Ur SVT-serien «Tunna blå linjen» © Sveriges Television

Kvaliteter som gått förlorade

«'Tunna blå linjen' representerar en återgång till en mer begränsad berättarstruktur, något som inbjuder till tankar om hur serieformatet utvecklats sedan plattformarnas affärsmodeller börjat styra både utbud och innehåll.»

Axel Öhman ser en ovanligt lyckad polisserie i SVT.



När det kommer till tv-serieutbudet verkar diskrepansen mellan vad som utlovas och vad som faktiskt upplevs framför våra skärmar växa sig allt större. Samtidigt som kvalitén på utbudet sjunker råder det inflation i både hyllningar och rekommendationer, vilket det skrevs om i POV i fjol (Allt blir guld under corona). Ett fenomen som jag befarar är mindre en pandemi-trend än ett symptom på den allt mer virtuella kultur vi nu «lever» i. Därför var jag först skeptisk till SVT:s lovordade dramaserie Tunna blå linjen. Men den här gången visar sig berömmet vara berättigat. På ytan är det en ganska enkel och anspråkslös serie men som bryter mot trenden och bjuder in publiken till kvalitet. 

Tunna blå linjen är skriven av Cilla Jackert och följer ett par poliser i Malmö i ett intimt porträtt av deras vardagliga liv och arbete. Den ena är en blåögd rookie spelad av Amanda Jansson, en annan en cynisk veteran (Oscar Töringe) och den tredje en desillusionerad idealist spelad av Gizem Erdogan. Serien bygger på polisernas relationer med familj och vänner samt de hinder de möter i sitt arbete på gatan. Att serien sympatiserar för mycket med poliserna har väckt viss kritik, bland annat av Elina Pahnke i Sydsvenskan och Jeanette Gentele i SVD. Det finns dock gott om problematisering av polisarbetet i serien. Formatet tillåter nämligen det – utan att det känns överdrivet eller påtvingat. En bra serie måste etablera empati med sina huvudkaraktärer för att få till stånd fördjupning. Ett grundarbete som är viktigt om en serie ska hålla i längden, något som skaparna av Tunna blåa linjen verkar medvetna om.

tbl-2.jpg

Att skildra samhället genom en poliskår är så klart inget revolutionerande koncept. Det är en etablerad inramning som tillåter en rättfram hantering av samtiden. Serien är välskriven och välspelad. Men framför allt är den nyanserad, trogen sin miljö och specifikt sin svenska kontext; tillräckligt provokativ för att osäkra publiken samtidigt som vi får en duglig dos såpa när en kärleksrelation byggs upp mellan två av huvudpersonerna. Så mycket mer klassiskt kan det inte bli. 

Sammantaget är Tunna blå linjen en balanserad serie som månar om att utveckla sin värld. Och det var just detta som en gång var tv-seriernas främsta styrka, att över flera säsonger gå djupare i sina gestalter för att bilda en relation mellan dem och publiken, något som svenska serier ofta haft svårt att uppnå men som nu även blivit sällsynt internationellt. Tunna blå linjen representerar en återgång till en mer begränsad berättarstruktur, något som inbjuder till tankar om hur serieformatet utvecklats sedan plattformarnas affärsmodeller börjat styra både utbud och innehåll.

Historiskt sett har tv-fönstret varit platsen för mer vardagliga berättelser än de storslagna filmer man kunde se på bio. Innehållet utvecklades efter fönstrets begränsningar, vilket innebar att man arbetade med lägre budgetar för att fylla ett program med återkommande avsnitt. Formatets särskilda behov gjorde att konsten att göra bra tv utvecklades separat från filmkonsten med stort fokus på manus i stället för regi. 

