Erik Molberg Hansen

Uppdrag: barnregi

Journalisten Ylva Mårtens samtalar med regissören Maria Eriksson, aktuell med examensfilmen Skolstartssorg, om svårigheterna att regissera barnskådespelare. Samtalet är en fördjupning av Mårtens opponering på Erikssons nyligen framlagda masteruppsats.



Mark Cousins Barn i film är en exposé över barnfilm. 53 filmer. 25 länder. Filmer för barn och filmer med barn i huvudrollerna. Från Kjell Gredes Hugo och Josefin via E.T. till Truffauts De 400 slagen. Filmen avslutas med regissörens ord:

Filmen är en ung konstform, bara tolv decennier. Den är fortfarande bara barnet. Ingen konstform har skildrat barnet mer, inte litteraturen och inte musiken. När videokameran kom och sedan mobilkameran filmade vi barnen. Barn förändras så fort, vi vill fånga ögonblicken och film är bra på det. De förhöjer ögonblicken. Barnen är genom sin uttrycksfullhet, sin nyckfullhet, sin förstörelselusta och sin envishet så filmiska.

Barn och klappa

Ylva: Jag såg Cousins film kort innan jag läste din uppsats och såg din film. Du såg den också, eller hur?

Maria: Ja, vad är det som gör att det blir speciellt med barn i film? Film är ett gäng ögonblick som man spelar in och sen klipper ihop. Sen finns det svårigheter mellan ögonblicken, men det är ögonblicken som är med i filmen som räknas. Nu har jag bara gjort två filmer med barn, men när jag får till dom där ögonblicken så blir det väldigt speciellt för att barn känns så oförställda.

Jag vill att skådespelare ska komma bort från självmedvetenheten – att vara hos sin motspelare. Yngre barn har ännu inte den där blicken på sig själva. Kan det ha med det att göra? Och barndomen är angelägen för alla. Det är som att göra film om t ex kärlek, ett ämne som alla har ett förhållande till. Alla har varit barn. Det är så mycket i barndomen som sker för första gången och som påverkar oss, det är avgörande ögonblick.

Ylva: Nu är inte jag filmare, men jag har märkt med mina radioprogram att det är något särskilt med barn. Dom är sällsynta. Det blir ett annat språk, ett annat tilltal. Barnen förhöjer. Det är lite som musik.

Maria: Jag hittade ett citat av Truffaut som beskriver väl varför en barndomsberättelse ofta är så stark:

The story of a child is much richer than that of an adult. There is always a double level of meaning. There is the child himself, and then all humanity represented, too. And even though the spectator's biography has not been the same as the child's, the film turns him back to his own childhood. (New York Times, 26 sep 1976)

Maria instruerar

Ylva: I Marc Cousins exposé säger han också att många filmer handlar om barn som tar ansvar när vuxna inte gör det. Dom griper in för sig själva och för sina syskon.

Maria: Ja, det är vad min film handlar om. Varför dras vi till de berättelserna, tror du? 

Ylva: Jag tror att det är en arketypisk berättelse, som vi berättar om och om igen. Det är inte meningen att barn ska ta ansvar för vuxna. Men dom gör det som alla borde göra. Barnen gör sitt bästa utifrån sitt perspektiv. Barn är väldigt omnipotenta och ser sig själva som världens centrum; det jag är med om är alla med om och det ska jag klara av själv!

Det var härligt att läsa din uppsats Att regissera barn. Den är befriad från klyschor och du får fram mycket konkret kunskap på 50 sidor. Jag tror att den kommer vara till glädje för många som vill pröva på att regissera barn. Jag läste i en rapport om svensk barnfilm, Ge morgonendagens Pippi en chans!, att barnfilmen ibland kan fungera som en språngbräda för att göra karriär in svensk film.

Maria: Ja, det finns en del regissörer som börjat så, och som fått dörren till Hollywood öppnad via en film med barn. Lasse Hallströms Mitt liv som hund tog honom till USA. Men det är tråkigt om det bara skulle vara ett avstamp för vuxenfilm och inte en fortsättning för fler barnfilmer. Jag skulle gärna varva, barnfilm och vuxenfilm.

Min erfarenhet är att när ett barn har fått ett uppdrag så tycker hen ofta att det är roligt att anstränga sig. Jag funderar på om vi ställer för lite krav på barn i vår tid? Är dom inte vana vid det?

Ylva: Det är intressant att du nämner Mitt liv som hund som en barnfilm, för den lanserades inte som det. Det är en barndomsskildring som mycket väl kan ses av barn. Hur ser du på den här uppdelningen?

