Ur Fanny Liatards och Jérémy Trouilhs «Gagarine» © Folkets Bio

Fransk förort som fascinerar

Franska förorter fortsätter sätta färg på filmtillvaron. Häromåret var det «Les misérables» som vann både kritikernas och publikens hjärtan. Nu är det dags för det poetiska rivningsdramat «Gagarine», en film som rosats i internationell press och som tävlar på Göteborg filmfestival.



Det är svårt att tänka sig en finare hyllning. 1961 fick det sin form, 1963 invigdes det av Jurij Gagarin. Mer än ett halvsekel påbörjades rivningen av detsamma, och förra året kom filmen.

Vi talar om miljonprogramsområdet Cité Gagarine, till häromåret ett ovanligt vackert höghus strax sydöst om Paris, tillkommet efter kollektivistisk modell och under kommunistiskt styre, senare hårt drabbat av ekonomisk nedgång genom invånarnas stigande arbetslöshet och flera materiella komplikationer (asbest mm.), och till slut alltså jämnat med marken.

Fanny Liatards och Jérémy Trouilhs långfilm Gagarine valdes ut till Cannes förra året, visades för branschen och på ett par andra festivaler senare under hösten. Filmen handlar alltså inte om den berömde kosmonauten, utan om denna utopiska bostadskonstruktion som fick sitt namn efter densamme, en byggnad som under 60-talet blev en stark symbol för groende fransk kommunism. Arkivbilder i filmens början tar oss med till händelserna, med Gagarin på besök till folkets stora jubel.

gag_200528_stills-toprod_1-589-1hautetcourt.jpg

För att bygga vidare på det «utomjordiska» temat valde regissörerna att anlägga sin film i den magiska realismens tecken, «banlieue céleste» – himmelsk förort – som de själva beskriver det. 16-årige Yuri drömmer om att bli astronaut. Föräldrarna har övergivit honom, i stället har höghuset och dess invånare blivit hans familj. Trots stark gemenskap och starkt motstånd är det ingen som kan stoppa rivningen. Lägenheterna måste evakueras, efter hand försvinner den ena personen efter den andra. Men Yuri vägrar, han dröjer sig kvar, omgiven av några andra udda fåglar, samtidigt som hans rymdinspirerade idéer och innovationer tilltar.

POV fick en stund på Zoom med de två debutregissörerna.

Fanny Liatard & Jérémy Trouilh © JPMOULET.jpg© JPMOULET

Ämnet låter som gjort för en gedigen dokumentär. Hur kom det sig att ni valde inte bara spelfilmens form, utan en film med betydande inslag av science fiction och magisk realism?

«Det hela började för sex år sedan, när vi besökte Cité Gagarine för första gången», säger Fanny Liatard. «Inte minst visuellt var det en överväldigande upplevelse, att se detta ovanliga hus och att få möta människorna där, höra om deras och områdets historia. Ganska snabbt fick vi idén att göra en film på platsen, och då först och främst att ta vara på de naturliga interiörer som skulle kunna göra detta till en film som blandar socialrealism med science fiction. Jag tänker på hissar, korridorer och andra utrymmen som redan då bar tydligt futuristiska drag.»

Hur lyckades ni övertyga finansiärerna?

«Den stora nyckeln var att vi började med en kortfilm [Gagarine, 2015]. Efter det var det flera finansiärer som fick upp ögonen för projektet», säger Jérémy Trouilh. «Och eftersom det hela var akut i dubbel bemärkelse – den eviga frågan om bostadssituationen i förorten, och på en alldeles dömd plats, som snart skulle försvinna för gott – underlättade det processen.»

20 miljoner senare och med tillstånd att filma innan rivningen påbörjades, stod de två regissörerna – som började studera statsvetenskap, senare inriktade sig på urbanism och med ett särskilt intresse för arkitektur – redo att möta filmvärlden. Detta efter ett 2020 som inte blivit som förväntat, Cannes blev en spökfestival men stämplad med festivalens label blev Gagarine ändå en av de på förhand mest haussade filmerna.

Filmen följer också i en tydlig tradition, film från Paris förorter, vars kändaste exempel är Medan vi faller. Häromåret kom Les misérables, som vann pris i Cannes, nominerades för en utlands-Oscar och mötte en stor biopublik inte minst på hemmaplan.

Hur ser ni på släktskapet med Les misérables? Det är på många sätt väldigt olika filmer, men båda filmerna talar om isolering och inte minst betydelsen av det kollektiva i dessa utsatta franska bostadsområden.

«Absolut, det är två olika sidor av samma mynt, många saker går igen, de här människorna som på helt olika sätt vädjar om uppmärksamhet: ’hallå, kolla på oss, vi finns här, och vi är vackra, vi har en skönhet som måste tas i beaktande’», säger Jérémy Trouilh. «Vi var väldigt imponerande av Les misérables, av regin, av rytmen, jag tycker att den är känslig och intelligent på så många sätt, och jag tror också att den har öppnat dörren för andra liknande filmer.

gag_200528_stills-toprod_5-3-2hautetcourt.jpg

Det finns många blinkningar och referenser i filmen, till exempel till Blade runner och Kubricks «2001». Vilka franska förebilder har varit era viktigaste?

«Vi avgudar båda Leos Carax», säger Jérémy Trouilh, «hans sätt att göra film, de ständigt skiftande verkligheterna som visar sig i hans verk, kanske inte minst i Ont blod men även i den mer drömlika Holy motors. Man vet aldrig riktigt i vilken värld man befinner sig, i vilken tid det äger rum. Vi älskar Leos Carax, därför att han alltid byter perspektiv, han väljer alltid huvudpersoner som är lite ömtåliga, inte helt gjorda för denna världen, alldeles extraordinära, atypiska men ändå lätta att identifiera sig med. Och på ett visuellt plan är han en stor föregångare, en visionär. Så vad gäller fransk film är han tveklöst den som har påverkat oss mest.»

I väntan på att Gagarine får vanlig biopremiär på stora dukar i Frankrike och runtom i världen, hur bedriver ni tiden?

«Vi skriver på ett nytt projekt tillsammans», säger Fanny Liatard. «För att som andragångsfilmare få stöd från CNC [franska filminstitutet] konkurrerar man med praktiskt taget alla, så det är på sätt och vis mycket tuffare än att vara debutant, som har en egen kvot. Samtidigt har vi redan fått ett varmt mottagande för Gagarine, den har sålt till många länder, och vi har en stark producent som tror på oss. Så vi ser på framtiden med tillförsikt, bara vi kan ta oss ur den här isoleringen.»

Av Jon Asp 29 jan. 2021