Uje Brandelius testar teater i årets stora guldbaggevinnare «Spring Uje spring» © TriArt Film

Uje behöver inte be om ursäkt

Synen på skådespeleri breddas, manus som kräver bearbetning, debutanter som slopas och arthouse som väljs bort.

Jon Asp ser några mönster efter årets guldbaggegala.



Efter ett decimerat filmår avgick Henrik Schyfferts Spring Uje spring med segern för årets bästa svenska film. Redan på Göteborg filmfestival tog filmen olika tittare med storm, vann såväl det internationella kritikerpriset som festivalens publikpris. Häromveckan var det dags för svenska filmkritikerförbundets pris Greta och nyss krönte filmen sitt ovanliga framgångsår – med biopremiären uppskjuten flera gånger – med tre av de tyngsta guldbaggarna, inräknat den för bästa film.

Därmed blev filmens huvudperson Uje Brandelius, tidigare mest känd som kompositören bakom Doktor Kosmos, guldbaggens store vinnare. Flest priser, och dessutom två minnesvärda tacktal. På scen för att ta emot skådespelarpriset började han med att «be alla riktiga skådespelare, inklusive Rolf Lassgård, om ursäkt», den sistnämnda favorittippad för Min pappa Marianne. «Det är sjukt», sa Brandelius.

Uje_bild 2_MG_0396_SpringUjeSpring_Photo Johan Paulin.jpg

Helt onödigt, förstås, film är inte teater och synen på en skådespelarprestation värd att premiera har breddats med åren, inte minst i svensk film. Med sina handplockade amatörer har Roy Andersson varit stilbildande (om än inte först). 2012 vann Nermina Lukač det kvinnliga skådespelarpriset för Äta sova dö. Häromåret tog Joakim Sällquist från Goliat hem det manliga i konkurrens med två andra amatörer samt Mikael Persbrandt – en talande bild av svensk film.

Med sin sammanlagda scenvana kan förstås Uje Brandelius inte ens betraktas som amatör, även om han är ny i filmsammanhang. Dock kändes det på sin plats att tacka såväl regissören Schyffert, som pressade den sjukdomsdrabbade Brandelius till fler tagningar när orken tröt, samt fotografen Frida Wendel, «hon lyckades spåra upp rester av känslomässiga uttryck i mitt ansikte». I de prestigefulla kategorierna för bästa regi och foto fick dock Schyffert och Wendel se sig slagna av den meriterade duon Amanda Kernell och Sophia Olsson, båda för Charter, för vilken Ane Dahl Torp även premierades för bästa kvinnliga huvudroll.

charter.jpeg

Andra gången Uje Brandelius kallades upp på scen, för manuspriset, visste han bättre än att spela ödmjuk: «denna känns mer rimlig», sa han, med motiveringen att det är ett jävla bra manus som gått «en lång, brokig och krokig väg», först som musikalbum, sedan en teaterföreställning, radioteater och sedan en film.

Och kanske fanns det något att lära för svensk film här. En historia känd från media förvisso, men att inte bara ta en känd litterär förlaga – ett säkert kort – utan låta ett manus växa fram genom olika former och bearbetningar. Flera filmarbetare, senast Peter Modestij under POV Talks vid Stockholm filmfestival (och medförfattare till Ninja Thybergs Pleasure), menar att det är alldeles för många manus i svensk film som får (för tidigt) grönt ljus.

Kanske borde svenska filmskapare lägga mindre tid i klipprummet, och mer framför skrivbordet? Ruben Östlund behövde till exempel 67 versioner för att skriva färdigt manuset till The square (guldpalmen 2017 men inte guldbaggen för bästa film). Och för den kommande Triangle of sadness behövde han 78 versioner på sig (det är inte bara tagningarna på set som är många hos Östlund). Detta sagt inte för att statuera en formel för manusskrivande, men för att fler svenska manus skulle må bra av mer bearbetning.

till_min_dotter.jpg

Annat noterbart från guldbaggen var att den känslostarka videodagboken från Aleppo Till min dotter, av Waad Al-Kateab och Edward Watts, blev första dokumentär att vinna pris för bästa utländska film, i konkurrens med David Finchers Mank och Shannon Murphys Babyteeth. Utfallet är möjligt att se som del av en pågående utveckling, där det dokumentära och det engelskspråkiga hålls allt högre också hos kritiker. Personligen saknade jag filmer som Barn, Beanpole och guldbjörnenvinnaren So long my son bland nomineringarna.

Annat att sakna på årets gala var priset för bästa nykomling, som Filminstitutets juryadministration beslutat att lägga ned redan efter blott fem år. Tidigare år har dokumentärfilmare som Ahang Bashi och Emily Norling fått utmärkelsen. I år hade det funnits flera utmärkta dokumentärkandidater till priset, till exempel Carl Olsson som hade framgång med Samtidigt på jorden i Rotterdam (och även en kortfilm i tävlan i Clermont-Ferrand) eller Ellen Fiske och Ellinor Hallin för deras Scheme birds.

Att ge priset till någon av dessa hade också varit ett utmärkt tillfälle att hålla fram landets dokumentärfilmare, som även undantagsåret 2020 var de som – i det tysta – stod ut mest.

Av Jon Asp 29 jan. 2021