Maria: Helt ärligt så förstår jag fortfarande inte riktigt skillnaden. För mig är det inte självklart vad som är en barnfilm och vad som är en vuxenfilm med barn i. En renodlad barnfilm tänker jag är en film som ska kunna ses av barn utan en vuxens sällskap. Sen kan en film med barn i huvudrollerna antingen vara en ren vuxenfilm, om den anses för läskig för barn att se, eller så är det en film som kan ses av barn tillsammans med vuxna. Men det är svårt att dra gränserna. Vad är för läskigt? Vad är för psykologiskt komplicerat?

När du gör radioprogram med barn var programmen riktade till både barn och vuxna?

Ylva: Jag tänker att barn och vuxna ska kunna lyssna tillsammans. För mig är det en absurd tanke att göra programserie där jag intervjuar barn, och att barnen sen inte ska kunna lyssna och vara en del av publiken. Mina chefer ansåg att Barnen i P1 var ett vuxenprogram, punkt slut. Jag gjorde mina program så att barn skulle kunna lyssna.

Maria: Vad var det som gjorde att barnen kunde lyssna? Lyckliga slut?

Ylva: Inte lyckliga slut i fiktiv bemärkelse utan mer att det fanns en utväg, att prata om problem är på sätt och vis en utväg. Barnen var alltid huvudpersoner. Varje program började och slutade med en barnröst. Jag använde inte onödigt svåra ord. Men jag väjde inte för svåra sammanhang.

Maria: Om du hade gjort program för endast barn hade du haft en annan ton då?

Ylva: Inte en annan ton när jag intervjuade barnen, men jag hade gjort kortare program, koncentrerat berättelsen. En halvtimme kan vara för långt för barn att lyssna på ensamma. Jag hade lagt ner mer tid på att skapa berättelsens rum. När det gäller film kan jag tycka att det som kallas för barnfilm ibland är lite för hurtigt.

Maria: Det är det jag menar med tonfall. När jag gjorde en kortfilm för Barnkanalen som riktade sig till fyraåringar blev det gulligare. Jag tror jag la tonen på samma sätt som när jag pratar med en fyraåring. Men när jag var liten tyckte jag om allvar.

Ylva: Att barnfilm inte vågar visa riktiga känslor, är det så du menar?

Maria: Ja, man undviker dom allvarliga känslorna. Nu är inte alla barnfilmer så, men när jag tänker barnfilm så kan jag tycka att det ofta blir en stereotyp bild av barn. Inte en nyanserad gestaltning av ett barn med en massa olika sidor. Mer karikatyrer.

Mataffär

Ylva: Du skriver i din uppsats att du utbildade barnen innan ni kunde börja spela in.

Maria: Först insåg jag att jag måste utbilda mig själv! Jag pratade med regissören Ella Lemhagen som förbereder sina barnskådespelare mycket noga, så att dom blir så trygga som möjligt. Ju mer barnen kan och vet, desto bättre. Om barnen inte spelat tidigare så måste jag göra dom till skådespelare. Och lära barnet att skilja på skådespeleri, verklighet och lek. Att göra en roll, vad är det? Och vad är en filminspelning?

Ylva: Hur omfattande var utbildningen?

Maria: Vi började casta väldigt tidigt, typ ett år innan vi skulle spela in. Efter ett halvår hade vi hittat båda killarna och började träffas kontinuerligt. Sjuåringen, som inte hade någon skådespelarerfarenhet, träffade vi två-tre timmar varannan helg under två månader. Ibland träffades vi tillsammans med elvaåringen så att dom fick en relation till varandra, till sina karaktärer och till historien. Ibland spelade sjuåringen mot Pelle som var min regiassistent. Elvaåringen som hade en del erfarenhet av skådespeleri var inte alltid med, han behövde inte utbildas på samma sätt. Men Douglas, sjuåringen fick arbeta med specialskrivna scener, med emotionellt svåra scener och vi pratade med honom så att han skulle förstå skillnaden mellan rollen och sig själv. Vi berättade att när kamerorna stängs av så är vi inte arga på varandra längre. Då är vi glada. Sen tror jag att många barn ändå har en sorts förståelse för hur det går till. Dom är vana vid att gå in i en roll och leka. Men vad är skillnaden mellan att leka, spela över och att göra en filmroll? Förstå att det är olika uttryck. 

Ylva: Hur många var ni?

