Ur Maciej Kalymons «In i dimman»

Nattsudd i Malmö

«Du känner dessa människor från din egen periferi, de som spelar och dricker för att mala kanterna av frustration. När drömmar har vissnat och du befinner dig marginaliserad, hur hittar du soluppgången bakom mörkret?»

Maciej Kalymon om den långa resan med långfilmsdebuten «In i dimman».



2013 (en introduktion till hur allt började)

Året är 2013, jag sitter på en sunkig pub och super bort mina sorger. Långfilmen Hjulet snurrar men hamstern är död, som jag har jobbat med de senaste fem åren, har gått i stupet. Den resulterade bland annat i en kortfilm som tävlade om Startsladden på Göteborg filmfestival och en pilot.

BEDC0714.jpg

Men så kom en backlash. Kortfilmen uppfattades som kontroversiell. Berättelsen handlade om en ung tjej med Downs syndrom. Jag ville göra en coming of age-historia med en person med intellektuell funktionsnedsättning, som hade flera lager och djup. De skildringar som jag sett dittills, och faktiskt fortfarande, är alltid av glada kramgoa och käcka personer. Se bara I en annan del av Köping eller Glada Hudik (100% feelgood). Det är endimensionella porträtt av gulliga och roliga personer. Man blundar helt för att de skulle kunna vara arga, deprimerade, kära eller kåta. Vilja ha sex. Det får man inte prata om. Och det var det min film handlade om, en ung tjej som längtar efter beröring, men är frustrerat medveten om sin ensamhet. Det fanns andra filmer på festivalen där människor fick sina huvuden bortskjutna, men ingen reagerade över dem. Det var en tjejs åtrå och behov som var mest provocerande.

Långfilmskonsulenten Suzanne Glansborg som gav mig utvecklingsstöd till långfilmen sa att kortfilmskonsulenten Andra Lasmanis hade sagt att hon hatade filmen. Jag såg på henne att så fort hon hade sagt det ångrade att hon berättat det. Jag hade sökt en liten blygsam summa från Andra men från henne hade jag fått det korta svaret att hennes pengar nu var slut för det året.

Sen kom kontroversen med Dirty diaries, en samling kortfilmer producerade av Filminstitutet som skulle omdefiniera porr till mer feministisk och queervänlig. Men debatten blev i stället hätsk och de flesta såg det bara som att skattepengarna gick till att stödja porrfilm. Detta gjorde att SFI blev väldigt nervösa och darriga. Suzanne sa till mig att hon inte kunde stötta en film som skulle uppfattas som «porr med utvecklingsstörda». Jag undrade om hon ens läst manuset.

Men det spelade ingen roll. SFI drog sig ur projektet som de redan lagt 500 000 på.

Så nu satt jag på Nobes i Malmö och drack begravningsöl. Jag var fullständigt uppgiven. Det kändes som hela min karriär var över. Jag hade kämpat i fem år, levt på nudlar, och plötsligt var allting borta. Jag tänkte att jag aldrig kommer ha ork att starta ett till filmprojekt. För tänk om det också slutar likadant. Det kan man aldrig veta.

Bredvid mig i baren satt en äldre man, en gammal stammis. Han var snacksugen och började prata med mig. Jag var inte speciellt intresserad men berättade kort att jag «jobbade» med film.

- Aaaah film, ja det höll jag också på med en gång i tiden ...

Sen var det som att jag inte hörde mer. Jag såg på honom och det var som att jag såg mig själv i en spegelbild. Det här är jag, i framtiden.  

IN I DIMMAN

Jag hade gett upp hoppet på att göra film när jag blev kontaktad av ett par filmare i Malmö, bland annat Antonio Tublén och Henrik Möller. De ville att vi skulle gå ihop och skapa en grupp där vi sedan skulle ha en manifest och inom ett år göra varsin långfilm à 100 000 kr. Det skulle bli sex filmer och vi gick till Film i Skåne för att be om utvecklingsstöd. Vår idé var rätt enkel, vi sa att «ni får sex långfilmer för priset av en». Om bara en av de är bra så har ni fått era pengar tillbaka. Typ.

