Elody Sanchis

I hotellsäng med choklad på örngottet

«Men det är just det jag gillar, att leka med historier som byter ut våra rådande normer mot andra eller i alla fall utmanar dem, om så för bara för femton minuter i en kortfilm.» Teddy-vinnaren Lia Hietala skriver filmdagbok från Berlin.



Vi kommer till Berlin, teamet, jag och den viktigaste av alla, min mamma. Alla ska med! Vi tar över fester, mingel, restauranger och under premiärvisningen är vi så många att vi måste splittras i biografen. Jag ser Min homosyster för första gången i en fylld salong tillsammans med fotografen Karin Stenwall till vänster och skådespelarna Erika A. Coleman och Tina Pourdavoy till höger. Jag känner mig stark och trygg. Vi viskar upphetsat och klämmer varandras händer när vår film äntligen börjar. Den känslan, när filmen får träffa publiken är oslagbar. Jag sitter tyst och fokuserar mer på publikens reaktioner än själva filmen och jag njuter. Alla hänger med och jag känner hur rummet fylls av en nyfikenhet. Det fina med just Internationale Filmfestspiele Berlin (aka Berlinale) och deras program Generation är att publiken faktiskt består främst av barn. Jag får återberättat för mig efter visningen att framför vår huvudrollsinnehavare Juliette Safavi sitter ett gäng barn som direkt när filmen får syn på att hon sitter bakom dem. Genom filmen vänder de sig om med stora ögon, pekar och viskar. Efteråt får hon skriva autografer. Jag är tacksam för att Generation-sektionen sätter barn i fokus, att de inte är rädda för känsliga ämnen och jobbar för att presentera nya berättelser och förebilder.

Lillasyster

I början hade jag en rädsla för att göra det här projektet. Jag hade konstant med mig farhågor om att filmen skulle sluta med att bli antingen en förenkling eller för svår att förstå. Jag ville inte göra Suzanne Osten besviken, en fantastisk ikon som aldrig backar från att vi måste våga berätta det svåra, skrämmande och jobbiga i kombination med det roliga, nyfikna och lustfyllda. Vi får inte vika av och förenkla utan vi måste se på barn, deras tankar och känslor, med exakt samma respekt som vi gör med vuxna. Jag vill tacka henne för det, och jag hoppas att det lyser igenom i filmen Min homosyster. Så om du någon gång ser den här texten Suzanne; tack!

Därför känner jag ofta en klump i halsen när du som publik säger att du blir berörd; «trots att det handlar om homosexuella» eller «trots att jag är heterosexuell». Jag blir lite kallsvettig och upprörd för att du, bara genom några ord, raserar idén om att kärlek upplevs precis likadant oavsett konstellation. Så snälla, tänk en vända till innan du uttrycker dina komplimanger.

Nu när jag skriver det här ligger jag och Karin Stenwall på vårt hotellrum i Berlin. Vi är de enda som är kvar, resten av team och familj har åkt hem. Om någon timme ska vi kravla oss upp och göra oss galafina, för ikväll är prisutdelningen av Teddy award. Tidigare i veckan har jag varit i några panelsamtal gällande queerfilm, jag har både blivit väldigt uppfylld och peppad, men också ganska ledsen. Vi har pratat representation, finansiering, och hur – om det är möjligt – en gör queerfilm kommersiell. Jag slits mellan två läger. För mig är det viktigt att belysa och tacka för den kamp som mina medsyskon har fört genom historien, som har gjort att vi är out and proud och att jag får utrymme som queer filmskapare och kvinna. Samtidigt är det viktigt för mig att blicka framåt. Hur gör vi film om queera personer, utan att den ska behöva bli nischad och bara sedd av en queer publik? Moderatorn Toby Ashraf för Teddy award's Diversity talk sa: «We see a lot of heterosexual film, you don't see us complaining.» Att försöka göra queerfilm nåbar och tillgänglig för en bred publik kan vara svårt på grund av våra invanda mönster och vårt heterosexuellt genomsyrade samhälle. Jag tror att det är den största faktorn som sporrar mig och mina idéer, en jakt, inte alltid på nya historier, men på nya perspektiv av historier, där jag som queer kan känna igen mig och relatera, och då inte bara till egenskapen av att vara queer. För mig är målet, som för så många andra filmskapare, att vem som helst oavsett erfarenhet ska kunna ta till sig filmen på något plan. Därför känner jag ofta en klump i halsen när du som publik säger att du blir berörd; «trots att det handlar om homosexuella» eller «trots att jag är heterosexuell». Jag blir lite kallsvettig och upprörd för att du, bara genom några ord, raserar idén om att kärlek upplevs precis likadant oavsett konstellation. Så snälla, tänk en vända till innan du uttrycker dina komplimanger.