Maria: Pelle, Douglas och jag och ibland Olle, elvaåringen. Föräldrarna fick vänta i köket och dricka kaffe.  Dom var inte med när vi arbetade. Det var inga problem, alla gick med på det. Syftet med förberedelserna är att barnet ska vara så förberett som möjligt och lära känna oss. Jag vill skapa trygghet.

Ylva: Ja, så klart!

Maria: Nej, det tycker inte alla. Det finns regissörer som tror att det är bra att man inte vet vad som ska hända och som lurar barn för att få fram riktiga reaktioner.

Ylva: Hur utbildade du dig själv?

Maria: Det skedde parallellt, först gjorde jag tre intervjuer med tre regissörer; Ella Lemhagen, Sanna Lenken och Suzanne Osten. Jag hade också regissörerna Catti Edfelt och Ylva Gustavsson som handledare hela vägen. 

Ylva: Du skriver om castingen i din uppsats, bland annat om fem centrala aspekter: 1) att passa för rollen, 2) att emotionellt räcka till, 3) att vilja vara med, 4) att hantera känslor som väcks och till sist, 5) att orka. 

Maria: SaraKlara Hellström var huvudansvarig för castingen av Skolstartssorg. Hon provfilmade både barn som hon kände till sen tidigare och nya barn. Olle, elvaåringen, hade hon provfilmat tidigare för en annan produktion. Douglas, sjuåringen hittade SaraKlara på en skola. Hon hade kontaktat skolan och fått godkännande från föräldrar vars barn fick provfilma. Så allt var klart när SaraKlara kom till skolan.  På provfilmningen gjorde hon en intervju och en improvisation med Douglas. SaraKlara kände att han hade talang så vi tog in honom på call-back där jag träffade honom för att testa lite svårare scener. Vi märkte att han var jättebra så nästa gång fick han provspela mot Olle som redan var vald. Det är avgörande att dom får pröva ihop. För även om var och en är jättebra så måste dom funka tillsammans. Castingen går ju i flera steg så då brukar man få syn på dom olika aspekterna allt eftersom. Tycker dom att det är roligt? Klarar dom av att gå in i dom känslor som rollen kräver?

Ylva: Är det inte svårt för dig som regissör att lämna över det första urvalet till någon annan?

Maria: Nej, SaraKlara har läst manus, hon är bra och vi har pratat om vad jag vill ha. Jag har själv castat barn. Det tar lång tid att göra den första sållningen. På 50 barn så är det kanske bara fyra stycken som skulle kunna passa. Jag såg på provfilmningarna att hon var väldigt fin med barnen. Hon har ett bra öga. Efter första sållningen tittar jag på dom som hon tror på och andra gången är jag med och träffar barnen. Det viktigaste är att barnet vill och kan och att jag som filmare blir berörd av barnet. 

Ylva: Du skriver att du inte kunde ta lika mycket hänsyn till alla fem aspekterna. Varför var det så?

Maria: Jag blev så himla förälskad i Douglas, sjuåringen, så jag blundade för vissa saker. Jag reflekterade inte riktigt över om han verkligen skulle orka en hel inspelning. Jag ville så gärna att han skulle vilja och att han skulle säga: «Ja!» Om inte barnet spelat i en film tidigare är det svårt att veta om hen orkar. Men jag skulle ha kunnat undvika att bli så överraskad av att det var svårt att orka. Vi märkte också under repetitionerna att det ibland var komplicerat för honom att hantera vissa känslor, men jag blev så förtjust i honom! Även om jag hade vetat det hade jag valt honom ändå. Det är svårt att jobba med barn men det måste få vara det. Det kräver ett annat tålamod. Men när man väl får till det så är det väldigt häftigt. Då får man en kick.

sjuåringen

Ylva: Du får det oväntade?

Maria: Jag får saker som jag inte skulle kunna hitta på själv. Han pillar med någonting, går omkring. Sätter en kvist i håret som en indian. Så direkt.

Ylva: Hur avgör du att barnet verkligen vill vara med själv?

Maria: Jag har både som castare och regissör träffat barn som kanske inte vill filma utan där det är föräldrarna som vill. Jag märker det på föräldrarna, dom pratar mer än barnen. Douglas t ex hittade på egna repliker när han egentligen inte behövde för scenen var slut. Han tyckte det var så roligt. Ett barn som inte tycker att det är kul säger sin replik pliktskyldigt och är sen tyst. Föräldrar som är mer tända än barnet kan t ex säga: «Ja, han är en riktig teaterapa.» Dom promotar sina barn. Douglas föräldrar var inte alls var särskilt imponerade av filmgrejen. Men om deras son tyckte det var roligt att vara med så var det viktigt:

När du har intervjuat barn hur är det då?