Jag måste säga att jag var inte den mest drivande i projektet. Jag var fortfarande rätt nedslagen och hade inte ens någon idé till nån ny film. Men Film i Skåne nappade på idén och St: Knutsgruppen/En Sexa Skåne föddes. Och plötsligt var jag tvungen att snabbt komma på vad jag skulle göra för film. Det var då jag tänkte på mannen i baren. Och andra jag har sett i liknande situationer. Alla dom vars drömmar inte går i uppfyllelse. Vad händer då? Vad gör man i stället? Filmer handlar så ofta om just drömmar som går i uppfyllelse. Rocky kämpar, springer upp för trappor och till slut vinner han. Hans dröm blir uppfylld!

Eller tvärtom så skildras det värsta elände och lidande man kan igenom: en familj som förlorar ett barn, någon får en obotlig sjukdom, kriminalitet och drogmissbruk.

Men för de flesta andra, i det alldagliga, fortsätter medellösheten på ett mer utdraget långsamt vis. Inte lika spännande som på film. Man går upp och går till sitt jobb, kommer hem igen, kollar på tv, kanske tar en öl och så vidare och så vidare. Samma sak, mer eller mindre, dag ut och dag in. Och om du inte blev och gör det du drömde om. Du kanske bara knegar nånstans. Kämpar på med att betala räkningar. Hur kan man skildra det på ett intressant och fängslande vis?

In i dimman är en hypnotisk resa genom negativt utrymme. Vi glider genom skuggor i sällskap med vilsna själar som spejar och försöker finna, drivande genom deras kollektiva medvetande utan årgångar. Då och då ropar melankoliska sirener över denna hägring, men vilken sida av verkligheten är det som ringer?

Fog bild 23 (kopia).jpg

Du känner dessa människor från din egen periferi, de som spelar och dricker för att mala kanterna av frustration. När drömmar har vissnat och du befinner dig marginaliserad, hur hittar du soluppgången bakom mörkret? Du trampar vatten, i väntan på dimma att lätta.

Vi observerar ett tillstånd av att vara. Filmens fragmentariska och abstrakta natur håller vårt fokus på ett kollektiv av människor som ett fenomen som genomtränger samhället. Det tränger in i vårt sinne som ett spöke och frågar oss om vår största rädsla: ensamhet.

Drömmarna i din ungdom är borta. Du flyr verkligheten. Du går in i dimma. Det här är en film om människorna i mellanrummen. I skuggorna.

INSPELNINGEN

Alla som är med i In i dimman är icke-professionella skådespelare. Jag hittade personerna på de barer jag hängde på. Men jag kontaktade också personer genom siten Filmcafe. Efter det hade jag långa intervjuprocesser där jag förklarade tydligt och la fram konceptet för filmen. Jag ville att dessa personer skulle ta in mycket av sig själva i rollerna. De skulle behålla sina egna namn och vi skulle tillsammans skapa deras karaktärer. Mycket skulle utgå från deras egna liv. Samtidigt skulle det ändå vara «karaktärer» som vi mejslade fram.

Under inspelningsprocessen förändrades också mycket, bland annat genom att karaktärerna lärde känna varandra, t ex. blev Martzy och Johnny tillsammans efter ett tag på riktigt, och gifte sig till och med efter inspelningen. Överlag blev nästan alla goda vänner fastän de inte kände varandra sedan tidigare.

Både på grund av konceptet men också på grund av ekonomiska brister fick skådespelarna själva fixa sig, med kläder eller smink. Många gånger ledde det till mycket intressanta och spännande situationer. Till exempel när Martzy städar har hon ett par mjukisbyxor som det står LUCK på där bak. Det är något jag själv nog inte hade valt till henne då jag hade tyckt att det kändes övertydligt eller som att man försöker skriva tittaren på näsan. Men det är byxor hon har själv använt och då kändes det rimligt och oförfalskat.

I vissa scener dricker de alkohol på riktigt och det som utspelar sig är «äkta». Men scenerna är förberedda och planerade på förhand. Vi har pratat om vilka karaktärer som ska mötas och vad scenen ska i stor sett handla om. Sedan får de mycket frihet att i dessa fastställda ramar bidra själva. Många gånger gjorde vi flera olika versioner av scenerna.

Vissa av skådespelarna hade haft alkoholproblem tidigare i sina liv och drack därför inte alkohol. Men de kunde lätt minnas och utgå från sina tidigare livserfarenheter. På så vis sa många att inspelningen kändes som en terapisession, de bearbetade sina liv och sina minnen.

