På spaning i Berlin

Bland hjortar och slaktare, finsk flykting-feelgood, ensamhet i Brooklyn, ofria fria kvinnor. Jon Asp rapporterar från den nyss avslutade filmfestivalen i Berlin.



Sedan Béla Tarr häromåret deklarerade att filmkarriären nått sitt slut har den ungerska filmen visat framfötterna mer än vanligt, inte minst på stora festivaler och prisceremonier. Sauls son, av Tarrs adept László Nemes, vann juryns stora pris i Cannes såväl som en Oscar för bästa utländska film för ett år sedan. Och i helgen lade ännu en ungersk film beslag på ett av filmvärldens ädlare priser, när veteranen Ildiko Enyedis udda kärlekshistoria On body and soul vann guldbjörnen i Berlin. Före det hade den 62-åriga regissören, vars debutfilm My twentieth century vann Camera d’Or i Cannes 1989, inte gjort långfilm på 18 år. Filmen fick också flera andra priser (Fipresci, det ekumeniska och Berliner Morgenposts läsarpris). Kanske var det helt inom räckhåll att den skulle falla festivalens juryordförande i smaken, Elle-regissören Paul Verhoeven med förmodad förkärlek för det skruvade.

«I'll see you in my dreams.» På tvärs mot enfaldig omgivning och vardagliga konventioner på ett slakthus förenas en man och en kvinna i drömmen som älskande hjortar, trots att hon är mycket mer socialt missanpassad än han. On body and soul bekräftar en av festivalfilmens starkaste trender: metamorfosen från mänskligt till djuriskt, en fablernas värld som mot bakgrund av samhällets primitiva krafter gör den tystare avvikelsen till ett slags upphöjt utanförskap. Filmen blandar allegoriska infall med kärv verklighet, som hela tiden ringar in paret i dess märkliga belägenhet. Det poetiska samsas med det plumpa, det förhöjda med det buskisfärdiga. I det tycks filmen bli en vattendelare. Redan på pressvisningen i Berlin var det flera som skruvade på sig och lämnade salongen i förtid; ännu fler som skrattade sig igenom filmen. Somligt är originellt, men mycket är också krystat och som helhet är det ojämnt.

Arthousepublik svag för östeuropeisk quirkiness kommer möta upp väl på biografer världen över, kanske också delar av den upplysta veganrörelsen, trots eller tack vare några sällsynt svårsmälta scener med en illa tilltygad ko. «Some animals were harmed during filming, but none of them for the sake of this film», försäkrar filmens eftertexter. Snarare är det kanske djuren som fortsätter äta sig in i människans kropp och själ.

kaurismäki

Annars saknades inte utmanare om guldbjörnen. Mångas favorit Aki Kaurismäki fick hålla till godo med regipriset. Ljus i natten är inte hans mest originella film, men en av de mest tillgängliga. Till stor del är det Kaurismäki som vi känner honom, en varmhjärtad cyniker på repeat: som dukar upp välkända tablåer med försupna kvinnor i nylagda papiljotter, oneliners över världsläget, Kati Outinen som i ett kort men obetalbart gästspel säger sig vara på väg till Mexico för att slippa ett helt livs lugn och ro i Finland, rocktrubadurer som sjunger på amerikanska och finska samt inte minst det sedvanliga intresset för övergivna människor och barer.

Kaurismäkis allmängods förekommer dock sällan utan betydande finess. Det är svårt att inte beundras av någon som så ledigt kan ro i hamn denna cocktail av satir (till exempel över den inhemska flyktingpolitiken; historielös), tragedi och patos. I centrum för handlingarna står en ekiperande handelsresande som på väg utför plötsligt cashar in på rouletten och säljer ut kostymen. För att strax därpå ge sig in den konjunkturfria restaurangbranschen (i kris dränker människor sina sorger i spriten, i välgång dricker de ännu mer) och snart lägga sin hand inte bara på överblivna anställda långt ifrån fackliga förbindelser, utan också en flykting nekad asyl.

Mycket är dråpligt, underhållande och delvis tankeväckande, annat är mer stapelvara. Det eftersökta sagoskimret, som firade sådana triumfer i Le Havre, föregångaren i Kaurismäkis flyktingtrilogi, infinner sig inte riktigt här, trots framgångsrikt upprepad palett i blåa toner. Som helhet ändå en film som lever upp till förväntningarna – ännu en Kaurismäki med flera besjälade skådespelarinsatser.

En annan utmanare i tävlingen var Gloria-regissören Sebastián Lelio, som fick nöja sig med manuspriset för Una mujer fantástica (tillsammans med skrivpartnern Gonzalo Masa). I ännu ett av regissörens välkalibrerade kvinnoporträtt gör här transpersonen Daniela Vega – i sin första filmroll – en rätt sublim tolkning av titelfiguren Marina. En rollkaraktär inte utan en air av Almodóvar, men väsentligt mer tyglad och mer nyanserad än flera av den spanske regissörens.

mujer

När Marinas runt 60-årige älskare – den förste man att se henne för den kvinna hon är – plötsligt dör, förlorar hon både sina rättigheter och sin värdighet. Socialt sett, för i filmens varierande bilder tillåts hon framhärda i realistisk närhet såväl som fri förhöjning. Hon bemöts som transperson men skildras främst som människa. Det könsöverskridande stigmat ges en lika stark allmängiltig botten, med udden riktad mot ett privilegierat samhälle som fruktar att förlora både traditioner och förmåner.

Sedan solodebuten La sagrada familia (2005) har Lelio explicit ifrågasatt det heliga inom familjen. «La sagrada familia» förekommer kort också i Una mujer fantástica, då på fasaden till den katolska kyrka där älskaren begravs och dit Marina är oönskad.