Ylva: Föräldrar pushar sina barn. Framför allt har jag märkt det när jag haft kurser i att intervjua barn. När mina studenter har sökt upp barn har det ibland känts obekvämt att föräldrar vill ta över och prata väldigt mycket. Det är en komplicerad situation. Det är barnet som ska bli intervjuat, då vill man inte att föräldrarna ska säga en massa innan. Men jag får inte heller stänga ute föräldrarna.

Maria: När vi castar barn så är det nästan som att vi samtidigt castar föräldrarna. Kan vi samarbeta, kan vi ha en god dialog? Det blir en så viktig relation. Vi hade tur, båda barnens föräldrar var väldigt lätta att ha att göra med. Dom hjälpte både barnen och oss. Dom stod inte i vägen. Det är viktigt att föräldrarna har förståelse och inte håller på att regissera barnen hemma. Det finns föräldrar som vill ändra i manus för att deras barn inte ska säga fula ord i filmen.

Ylva: Så att dom inte gör en egen tolkning av berättelsen…

Maria: Precis!

Ylva:, När ni pratade om inspelning och manus med Douglas, sjuåringen, var ni fyra vuxna. Kan barnet få för många vuxna omkring sig som ställer krav och har förväntningar?

Maria: Det var första träffen efter att Douglas fått rollen. Då träffades vi; Pelle, jag, föräldrarna och Douglas. Eftersom dom hade berättat att Douglas tyckt vissa saker i manuset var läskigt så ville vi träffas för att prata om det. Vad var läskigt? Och varför? Vid ett tillfälle träffades vi alla fem. Resten av tillfällena var vi ensamma med Douglas, föräldrarna väntade i ett annat rum.

Ylva: Hur funkade samtalet när ni var fyra vuxna och ett barn?

Maria: Det pendlade mellan att alla pratade med Douglas, och att han gick omkring och upptäckte saker i rummet. Då pratade vi vuxna med varandra. Vi pratade inte om honom när han satt bredvid, utan med. Vi träffade Douglas en gång «själva», sen en gång tillsammans med Olle, elvaåringen och så tredje gången med föräldrarna. Då hade han och Pelle redan börjat bonda. Douglas var väldigt förtjust i Pelle.

Douglas och Pelle

Ylva: Du skriver i uppsatsen att teamet arbetar med att lära känna barnen, få förtroende. Här uppstår problem under repetitionsarbetet med Douglas, den yngre av pojkarna. Han vill inte ta om scener, han blir ledsen, han krånglar. Du som regissör blir nervös och orolig. Du skriver:

Jag minns själv när jag var liten att jag ofta kunde använda ledsenhet för att få det jag ville, få uppmärksamhet, slippa göra saker genom att få mina föräldrar att tycka synd om mig. Likt Douglas så var jag ett ensambarn, van att ha all uppmärksamhet på mig.

Jag tror precis som du att det är viktigt att komma ihåg hur det är att vara barn. Du kan öva upp din känslighet, genom att minnas. Kan vi förstå barnen omkring oss om vi inte känner oss själva? En vanlig invändning är att vår tid är så olik den vi själva växte upp i att det inte spelar någon roll eftersom allt är så olikt. När du arbetade med pojkarna i filmen, tänkte du ofta på din egen barndom?

Maria: Det är två olika saker. Det ena är när man skapar en historia, då börjar man tänka på sin egen barndom. Det andra är när vi jobbar med barnen för att gestalta berättelsen. Där finns det nog regissörer som relaterar till sin egen barndom mer än jag. Jag har gjort det då och då när jag behövt få en djupare förståelse.

Tänker du på din barndom när du träffar barn?

Ylva: Ja, jag tror det. Att jag har den där lilla känsliga ungen med mig. Jag tror att det är bra.

Maria: Jag såg när Douglas började bli ledsen och försökte hålla tillbaka känslorna. Sådana situationer kommer jag ihåg väl, när man nästan börjar gråta. Då ville jag underlätta för Douglas, men inte helt sluta prata. Det var ju så himla pinsamt att börja gråta, minns jag.

Ylva: Jag kan säga: «Jag ser att du blir ledsen, vill du att jag ska stänga av bandspelaren?» Att man är uppmärksam och inte bara kör på. 

