Ur Claire Denis debutfilm «Chocolat»

Nya och aktuella filmer online

Oscarbidrag från Frankrike och Mexico; Varda, Denis, Haneke och en tidig Östlund.

POV vägleder till aktuella filmer på vod – korta som långa, gamla som nya.



Meeting the Man – James Baldwin in Paris (Terence Dixon, 1970)

«What is important is I’m survivor of something and a witness to something, that is what matters.» James Baldwin är för stolt och för ointresserad för att prata om sitt verk och sitt förhållande till Paris, «jag pratar inte om mig själv», säger han, och spänner ögonen i det skärrade filmteamet, samtidigt som leendet eller skrattet aldrig är långt borta. Den som till exempel gillade I am not your negro bör inte missa denna halvtimmeslånga, motvilliga film om James Baldwin från Paris gator, utplacerad vid Bastiljen för att prata om den platsens popularitet. Självuppfylld, ogiltigförklarande, uppfordrande och fascinerande – filmen är också en tidig övning till mycket i den diskursiva retorik som äger rum i dag. Mönstren känns alltså igen, men tanken var friare då, i alla fall med James Baldwin.

(Visas på MUBI)

chll_still_0240.jpgLos Lobos (Samuel Kishi Leopo, 2019)

Bedårande syskonskildring med två mexikanska bröder som i väntan på att få åka till Disneyland tvingas tillbringa dagarna i en nedgången lägenhet i Albuquerque efter att nyss ha passerat amerikanska gränsen med den ensamstående mamman, hon som arbetar dubbla skift för att klara hyran och ställa ett par limpor på bordet. De unga pojkarna får med andra ord hålla till godo med sig själva, några kritor och en bandspelare som får mångsidig funktion inom ramen för några rörande scener. Det man först befarar ska bli ett utstuderat huis clos om smärtsamma klasskillnader får oväntat mycket liv och bäring främst genom samspelet mellan bröderna – och undantagsvis med modern som inte hinner mycket mer än att sova hemma.

(Visas bl a på TriArt Play)

 image-w1280 (1).jpg
Sally och friheten (Gunnel Lindblom, 1981)

Nyligen avlidna Gunnel Lindblom var inte bara besjälad skådespelare och teaterregissör med stort gehör, hon regisserade även en handfull filmer (främst eftersom hon tyckte det saknades ordentliga, komplexa kvinnoroller i svensk film), varav Sally och friheten, ett av hennes två relationsdramer från 80-talet, är den klart bästa. Med manus av Margareta Garpe och med en minnesvärd Ewa Fröling i rollen som ensamstående livspusslare, ett mångsidigt porträtt som det råder brist på i svensk film än i dag. Gunn Wållgren vann en guldbagge för rollen som mamman.

(Visas på Draken Film)

 

Låt dom andra sköta kärleken (Ruben Östlund, 2000)

Tidig Ruben Östlund-kortis där regissören, då som elev på Filmhögskolan i Göteborg, riktar kameran mot sitt eget kompisgäng – Jeppan, Bylund, P-A och Pärlan – i skarven mellan grabbskap och mandom, mellan kärleken till sig själva, Alperna och något annat – och med några reflekterande inpass från regissören själv med kamera. Kan bland annat ses som ett slags föregångare till den blöta stugan på landet-episoden i De ofrivilliga, och kanske också till den flora av filmer med diverse västkustsk coming of age-bromance, låt oss slarvigt kalla den Farväl Falkenberg-genren, och vars senaste bidrag, Christer Wahlbergs sakligt, vackra Du är alltid 20, fick ett hedersomnämnande i tävlan om Startsladden vid årets Göteborg filmfestival.

