Uppviglaren Joseph Beuys

Som enda dokumentär tävlade «Beuys» på Berlin filmfestival. Jon Asp har sett den magnetiske provokatören Joseph Beuys få nytt liv. 



När Ruben Östlund presenterade ett work-in-progress för sin kommande film The square på Göteborg filmfestival häromveckan, visade han bland annat ett klipp med motion capture-artisten Terry Notary, som i gestalt av en aggressiv apmänniska går allt hårdare åt ett samlat konstsällskap i Grand Hotêls middagssal (regissören har ingående beskrivit den koreografiskt krävande scenen i POV, 8 dec 2016). Trots att rollkaraktären inte bara ofredar utan också våldför sig på valda personer i publiken dröjer det lång tid innan någon visar kurage och griper in till offrens försvar.

Scenen kommer i snar dager när jag ser Beuys i Berlin – enda dokumentär i festivalens tävlan – om den tyske skulptören, konceptkonstnären och aktivisten Joseph Beuys, en av efterkrigstidens mest betydelsefulla, inräknat konstnärens omvittnade förmåga till självlansering, mellan Marcel Duchamp och Marina Abramović, vilket tycks nog så centralt här.

I en av flera märkliga scener sitter publiken, i övre medelåldern och även här propert klädd, uppradad för att lyssna till ett framförande av Beuys i samband med en av konstnärens utställningar. Men i stället för att orera på sedvanligt vis greppar den frisinnade Beuys mikrofonen och grymtar fram ett djurliknande läte – som en animalisk beatbox – med syfte att, om inte direkt förolämpa den borgerliga församlingen, så i alla fall osäkra dess tillvaro en aning. Det lyckas rätt väl. Beuys får hålla på med sitt gutturala ljud, länge och entonigt, utan att någon protesterar, skrattar eller ens vågar en min. Bara generande tystnad; många väluppfostrade fångna under den galne upptågsmakaren och avantgardistiske performanceartistens nycker.

Fiktion såväl som verklighet; i båda fallen är det installationer som tecknar en bild av, i alla fall så här på behörigt avstånd, förunderliga flockbeteenden i en given kontext. I Östlunds fall kan man ana viss inspiration från bland andra Ulrich Seidl, den österrikiske civilisationskritikern vars tv-dokumentär Bilder einer Ausstellung (1996) lät galleribesökare tolka och kommentera motiven till olika konstverk. Med blandat resultat, från det rent självförhärligande till det mer ängsligt servila, samtliga en del av sammanhangets föreställda uppträdande, av hävd kommet och av hävd vidarebefordrat.

seidl

Annars bör framhävas att hovsamheten ändå tycktes något mindre när det begav sig på Beuys tid. När han som förste tyske konstnär tillägnades en soloutställning på Guggenheim i New York, var de tyska journalisterna på plats inte sena med att uttrycka sin förvåning inför «spektaklet». En rapporterar om den samlade New York-pressen som gör allt för att förklara och motivera varför – en rätt minnesvärd bild av den välkända utsagan om att «ingen blir profet i eget land».

beuys2

Kanske gällde det särskilt för Joseph Beuys, som gjorde högljudd karriär under efterkrigstiden, skicklig på att förbättra sin historia och förstärka sitt varumärke. Han hade själv ingått i såväl Hitlerjugend som i de tyska trupperna under kriget, en tillställning han inte klarade utan väsentliga blessyrer, vilka också utgör en stor del av den självlanserade mytbilden.

Andres Veiels filmporträtt, till största del bestående av arkivmaterial, är mer rikt på uppslag än analys och ger inte så många nycklar till en fördjupad förståelse vad beträffar det praktiska och teoretiska som omgärdar Beuys konstnärskap. Men i framställningen av denne temperamentsfulle artist är det likafullt idel fascinerande bilder som möter åskådaren. Många är annars de porträtt av berömda konstnärer inom spelfilmen som saknar just detta, temperament, och som i stället tycks fabriceras – bokstavligen så – på löpande band, med kändisfaktorn som alltför ensam drivkraft.

final

På gång under året är till exempel nya filmer om Gauguin (Vincent Cassel i huvudrollen) och Rodin (Vincent Lindon, med Jacques Doillon som regissör) – möjlig balansakt till Bruno Dumonts nyliga film om Camille Claudel, Rodins partner. Göteborg filmfestival öppnade nyligen med Tom of Finland, om pionjärtecknaren Touko Valio Laaksonen (svensk biopremiär 3 mars). På Berlin filmfestival var det världspremiär för ännu ett par. Bland annat gjorde Geoffrey Rush ett konstnärsnervigt porträtt av Giacometti i Stanley Tuccis Final portrait, en befriande lågmäld men alltför konventionell film som förlitar sig på välkänd konstnärsrekvisita – cigaretter, älskarinnor och andra beundrare – utan vidare djup eller dramatisk nerv.

Desto roligare då att få tillbringa nära två timmar i sällskap med Joseph Beuys, detta tvättäkta energiknippe som såg provokationen som helt central i syftet att upprätthålla, eller snarare återerövra, demokratin – och för att utlösa reaktioner. Mot kapitalet och mot miljöförstöringen såg han alla sina handlingar som politiska, under 70-talet kampanjade han till och med för De gröna. Handlingar som icke desto mindre hindrade honom att, och alltid, ta sig dit kosingen bar honom och hans ofta påkostade projekt. Sammanhanget, mötet med publiken, var  Beuys alltigenom bärande idé, likaså central för de allkonstverk – gesamtkunstwerk – som Beuys ägnade sig åt.

«I nourish myself by wasting energy.» Det finns något avväpnande i hans sätt att framhärda; en mänsklig, omänsklig konstitution som, vad det verkar, inte tillät några mellanlägen. En optimistisk idealist i en dyster värld. Och samtidigt: en solitär, sensibel, som ett ständigt öppet sår. Även om Beuys varken fördjupar eller bringar helhet exponerar filmen en personlighet av sällsynt lyster.

Av Jon Asp 22 feb. 2017