Maria: Hur fortsätter du samtalet sen då?

Ylva: Det kan bli på olika sätt. «Vill du prata om varför du blev ledsen? Eller ska vi gå vidare? Eller ta en paus?»

Ylva: Ibland fick Douglas regi från flera vuxna.

Maria: Det hände på stuntrepet som vi hade innan inspelningen. Efter den erfarenheten hittade vi en strategi för att dela upp våra roller tydligare. Även en vuxen skådespelare hade blivit tokig om fem personer givit instruktioner. Men på vårt stuntrep blev det lite så. Hur skulle vi lägga upp inspelningen på ett säkert sätt? Stuntpersonen skulle instruera. Jag, Pelle och även James, inspelningsledaren, var inne och höll på. Det blev jobbigt för Douglas, så vi sa innan inspelningen: «Maria måste du lyssna på för hon är regissör och Pelle för han hjälper Maria. Ibland måste också inspelningsledaren säga saker. Men de viktigaste är Maria och Pelle.»

Då försökte dom andra hålla nere kommunikationen med Douglas och gav den till oss istället. Det hände att Douglas protesterade: «Hur många gånger ska jag göra om den här scenen?» Då lät vi i stället kameran bara gå, vi stannade inte upp inför varje ny tagning. Inga nya klappor. Det funkade bättre. Det är så klart en anspänning att vara framför kameran, så fort vi stänger av kameran och säger tack blir det ett break och man laddar ur. Det kan vara svårt att komma igång igen. Det var bättre att låta kameran gå och regissera under gång. Det blir mer flyt då.

Ylva: Som dokumentärmakare så gör vi ju så, bandar och bandar och bandar. Har öppen mikrofon. Det är då man kan få de där ögonblicken som du talar om. Men hade ni inga problem med elvaåringen? 

Maria: I den åldern börjar man få en egen blick på sig själv. Olle, elvaåringen hade en större självmedvetenhet. Då får man jobba med det. Det är en annan svårighet.

Elvaåringen

Ylva: Du skriver att du fått rådet från bl a Suzanne Osten att inte dalta med barnen, inte ge dom massa beröm och att låta dom vara i fred. Kunde ni hålla er till det?

Maria: Det pendlade. Jag vet att jag i början pratade jag med Douglas med barnsligare röst. Men när vi började närma oss inspelning slutade jag med det. Då pratade jag mer som till en vuxen.

Ylva: Gick det bättre då?

Maria: Ja, och jag kunde ställa högre krav när jag visste att Pelle var nära och hjälpte till att hålla koll på hur han mådde.

Ylva: Men Pelle föll inte i gulleduttträsket?   

Maria: Periodvis gjorde vi nog det båda två. När inget annat funkar. När det inte går att säga: «Nu gör du så här!» Men ibland behövs det en uppmuntran. Det funkar inte att vara professionell och bestämd hela tiden.

Ylva: Det lekfulla kan väl vara professionellt?

Maria: Mmm, det är en svår balansgång. Jag var mer jobb medan Pelle var den rolige som tog hand om barnen, när jag pratade med teamet. Det måste finnas någon för barnen. Det är bra att man har lite olika roller.

Ylva: Men det ska väl kännas kul för barnet?

Maria: Utgångspunkten är att det är roligt. Att skådespela är en form av lek och det bästa är att försöka leka fram scener. Men det går inte att ha roligt hela tiden. Ibland måste man göra vissa saker för att det är arbete. Att ta om en femte gång kanske inte är roligt, men nödvändigt.

Ylva: Hade ni några mutor? Hamna inte i godisträsket! säger Suzanne Osten.

Maria: Nej, det gjorde vi inte. Men för att öka motivationen för den lilla killen så bestämde vi att han skulle få en present när inspelningen var klar. Den stora pojken fick också en present. Det ska vara rättvist.

Ylva: I stället för betalning?

Maria: Nej, barnen fick betalt också. Men en present var mer konkret.

Ylva: Jag känner igen det där från radion när vi hade olika barnpaneler. Jag tyckte att dom skulle få betalt, dom gjorde ett jobb. Men det blev väldigt krångligt. Barnen ringde och frågade: «När får vi våra pengar?» Det blev var sin biobiljett i stället. Det är komplext. Hur ska man värdera barns arbete? Du reflekterar över många svåra frågor i din uppsats: Var går gränsen för hur långt man kan pusha ett barn? När backa? Hur arbetar jag med känslor? Hur kan barnet lära sig att skilja på sig själv och rollen (men ändå kanske behöva gå in i egna känslor)? Och är det farligt att gå in i svåra känslor? Varför är den här frågan så laddad?