Fog pic 1 (kopia).jpg

Sen finns det ett par rena dokumentära scener. Jag ville ta med de som var mest alldagliga och näst intill vardagliga, till exempel två personer som spelar schack. En spartansk scen, men ett parti som fångar livets andemening.

Filmen gjordes på ett utvecklingsstöd på 100 000 kr från Film i Skåne. Alla pengar gick till inspelningen; först och främst mat, dryck och resekostnader. Och teknik. Jag fick låna en kamera av Jenifer Malmqvist och Ita Zbroniec-Zajt.

För att underlätta det hela använde vi oss av riktiga miljöer. Vi fick tillstånd att filma på ett par barer och var där när de hade öppet. Så statister var helt enkelt människor som ville vara där. Ofta ledde det också till intressanta möten och scener. Ibland ville någon utifrån vara med och vi testade då att göra om en scen, eller lägga till en ny, där vi tog in dessa karaktärer.

Jag tycker om kontraster och att försöka hitta balanser där mellan; Det svåra med att blanda dokumentär - och fiktionsfilm. Eller att ha flera olika historier och karaktärer. Att inte bara förlita sig på en rak berättelse utan våga möta och utmana oss som åskådare.

Och kontrasten mellan humor och allvar. Något många av mina skådespelare sa till mig var; Visa inte oss bara som tråkiga, dystra och tragiska. Visa att vi också har humor och värme. Och det tog jag till mig.

Humor är den lilla människan som kämpar mot makterna och sina tillkortakommanden. Med humorn upprättar vi en förbandsplats för att överleva ett tag till. Den balansen är svår att hitta och ibland väger man lite mer över till det ena eller det andra. Men då, när det svajar till ordentligt, blir det riktigt intressant. När vi vågar bli obekväma. Det bidrar till en debatt och en diskussion.

Är det något vi behöver och som jag vill bidra till är att vi kan börja föra ett samtal och kommunicera om samhällsklass och utsatta socialgrupper.

POST – PRODUKTION – DEPRESSION

Jag hade väldigt mycket material och det kunde bli tio olika filmer kändes det som. Det som var en frihet i början under inspelning blev ett mindre helvete under klippningen. Jag kunde inte se skogen för alla träden. Pengarna var slut och jag hade inte tid eller råd att sitta och klippa. Jag fick också panikattacker när jag ibland försökte ta mig igenom materialet. Till slut kunde jag knappt gå in i redigeringsrummet jag lånade på Filmcentrum Syd. Det tog lång tid att få distans till materialet. I början såg jag bara allt som blev fel med filmen. Allt jag hade tänkt göra kändes som jag hade missat. Det tog ett tag innan jag insåg att det var misstagen, det som var fel, fult och skevt, som var det vackra med filmen. Det jag skulle behålla.

Ett tag blev ett par producenter intresserade av filmen och ville söka mer pengar till mer filmande och klippande. Men igen fick vi nej. Helen Ahlson och Andra Lasmanis tyckte det saknade den «emotionella bågen». Att de inte «rycktes med känslomässigt». Inom andra konstformer som litteratur finns det plats för det mer experimentella. Men i film är vi konstant tvingade att förhålla oss till den dramaturgiska kurvan som alla filmer måste bli stöpta i. Och ha en huvudkaraktär som vi som tittare ska reflektera oss i och som går igenom en känslomässig utveckling.

Det här gjorde så klart att projektet drog ut ännu mera och gjorde i slutändan att man kände sig ännu en gång nedslagen.

Men den här gången gav jag inte upp.

SVERIGE 1986 –

Jag växte upp med en känsla att det aldrig fanns en plats för mig. Att jag inte passade in. Dörrarna var stängda. Jag var ensam här med min mor, som arbetade som städerska. I Polen hade hon varit pr-ansvarig på Stadsteatern. När vi kom till Sverige ville hon inte gå på Svenska för invandrare och lära sig svenska. Det hade hon inte tid med. Hon ville försörja oss så vi kunde vara självständiga. Så hon tog första bästa jobbet hon kunde. Där blev hon kvar. Även i dag, efter att hon har gått i pension, fortsätter hon jobba där, då pensionen inte räcker till.