(Visas på TriArt Play och Draken Film) 

twoofus_11-928x523-1-750x423.jpg
Vi två (Filippo Meneghetti, 2019)

Golden Globe-nominerad långfilmsdebut som också är Frankrikes Oscarbidrag. Grannarna Nina och Madeleine har varit ett hemligt par under decennier. Det är först när Madeleine drabbas av slaganfall och tappar talet som de tvingas hantera logistiken av sina känslor, och då inte minst Ninas familj, starkt formad av den auktoritäre fadern, död sedan länge. Typiska reaktioner får efter hand sällskap av mer oväntade vändningar, och slutligen blir det till ett drama om kärlek och åldrande som håller ihop väl, och som avstår från den sentimentala upplösningen. Martine Chevalier och Barbara Sukowa (en gång stjärna hos Fassbinder och von Trotta) – båda César-nominerade för bästa skådespelerska – gjuter liv i dessa känslostormar, en stumt och en mer utlevande.

(Visas bl a på TriArt Play)

I'm no longer here.jpeg
Jag är inte längre här
(Fernando Frias, 2019)

Mexikanskt drama som visades på Göteborg filmfestival förra året och som nyligen hamnade bland de förhandsnominerade i Oscar-kategorin bästa utländska film (tillsammans med fjorton andra akter, däribland danska En runda till och norska Leva på hoppet). En enkel, lite schematisk men också färgstark och föredömligt nedtonad film om den vackra Cumbiakulturen avbildad i höjd med Monterreys brutalare kvarter. När 17-årige  Ulises och hans familj hamnar under hot från lokala gängkarteller, tvingas han fly landet – till en annan tillvaro i New York, på andra hustak och med andra problem. Ett öde att engagera sig i, men ännu mer musik och dans att hänföras av.

(Visas på Netflix)

Chocolat (Claire Denis, 1988)

Innan Claire Denis debuterade med Chocolat, mer än femton år efter att hon gick ut filmskolan L’Idhec i Paris (nuvarande La Femis), hann hon vara regiassistent till bland andra Wim Wenders (Paris, Texas; Himmel över Berlin) och Jim Jarmusch (Down by law), samt – mer av kuriöst värde – även verka som fransk rollsättare till Tarkovskijs Offret. En hyfsad skolning, på papperet i alla fall, och den semibiografiska förstafilmen levde också upp till förväntningarna. Chocolat skildrar regissörens uppväxt i 1950-talets Kamerun, där en vit flicka ofrivilligt förkovras i rasbetingade maktstrukturer, med herrskap och tjänstefolk, även om kolonialtiden går mot sitt slut. Koncentration och klarhet lika mycket som sinnlighet och sensualitet utmärker en brådmogen debut av en regissör som redan hade fyllt 40.

(Visas på Draken Film)

image-w1280.jpgSlottet (Michael Haneke, 1997)

Ulrich Mühe spelar rollen som K, en man som mitt i vintern anländer till en avlägsen ort i tron om att han fått anställning som lantmätare. Hanekes ölstugedoftande tv-film är som en förövning till Det vita bandet (regissörens första guldpalmsvinnare), och mer konkret en mörk och stram tolkning av Kafkas ofärdiga roman Slottet. Och i så mån trogen sin förlaga, regissören avslutar till och med filmen med samma mening som författaren boken, tecken på något ofullbordat som inte stryker medhårs, skapare ointresserade av att bygga illusioner med mottagaren. Nytillkomna i TriArt Plays rika Haneke-serie (nu 11 filmer) är även mästerverket Dolt hot och Vargens tid, kostymdrama med Isabelle Huppert.

(Visas på TriArt Play)

vagabond.jpg
Vagabond (Agnès Varda, 1985)

Skyddslös och laglös drar Sandrine Bonnaires outsider omkring i denna, Agnès Vardas åttiotalsklassiker, som betytt så mycket för så många. «Je m’en fous, je bouge» – jag bryr mig inte, jag rör mig vidare, säger huvudpersonen. Hon har bytt namn från Justine till Mona, för att ta avstånd från sitt tidigare låglönejobb som sekreterare, och har nu att förlita sig på sin egen förmåga att ta sig fram och möjligen någon annans välvilja. Ett brokigt persongalleri väntar på vägen, det enda man kan vara säker på är att Mona – med sina nycker och med sin frihet – skapar oro överallt.

(Visas på Draken Film)

Av Jon Asp 19 feb. 2021