Maria: Det är inte mitt barn. Jag har ansvar för någon annans barn. Jag är i en maktposition. Om man inte respekterar barnet och går över gränsen så kan det få som konsekvenser att barnet mår dåligt. En vuxen skådespelare kan säga: «Nu går du över gränsen!» Men det kan knappast ett barn. Jag måste fråga mig: «Är det här för jobbigt för barnet?» Det finns olika aspekter. En aspekt är att ställa krav på att arbeta färdigt. Vi har en överenskommelse, det här är ett arbete, alla arbetar, du får lön och du har sagt att du vill var med. Det är ok att pusha barnet att arbeta färdigt. Men om barnet arbetsvägrar så kan jag knappast säga: «Du måste!» Jag kan inte tvinga barnet. En annan aspekt är att pusha in i svåra känslor. Där måste jag känna efter vad som är schyst. Respektera barnets integritet. Det krävs sensibilitet.

Ylva: Har du någon nytta av din egen barndom där?

Maria: Ja, det tror jag. Jag är väldigt sensibel och har alltid varit det. Jag läser av känslor snabbt.

Ylva: När backa och när inte? Du har ett exempel i din uppsats som är väldigt tydligt

I den här scenen ska John vara väldigt ledsen för att han har kissat på sig. «Finns det något som du kan tänka på som gör dig ledsen?». Douglas svarar: «Ja, en sak. Men det vill jag inte tänka på.» Vi förstår att Douglas menar sin farfar. Här kan vi antingen välja att pusha honom genom att försöka övertala honom att tänka på sin farfar för att bli ledsen på riktigt – kanske t.o.m. få tårar /.../ Istället frågar vi Douglas: «Kommer du ihåg hur det känns när man kissat på sig? Man kanske är ledsen då för att man skäms mycket. Kan du känna igen dig i den känslan?». Douglas säger: «Ja». Douglas lyssnar och scenen blir jättebra.

Ylva: Varför frågade ni inte om «kissapåsigkänslan» på en gång?   

Maria: Jag ville öppna upp för om han själv hade någonting som han kunde använda sig av. En egen emotionell erfarenhet.

Ylva: Då hade ni redan väckt tanken om farfar som nyligen hade dött. Kan den vara farlig, tror du?

Maria: Douglas kanske tänkte på farfar, det vet jag inte. Det är nog inte farligt, men det hade varit obehagligt om jag hade sagt: «Nu ska du tänka på farfar!» Då hade jag inte respekterat honom, inte lyssnat utan kört över honom.  Om jag bara säger: «Nu vill jag att du ska vara ledsen!» Då finns risken att han spelar upp en bild om hur han tror att den känslan ser ut. Jag vill att han ska använda sig av sina egna emotionella erfarenheter.

Ylva: Min erfarenhet är att när ett barn har fått ett uppdrag så tycker hen ofta att det är roligt att anstränga sig. Jag funderar på om vi ställer för lite krav på barn i vår tid? Är dom inte vana vid det? 

Maria: Elvaåringen fick energi av att få en utmaning. Han blev sporrad av krav. Den lilla killen tröttande snabbare och blev uttråkad av att göra om. Så dom var väldigt olika. Det kan ha att göra med att han var yngre och inte tyckte att det var lika kul att skådespela.

Screenbild

Ylva: Kan det ha att göra med hur barn blir bemötta? Dom lär sig inte att det är roligt att anstränga sig?

Maria: Jag tror att du har rätt. Nu är jag inte förälder själv, men jag tror att vi är för curlande mot våra barn. Jag vet inte hur barn blev bemötta förr och om man hjälpte dom med allting hela tiden. Och det är så klart svårt att göra emotionellt utmanande film med barn i huvudrollerna om man inte känner att man kan eller får ställa dom krav som behövs på barnen man arbetar med, om dom inte är vana vid krav och inte sporras av det.