I grund och botten finns så klart samma egenskaper som i allt drama, med en stor skillnad. I slutet av en film, roman eller pjäs upplöses berättelsens centrala konflikt. Men i en serie måste denna upplösning undvikas eller förskjutas så mycket som möjligt eftersom berättelsen måste hållas vid liv. Gärna i mer än tre säsonger eftersom kanalen brukade gå med vinst på en serie först efter två säsonger. En serie som ska hålla i längden byggs därför ofta på en olösbar konflikt som kallas för «motor». Motorns syfte är att generera nya avsnitt samtidigt som den tillåter att skjuta på upplösningen. 

sopranos.jpg

I HBO-serien Sopranos måste huvudkaraktären Tony Soprano balansera livet som familjefar och maffiaboss. En premiss som fängslar honom mellan två inkompatibla världar och som ständigt genererar nya konflikter. I Tunna blå linjen, som i de flesta polisserier, är motorn förhållandet mellan karaktärernas personliga liv och deras arbete, som gång på gång sätter dem i kläm, något som kommer kunna generera konflikter i flera säsonger. För varje avsnitt gräver serien djupare. Till slut känner publiken gestalterna så intimt att man inte vill ha någon upplösning, utan hellre fortsätter leva i seriens värld, vecka ut och vecka in. Först när skaparna känner att det är dags för ett avslut blir berättelsen upplöst, helst någonstans mellan femte och tionde säsongen.

Tillsammans med en rad andra tv-serier representerar Sopranos kanske kulmen i tv-historien. En epok då unika serier fyllde repertoaren med en stor mångfald av teman, genrer och stilar. Dessa serier, begränsade i sin omfattning, var sofistikerade och komplexa karaktärsstudier om familjer (Sopranos, Big love, Six feet under), kompisgäng (Sex and the city, Desperate housewives, Entourage) företag/kontor (Mad men, The office) läkare/sjukhus (House, Grey’s anatomy) poliser/kriminella (The wire, Dexter, Breaking bad). För berättelser som krävde mer resurser hade man miniserieformatet (Band of brothers, From the earth to the moon, John Adams), men då som undantag. 

GOT.jpg

När streamingplattformarna lanserades med Netflix och HBO i täten ville man ta marknadsandelar med nya mer storslagna serier. De första satsningarna var House of cards och Game of thrones, som satte tonen för paradigmskiftet. Berättelserna skulle nu vara mer high-concept för att både urskilja sig från de gamla serierna men framför allt efterlikna och konkurrera med den breda biofilmen. 

Under 10-talet utvecklades därför allt fler serier som handlade om makt, världsdominans och undergång. Berättelser om presidenter (House of cards), miljardärer (Billions, Succession), kungligheter (The crown), dystopier (The handmaid’s tale, The man in the High Castle, The rain), science fiction (West world, Stranger things, Black mirror) och fantasy (Game of thrones). Serier vars dramatik utgår främst från ett koncept, inte från sina karaktärer. Koncept som ofta är påkostade och blir svåra att upprätthålla i längden. Efter några säsonger förlorar de sin drivkraft och tvingas då börja handla i en allt mer påtvingad och överdriven dramaturgi. På senare år verkar man därför börjat lägga allt mer krut på miniserier (Unorthodox, Största av allt, The queen’s gambit, Lupin mm), men då som formatet för mer begränsade berättelser. Trots hypen som omger dem känns det oftast som konventionella tv-filmer som kunde berättats bättre på två timmar. 

Givetvis finns det undantag, men på det stora hela kan det konstateras en markant tapp i kvalitet mellan de två epokerna. Att man övergivit den mer «motordrivna» dramaturgin beror nog främst på att de råder hård konkurrens mellan plattformarna som nu gör anspråk på hela filmbranschen. I slaget om marknadsandelar är det flashiga koncept och mycket innehåll som ger effekt . En affärsmodell som bygger mer på kvantitet än kvalitet. De fåtal auteurfilmer man producerar är där för att synas på festivaler och på Oscarsgalan. De genererar nog också prenumeranter men inte tillräcklig trafik för att påverka modellen. Då ger miniserier kanske bättre värde för pengarna eftersom de kräver mindre resurser per minut och har en mer beroendeframkallande berättarstruktur. 

Plattformarna skrattar så klart hela vägen till banken. Men för min del lägger jag hellre mina pengar och min tid på biograferna – när nu dessa kommer till liv igen. Tills dess ser jag fram emot nästa avsnitt av Tunna blå linjen som kanske inte är särskilt nyskapande, men den bästa svenska serien på många år. Att serien upprör och väcker känslor är ett sundhetstecken och ett vinnande framtidskoncept för SVT som varken behöver bry sig om volym eller prenumeranter och borde därför satsa helhjärtat på kvalitén. Det är ett minst lika effektivt säljargument. För det är nog lika bra att lämna drakar och drottningar åt de andra.

Av Axel Öhman 29 jan. 2021