra att som tvångsvårdat barn bli omskriven i tidningar, såsom Lene Marie Fossen alltså blev. Men det ställs inga frågor kring det. I stället fokuserar filmen på det visuella, den betraktar. Den ser på  Lene Marie Fossen som vilar, på de vackra landskapen runt familjen Fossens hus, på Lene Marie Fossens egna bilder. 

6-tomt-rom-credit-lene-marie-fossen-scaled.jpg

Självporträtt är ett ovanligt verk. Ätstörningar skildras sällan på film, trots att det är väldigt vanligt i verkligheten. Särskilt sällsynt är det att personer på film bara har lite ätstörningar samtidigt som berättelsen främst handlar om något annat, typ som Vilde i tv-serien Skam. Möjligen har det att göra med genus, alltså att filmbranschen till skillnad från ätstörningsstatistiken domineras av män. Dessutom finns tabu kring sjukdomen. Skildringen av den blir monoton, i sig inte särskilt spännande att titta på. 

Lene Marie Fossen säger att vårdpersonalen verkar rädda. Att det är därför som hon bemöts av reprimander och regler, snarare än medkänsla. Kanske finns rädslan också där som ett hinder kring att skildra anorexi. Man vill inte närma sig. När spelfilmer väl görs, som Netflix To the Bone (2017) och Sanna Lenkens fina Min lilla syster (2015), är berättelsen alltid samma trygga och välbekanta: en snygg vit medelklasstjej som fortfarande bor hos sina föräldrar försöker ta kontroll, men tappar den i stället. Några få mer innovativa anorexi-skildringar finns, som Todd Haynes dokumentär om sångerskan Karen Carpenter, där barbiedockor ersätter människorna. Greppet i Superstar: The Karen Carpenter Story från 1987 sätter anorexi i relation till vår plastigt ytfixerade kultur. Anorexi tolkas ofta och kulturen tolkas genom anorexin. Det finns också mängder av fördomar om anorektiker, exempelvis att de är manipulativa och svälter för att bli sedda i sitt lidande. 

Det är intressant att Lene Marie Fossen inte gör några ansatser för att motbevisa sådana fördomar. Hon har i stället en egen agenda och säger att självporträtten inte handlar om anorexi utan «mänskligt lidande». 

Jag hajar till. Det är ovanligt att anorektiker, åtminstone i berättelserna om dem, öppet tar sitt lidande på den sortens allvar. Men formuleringen kan betyda flera saker. Mänskligt lidande, som något universellt? Människor lider ju på så vitt skilda sätt, av ännu fler olika anledningar. Det är generaliserande att klumpa ihop lidandet hos barn på flykt (som Lene Marie Fossen också fotar) och självsvältens smärta. 

12maleriet-credit-lene-marie-fossen-scaled.jpg

Jag tolkar det hellre som ett anspråk på att självporträtten handlar om något verkligt. Att Lene Marie Fossen vill visa en människa som lider och inte en bild av en sjukdom. Och det finns skönhet i lidandet, säger Lene Marie Fossen om sina bilder. Jag skulle snarare säga att lidandet går att estetisera i fotografi, som det mesta annat. Men lidande och skönhet kan finnas nära varandra. Självporträtt visar det, som när Susanne Sundfør sjunger intill sjukhussängen. 

Folk stirrar på anorektiker – när självporträtten ställs ut på galleri så kan jag ändå inte låta bli att tänka på det. Ser besökarna lidandet, konsten eller det sjuka? Vad drar oss till bilder av andras lidande – empati eller fascination? Fotografier av lidande är särskilt beroende av kontext, kom Susan Sontag fram till i sin essäbok Regarding the Pain of Others. För bilder kan aldrig förklara hur smärta faktiskt känns. Bilder av lidande tenderar i stället att bli verktyg att kommunicera vitt skilda budskap.

På så vis blir dokumentären extra viktig. Den ger fotografierna mer kontext, förstärker rubriken självporträtt. Den som tar ett självporträtt är ju objekt och subjekt på samma gång. Det är inte bara folk som stirrar på anorektikern. Självporträtten visar också en fotograf som ser på sig själv.

Av Rebecka Bülow 19 feb. 2021