Ylva: Vi talar ofta om barnkonventionen, men många har inte förstått att den har två sidor. Den ena sidan är att vi ska skydda barn från förtryck, våld och kränkningar. Självklart ska vi inte slå barn t ex. Den andra sidan av barnkonventionen är lika viktig och väger lika tungt. Den handlar om att barn ska komma till tals och få säga sin mening. Om vi skyddar barn för mycket så kan dom inte uttrycka sig. Barn vill bli sedda, vill få krav, tror jag. Men det är komplicerat. Jag får ofta höra: «Hur gör du? Kan du ställa vilka frågor som helst? Hur vet du var gränsen går?» Den här försiktigheten är väldigt vanlig. Men överdriven försiktighet och respekt är inte samma sak. Du skriver i din uppsats:

Jag har kommit fram till att det inte finns en specifik metod – för alla barn är olika. Jag har behövt lära känna de barn jag arbetar med för att kunna regissera dem så som passar dem och mig bäst. Ett verktyg som funkar på det ena barnet funkar kanske inte på det andra. Och något du provar ena dan kanske inte funkar dagen efter. Så det bästa är att ha så stor verktygslåda som möjligt – med knep, tricks, uppslag – och att testa sig fram utifrån stundens NU.

Maria: Det handlar om att lära känna barnet. Det är väldigt stor skillnad på en sjuåring och en elvaåring. Dessutom har de olika personligheter. Samtidigt så handlar det om dagsformen. En dag spelade vi in hela förmiddagen utan problem. Toppen. Sen efter lunch var allting jättesvårt, det låste sig och tog lång tid. Det går aldrig att säkert förutse, man måste vara följsam. En vuxen kan oftast, även om hen är sur och trött, skärpa sig. Men en sjuåring kanske varken kan eller vill.

Ylva: Vad är det som kan hända om du pushar för mycket?

Maria: Jag vill att filminspelningen ska vara en positiv erfarenhet. Jag kan inte göra vad som helst för att få fram «äkta reaktioner». Jag skulle t ex aldrig skrämma ett barn för att få fram ledsenhet: «Du får ingen lön om du inte gör det här! Din mamma kommer inte och hämtar dig i dag!» Jag vill hitta andra sätt som är schysta och respektfulla. Hur gör du när du intervjuar?

Ylva: Jag kan inte säga att det finns en gräns för vilka frågor jag kan ställa. Det handlar om hur jag ställer dom. Hur är jag som människa och när jag ställer dom, timing. Jag kan inte börja med dom svåraste frågorna. Jag måste få förtroende först, en slags uppvärmning. I vissa situationer kan jag inte ställa vissa frågor. Här finns en gräns och den känner jag.

Maria: Om barnet säger: «Jag vill inte göra den där scenen där jag ska vara ledsen!» Där går en gräns för mig. Barnet har läst manus, sagt ja till att göra historien och i manuset står det att karaktären ska vara ledsen. Jag kan inte släppa scenen! Jag försöker i stället hitta ett sätt att anpassa scenen till barnet utan att göra avkall på essensen. Då skulle jag säga: «Ok, då får vi lura publiken. Hur kan vi lura den? Publiken ska tro att du är ledsen. Det är en roll, det är inte du. Det är en historia. Vi är kollegor och vi ska lura publiken tillsammans.» Det fick jag från Ella Lemhagen och det funkade bra.

Triptyk

Ylva: Det är väl ett kul uppdrag att lura publiken. Du skriver i din uppsats:

Med ett barn så kan jag åberopa att hen har ett ansvar med tanke på vår överenskommelse. Men barnet är inte juridiskt ansvarigt för sig själv, utan egentligen har jag ingått kontrakt med föräldrarna. Jag kan påminna om att det faktiskt är ett arbete som vi gör, men jag kan inte tvinga genom att åberopa kontraktsbrott om barnet plötsligt inte vill spela klart en dag.

Om man drar ut konsekvenserna av det du skriver till sin spets så säger du att barnet inte behöver anstränga sig. Det menar du inte förstås. Men ibland kan vår syn på barn och vad vi kan be dom om bli jolmigt och kravlöst. Ella Lemhagen poängterar i din intervju att förarbetet med barn kräver mer tid. Jag brukar hävda att i mitt arbete som journalist och där jag ofta intervjuar barn så är den enda stora viktiga skillnaden mellan att intervjua vuxna och barn att det krävs mycket mer tid både för förberedelserna och för genomförandet.

Är det så även inom filmen?

Maria: Ja, det skulle jag säga. Barnet måste lära sig vad skådespeleri är. Och det kräver tid och det är ett viktigt förtroendearbete.

Ylva: Finns det pengar till det?

Maria: Nej, uppenbarligen inte! När jag läst rapporten Ge morgondagens Pippi en ny chans! så har barnfilm generellt lägre budgetar än vuxenfilm. Det borde vara tvärtom. Det som kräver mer tid borde få mer pengar. Barnfilmen prioriteras inte. Om jag ska jobba med barn, vilket jag vill göra, så kommer jag se till att ha ordentliga förberedelser. Om det inte finns budget så kommer jag behöva jobba mycket gratis. Och så ska det ju egentligen inte vara. 