Om den ungerska vinnarfilmen tjänade på att visas tidigt under festivalen så missgynnades sannolikt rumänska Ana, mon amour, av att vara sist ut. Kanske låg det också regissören Calin Peter Netzer i fatet att han så sent som 2013 vann guldbjörnen för Cornelias kärlek. Flera kritiker framhåller hans senaste drama som en psykologisk uppväxling från tidigare filmer, att regissören närmat sig den bergmanska zonen. Utmärkelsen till filmens klippare Dana Bunescu för särskild konstnärlig prestation skulle kunna ses som ett kompensationspris.

En annan som sent i startfältet möttes väl var virtuosen Hong Sang-soo, vars film On the beach at night alone skildrar en otrohetsaffär från tysk till sydkoreansk mark, och enligt ryktet med en mer direkt biografisk fond än tidigare. Kim Min-hee, som var utmärkt redan i Hongs Right now, wrong then och Yourself and yours och för närvarande i Park Chan-wooks The handmaiden, har bildat modell för den rollkaraktär hon gör i filmen, och som filmregissören på båda sidor kameran fallit handlöst för. Sannolikt var det inte denna omständighet som gjorde att Kim belönades med det kvinnliga skådespelarpriset, även om inlevelsen vid inspelningen kan ha förstärkts av situationen.

hong

Den omåttligt produktive Hong Sang-soo har för övrigt redan en ny film på gång, La caméra de Claire, inspelad vid senaste cannesfestivalen och möjligen klar i tid för årets upplaga på den franska rivieran. I den nya filmen medverkar Kim Min-hee bredvid Isabelle Huppert, fransyskan som gör sin andra huvudroll för Hong efter In another country 2012.

Även i Berlins sidosektioner utmärkte sig flera kvinnoporträtt. I Panorama, till exempel, det brasilianska familjedramat Como nos passos («Som våra föräldrar»), om en medelålders kvinna fast i ett ibsenskt dockhem och ständigt omgärdad av små och stora livslögner. Å ena sidan krävande barn och en frånvarande make; å andra sidan hennes mamma, frigjord, frispråkig och förebrående, i det inte olik Sonia Bragas solitär i bioaktuella Aquarius. Sydamerika – såväl argentinsk och chilensk som brasiliansk film – fortsätter leverera fängslande familjedramer i medelklassmiljö, utan att isolera klassfrågan.

golden exits

I Forum var Alex Ross Perrys Brooklyn-drama Golden exits, tidigare visad i Sundance, en positiv överraskning. Emily Browning, en iögonfallande lantis från Australien, spelar det objektifierade föremålet för filmens titel, väl i storstaden snart i blickfånget för många trånande män, från Adam Harowitz självupptagne arkivarie till Jason Schwartzmans mångsysslande slacker. Först känns det gjort och väl instängt, men dramat tar sig. Trots uppenbar inspiration, från Rohmer till Noah Baumbach, försöker filmen något eget. Framför allt är det filmens mindre eftertraktade kvinnor, Mary-Louise Parker mångfacetterat passiv-aggressiva eller hennes mer återhållsamma syster, Chloë Sevigné i bästa form, som skänker liv åt den urbana ensamheten. Kort sagt, en film med en verkshöjd långt över det ofta framhållna amerikanska tv-dramat, men som nog aldrig kommer komma i fråga för svensk biodistribution.

Det gör inte heller det georgiska dramat, My happy family, också visad i Sundance och en given höjdpunkt i Berlin. Filmen är sedan länge uppköpt av Netflix, med rättigheter över hela världen, vilket bekräftar en pågående trend, att också på papperet smalare arthousefilmer i ett tidigt stadium plockas upp av stora tv- och streamingaktörer.

happy family

Till viss del känns My happy family som att befinna sig i ett rumänskt familjedrama av märke, med långa statiska tagningar fulla av liv, ett faktum som bekräftas av att filmens fotograf, Tudor Vladimir Panduru, är just rumän, bioaktuell i Cristian Mungius PrövningenSärskilt offer för denna kvävande familjetillvaro är Manana, en mamma, maka, dotter och lärarinna som mitt i livet bestämmer sig för att flytta till en egen lägenhet. Kvar i den gamla lämnar hon tre generationer: inte bara den håglöse mannen, barnen (som redan borde varit utflugna) utan också två åldrade föräldrar – enligt välkänd georgisk boendemodell.

Det fina är att det finns inga direkt utlösande faktorer för hennes beslut (mer än en tonårig elev i skolan som talar förnumstigt om sitt uppbrott). Manana har nått en punkt där hon inte längre står ut med sig själv, eller snarare att aldrig få vara sig själv, för sig själv. I den nya lägenheten, som hon gör både funktionell och hemtrevlig, hittar hon tillbaka till sig själv, sina tidigare intressen och sina gamla bekantskaper. Och trots att nya hemligheter ännu står för dörren – förborgade genom ett förhärskande patriarkat och dess många allierade – så blir Manana åter sedd för den hon faktiskt är.

Regissörsparet Nana Ekvtimishvili och Simon Groß, som tidigare gjort festivalsuccén In bloom, skildrar Georgien på ett sätt som känns genuint berikande: lika mycket svärta som atmosfär; utifrån en lokal, ibland folkloristisk horisont i riktning mot en mer allmängiltig framställning av destruktiva samhälls- och familjemönster, och med försakad ensamhet och tvåsamhet som den springande punkten. Ett utmärkt exempel på en festivalfilm som tillåter åskådaren att resa.

Visst hade My happy family förtjänat vanlig biolansering, men – för att se det positiva i utvecklingen – potentialen för spridning blir sannolikt större genom Netflix. För den stationära tv-publiken innebär det också en möjlighet att i ett tidigt skede faktiskt utforska filmens värld.

Av Jon Asp 22 feb. 2017