Jag växte upp med en känsla att inte ta något för givet. Alltid ensam. Vi firade inte midsommar. När alla andra åkte bort strövade jag omkring för mig själv i ett slags dvala. Med en väldigt oförstående känsla, ska det vara så här? Varför händer det här mig? Varför har vissa och jag inget. Jag cyklade ofta runt i vad som kändes som ett öde land, hängde på övergivna platser, vid grillkiosker och pizzerior och försökte samla burkar för att spela lite arkadspel. De människor jag stötte på var ofta andra som stod i utkanten samhället. I periferin. Jag tror det satte spår i mig. Jag har fortsatt att intressera mig för dessa människor.

Jag ville fly därifrån. Jag hade en sån otrolig längtan efter något annat. Något jag inte hade förmågan att sätta ord på. Men en känsla av hopplöshet ger en ingen ro. Hur ens önska sig en tro? Vad skulle det tjäna till? Hur skulle det gå till? Dörrarna var stängda.

Det var ett liv som reducerade, förkrympte. Det var en klaustrofobisk värld. Vi som bebodde den platsen fick snappa efter det syre vi behövde. Och det räckte aldrig till. Som att leva med konstant andnöd.

En förhoppning jag har är att denna film kan vara som en vädjan. En meditativ bön, för människorna, för samhället. Som frigör en energi. Som ger vördnad, och människokärlek.

2021

Jag kände mig klar med filmen. Jag hade en intern liten visning för ett gäng filmare/kollegor i Malmö. Och Film i Skåne. Alla tyckte om filmen och jag kände att här avslutar jag det hela. Det räcker för mig. Jag har gjort det jag ville och nu kan jag lägga den ifrån mig och gå vidare med livet. Jag behöver aldrig visa den igen.

Och tiden gick.

Det var av en slump jag träffade på Johan Simonsson som jobbar på Filmcentrum Syd. Han ropade till mig; det är deadline till Göteborg filmfestival i dag, du borde skicka in filmen.

Och det var som att jag plötsligt vakande upp ur en dvala. Jag gick hem och skickade in filmen direkt. Ett litet tag senare fick jag ett mail från festivalen. Jag måste ta med motiveringen här för jag tyckte att den var himla fin och belysande:

«Vi tycker väldigt mycket om IN I DIMMAN. Den varsamma skildringen av människorna, tillståndet av att leva i marginalen, berusningen, men också staden Malmö som har en framträdande plats i filmen, är djupt berörande och utsökt filmiskt gestaltat.

På festivalen har vi en öppen definition kring begreppet dokumentärfilm och vårt dokumentära tävlingsprogram, Nordic Documentary Competition, inkluderar ofta olika former av hybridfilmer. Vi skulle därför vilja bjuda in IN I DIMMAN, till att visas i denna tävlingssektion där vinnaren tilldelas Dragon Award Best Nordic Documentary och en värdecheck hos postproduktions-bolaget Chimney på 250 000kr. Nu undrar vi ifall du skulle tycka detta vore ett intressant sammanhang för dig att visa din film i?»

Fog bild 6 (kopia).jpg

Nu ska filmen ha premiär. Den är även nominerad till Svenska kyrkans filmpris 2021. Jag är otroligt stolt och lycklig. Och tacksam till alla som har hjälpt mig på vägen. Förhoppningvis kan filmen komma ut sen och visas på fler och andra ställen.

Det tog åtta år att göra filmen färdig. Jag tvivlar dock på att jag kommer orka göra det här en gång till. Hur många regissörer gör mer än en film i Sverige? Hur många lyckas göra tre? Hur få lyckas ens göra en?

I dagens filmklimat känner man sig snarare motarbetad än hjälpt.

Du känner dessa människor från din egen periferi, de som spelar och dricker för att mala kanterna av frustration. När drömmar har vissnat och du befinner dig marginaliserad, hur hittar du soluppgången bakom mörkret? Du trampar i vatten, i väntan på dimma att lätta.

Vi observerar ett tillstånd av att vara. Filmens fragmentariska och abstrakta natur håller vårt fokus på ett kollektiv av människor som ett fenomen som genomtränger samhället. Det tränger in i vårt sinne som ett spöke och frågar oss om vår största rädsla: ensamhet.

Drömmarna i din ungdom är borta. Du flyr verkligheten. Du går in i dimma.

Av Maciej Kalymon 5 feb. 2021