Ylva: Du skriver i ditt slutord att du som regissör ofta fått höra att det är så svårt att arbeta med barn.

Som regissör får man ju ofta höra att man ska hålla sig borta från att göra film med barn och djur. Det har blivit en vedertagen fakta – en myt. Som egentligen bara skrämmer bort folk.

Ylva: Är detta en av orsakerna till att man inte satsar mer på barnfilm?

Maria: Kan vara. Jag var tidigare inte förtjust i att göra film med barn för det verkade så svårt. Jag blev rädd just på grund av att det sägs att det är så svårt! Jag upplever nu i efterhand att min uppsats genomsyras av rädsla. Rädslan för att göra fel. Hur ska jag göra utan att barnet ska bli ledset? En slags nybörjarrädsla innan man blivit trygg.

Ylva: Ja, din text beskriver rädsla. Men det är naturligtvis bra att man är medveten om svårigheterna men om rädslan överdrivs så kan man lätt skrämma bort folk.

Maria: Ja, och om jag själv är rädd så blir det dessutom läskigare för barnet som jag arbetar med också. Alla dom här frågorna: «Är det här ok? Hur känns det här?» Dom har jag försökt jobba bort. Mer: «Nu ska vi göra det här!» Så gör jag ju med vuxna skådespelare, jag tror det är bäst att ha samma förhållningssätt där. Nästa gång jag gör en film med barn kommer jag inte vara lika rädd. Jag vill gå modigare in i jobbet.

Ylva: Varför görs det så lite barnfilm i Sverige, tror du?

Maria: Lägre status. Finansieringen. Med tanke på det är det ju intressant att det mest är kvinnor som gör barnfilm. Jag tror också att folk blir bortskrämda för att det sägs vara så svårt. Det blir väldigt avtändande att t.ex. Suzanne Ostens senaste film Flickan, mamman och demonerna fick 15-årsgräns när hon har gjort en film som riktar sig till barn! Vem vill göra barnfilm med ett allvarligt tema då? Hur ska man kunna göra barnfilm som inte är hurtig, tar barnen på stort allvar, som pratar om stora frågor, som kanske har ett öppet eller till och med ett sorgligt slut då? Många blir nog avskräckta av att finns så mycket moralism kring hur barnfilm får vara. Det hämmar det konstnärliga uttrycket. Jag skulle jättegärna göra barnfilm som vågar vara sorglig men då vill jag ju att barn ska titta på den.

Ylva: I rapporten Ge morgondagens Pippi en chans! nämns t ex Fucking Åmål av Lukas Moodysson och Elina, som om jag inte fanns av Klaus Härö som barnfilmer. Malena Jansson har i en artikel här i POV Seppan av Agneta Fagerström och Paper moon av Peter Bogdanovich som sina favoritfilmer för barn. Det känns nytt, gränsöverskridande och kul!

Maria: När jag var liten tyckte jag både om barnfilm och barndomsskildringar som inte var jätteläskiga. Och en av mina absoluta favoritfilmer var Gilbert Grape av Lasse Hallström, som ju inte är någon barnfilm. Jag tyckte om filmer med stort allvar. Vi lever i en tid när vuxna ska skydda barn så mycket att vi blir rädda för vad man kan berätta för barn. Det ska bli spännande att se vad som händer när jag visar Skolstartssorg för barn. Med komplexa karaktärer, mycket allvar.

Ylva: Fanny och Alexander var en favorit när mina döttrar var barn. Jag tror också man borde lansera film på ett intressantare sätt. Nu marknadsförs barnfilm som något som bara angår barn och vuxenfilm med barn i huvudrollerna som film om barn. Då går inte föräldrar dit med sina barn för filmen verkar olämplig för barn. Varför lanseras inte sådana filmer så att barn och vuxna kan se den tillsammans? Som familjefilm eller allåldersfilm?

Maria: Ja, det skulle kännas fint om det fanns ett större utrymme för vad en film för barn kan vara. Nu känns det så stängt. Alla filmer behöver väl inte ha lyckliga slut, det kan väl få vara lite sorgligt. Jag tror att många barn klarar av det. Dom vill också bli berörda!

Av Ylva Mårtens, Maria Eriksson-Hecht 22 feb. 2017