Med Min homosyster försöker jag placera historien i en homosexuell bubbla för att förtydliga och synliggöra vissa strukturer som vi i vårt patriarkala och heterosexuella samhälle fortsätter reproducera. Jag ville arbeta med föreställningen att vi ofta förutsätter att barn är heterosexuella tills de, ofta i puberteten, upptäcker andra attraktioner, eller egentligen och förmodligen bara verbaliserar andra attraktioner. Genom de antaganden vi gör så begränsar vi barn, och fortsätter kräva att människor ska «komma ut», i stället för att jobba mot att inte göra jämförelser eller värderingar mellan sexualiteter. För mig handlar filmen just om att vi vuxna tänker att det är ofattbart att barn kan förstå sina egna känslor och definiera kärlek så tidigt. Jag tycker nämligen inte alls att det är konstigt. När jag gick på förskolan var det redan snack om vem som var kär i vem, lek eller sanning spelar ingen roll, det var fortfarande otänkbart att vara kär i någon av samma kön, så jag tänkte inte ens den tanken. Någonting som vi måste ta i beaktningen är att «sexualitet» för oss kan vara ett laddat ord när vi pratar om barn, men om vi inte ser på det som definitionen av attraktion och lust, utan i stället fokuserar på kärlek och laddade känslor, så tänker jag att Cleo är exakt som andra barn. Hon förstår precis. Det hon känner för Sadira är inte samma sak som det hon känner för Kevin. Hennes få erfarenheter gör det dock svårt att konkretisera vad hon känner, eftersom det för henne är första gången, därför vänder hon sig utåt för att få svar och vägledning.

Jag får en del frågor av personer som upplever Cleo som tidig, att hon kommit långt i sina insikter. Men om vi vänder på historien och förflyttar Cleo till en berättelse där hon får träffa storasysterns pojkvän för första gången, och hon vill få hjälp med att definiera sina känslor för Kevin. En historia som inte är helt främmande. Är hon tidigt medveten om att hon är heterosexuell då? Jag förstår att vi lever i en heterosexuell patriarkal struktur som absolut skapar ramar för barn och deras upplevelser av världen och sina egna känslor. Det går inte bara att byta perspektiv på normer och strukturer och förvänta sig samma berättelser. Men det är just det jag gillar, att leka med historier som byter ut våra rådande normer mot andra eller i alla fall utmanar dem, om så för bara för femton minuter i en kortfilm. Jag tycker att den här berättelsen är viktig för att den synliggör att alla, verkligen alla, vuxna förebilder sätter ramar och förväntningar i allt de säger och gör. Därför hoppas jag att barn och vuxna som ser filmen kommer börja prata om hur vi skapar ett klimat som möjliggör och nyfiket utforskar vår världs olika identitet- och sexualitetsuttryck, i stället för att begränsa dem.

homosyster

Ps. Detta är också bara en film om kärlek. Ds.

Postfestival-mode

Inte längre ett hotellrum men fortfarande choklad på örngottet.

Förra fredagen vann vi en Teddy award, en av de största queerfilmsutmärkelserna i världen. Jag och Karin var på plats. Kategorin bästa kortfilm var en av de första att klaras av, och för att vara ärlig så är resten av galan ganska suddig. Jag heter numera Lieta Hietala inom filmindustrin, i alla fall enligt den felstavade texten på plattan på mitt pris. Och jag, Lieta Hietala, vill tacka Teddy-juryn och alla inom organisationen för att de har sett det jag har försökt få fram i den här berättelsen, och för att de sätter queer barnfilm på kartan. Jag letar fortfarande efter igenkänning i karaktärer på film, och det är sällan jag känner mig sedd. Kanske kommer det gå bättre med min nya identitet?

Av Lia Hietala 22 feb. 2017