Plattform Produktion

Bakom kulisserna i «Studio 5»

Plattform-filmarna Axel Danielson och Maximilien Van Aertryck fortsätter hitta nya vinklar på offentligheten, nu senast i SVT:s nyhetsblock.

«Genom att använda Aktuellts egna kameror, men där bilderna visas med en annorlunda rytm, kan vi ge nytt värde åt bilderna, ge dem nya innebörder.»



Under hösten 2015 påbörjade vi ett samarbete med SVTs nyhetsredaktion i Stockholm. Med hjälp av SVTs tekniker hittade vi ett sätt att spela in studiokamerornas bilder «live» under Aktuellt-sändningarna. Aldrig tidigare har ett externt filmteam fått lov att filma där.

Hur ser det ut när nyhetsankarna samlar sig innan de pratar in i kameran och presenterar nyheterna? Vilka situationer uppstår i studion efter det att nyhetsinslagen börjat rulla? I valet av bilder har vi gått på det som med humor klär av nyheternas dramaturgi och allvar. Under filmens elva minuter lämnar vi aldrig studion, utan ligger kvar i bilderna där man vanligtvis klipper till nästa bild. Genom att använda Aktuellts egna kameror, men där bilderna visas med en annorlunda rytm, kan vi ge nytt värde åt bilderna, ge dem nya innebörder.

Detta material mynnade ut i kortfilmen Studio 5, som hade premiär i tävlan på Torontos filmfestival i september 2016.

studio5-2

Under klippningen av kortfilmen upptäckte vi den både intressanta och komiska effekt det gav att använda studiokameror som bärande element i filmberättandet. Dels på grund av den igenkänning dessa bilder per automatik bär med sig, samt att kontrasten mellan föreställningen och pauserna blir extra tydlig när man kan komma så nära. På ett sätt skulle man kunna beskriva tv-medierna som att de fungerar som en «rytmisk trompe l'œil». Trompe l'œil är ju en filmteknisk lösning där man genom en fixerad punkt för kameran kan bygga upp en miljö i bilden genom miniatyrmodeller, försättsmodeller. Det fungerar så länge man inte förflyttar kamerans brännvidd eller position. På samma sätt fungerar nyhetssändningarna, fast där kamerans position i resonemanget byts ut mot den rytm som programmet har. En introduktion till nyheten i studion. Klipp. Producerat inslag med given inbyggd dramaturgi. Klipp. Studion igen, och så vidare.

Genom att förskjuta rytmen vill vi synliggöra just själva rytmen. För att var och en ska kunna ta ställning till den, för att skapa en reflektion hos åskådaren.

Tanken just nu är att undersöka om vi kan göra en långfilm med samma arbetsmetod, det vill säga att spela in studio-kamerornas bilder från andra program i SVTs lokaler, eller på platser där SVTs kameror befinner sig. I ett längre format är vår ambition att belysa tv-mediet som fenomen i allmänhet och public service i synnerhet. De program vi vill undersöka är frågesport (Vem vet mest?), barnprogram (Bolibompa), talkshow (t ex Opinion live) men också nöje och sport (melodifestivalen och fotboll). Materialet från Aktuellt-studion kommer även det att användas i detta längre projekt.

Vi är ute efter de moment där varje program förflyttar sig mellan sändningen som ska ut till tv-publiken och det mellanrum då kamerorna inte sänder. Vi vill med detta projekt fortsätta vår strävan att låta publiken bli medveten om det arrangemang som omger modernt bildskapande. Vi drivs själva av nyfikenhet, och ambitionen är att vår publik ska bli lika nyfikna på hur saker ser ut från ett annat perspektiv än det givna. Även om public service-bolag har en annan tradition än de kommersiella tv-bolagen så är uttrycket starkt färgat av de rådande normerna för hur television ska se ut. Att skärskåda detta sceneri ger förhoppningsvis ett resultat som blir både komiskt och allvarligt. En lågintensiv kritik mot mediets likformighet och konformitet.

Det finns en fara om t ex SVT Nyheter lägger alltför stor vikt på yta och dramaturgi snarare än till en mångfald av infallsvinklar. Vi såg nyligen på SVT Play hela Donald Trumps första presskonferens. Detta initiativ, att SVT lägger upp hela presskonferensen i sin helhet, 74 minuter (långsfilmslängd), är ett fantastiskt komplement till de producerade nyhetsinslagen.

Den europeiska nyhetskanalen Euronews sänder flera gånger varje dag ett kort program med namnet «no comment». Där lämnas materialet från nyhetsbyråerna helt okommenterat, enda information är en liten textskylt som talar om var skeendet tar plats och när det hände. Bedömningen av skeendet ligger helt och hållet på åskådaren.

Så här beskriver tv-kanalen sitt program:

«At euronews we believe in the intelligence of our viewers and we think that the mission of a news channel is to deliver facts without any opinion or bias, so that the viewers can form their own opinion on world events. We also think that sometimes images need no explanation or commentary, which is why we created ‹no comment›: to show the world from a different angle.»

Det är den här typen av transparens och källkritik som vi tror kan bidra till en bättre utveckling.

I alla våra filmer tar vi varje klipp i en bild på stort allvar. Att klippa sig fram till en scen kan ge ett effektivt resultat, men denna är i allra högsta grad konstruerad och därmed längre bort från det som skedde framför kameran under själva inspelningen. I den obrutna tagningen finns en möjlighet till den klara tanken som vi vill värna. Att man som åskådare får ta del av hur ett skeende går till, inte bara att det sker. För vår del är detta arbetssätt ingen dogm utan fungerar som en konstnärlig utmaning när man redigerar ett material, som tvingar oss att ta det som sker framför kameran på stort allvar.

SVT är den enda tv-kanalen i Sverige som har som uppdrag att vara oberoende, opartisk och saklig. I dagens polariserade samhälle påstår många att public service skulle vara vinklade. Hotbilden mot journalister är omfattande. De populistiska krafterna i samhället har mycket att vinna på denna misstro. Den här typen av idéer frodas när det är fantasin som styr uppfattningen om hur saker går till. Sedan vår kortfilm Punkt 9: val av andre vice talman, som skildrar en historisk förhandling i Sveriges riksdag, har vi medvetet arbetat för att våra filmer ska skapa aktiva reflektioner snarare än passiva berättelser.

Det finns en fara, tror vi, att bemöta en dålig utveckling i världen med samma metoder som varit med och skapat eländet. Att använda samma dramaturgi, lika mycket pålagd musik, samma identifierande av en stark huvudkaraktär som genomgår något omvälvande, men där man bara byter ut innehållet eller storyn mot något humanistiskt, räcker inte. Man behöver bryta med den formen av underhållning, annars riskerar de humanistiska uttrycken att bli lika instyrda mot känslornas logik, och till slut står en känsla mot en annan. Och en måste segra, genom känslans logik. Det finns två citat som vi vill delge som handlar om dessa tankar. Det ena är från Milan Kundera som i sin bok Romankonsten skriver om problemet med floskeln och känslornas logik, oavsett dess intention.

«Ordet kitsch står för den inställning den har som vill behaga till varje pris och så många som möjligt. För att behaga gäller det att bekräfta vad alla vill höra, att stå i floskelns tjänst. Kitschen är floskelns dumhet översatt till känslans och skönhetens språk. Den får oss att fälla ömma tårar över oss själva, över de plattheter vi tänker och känner.»

Det andra kommer från den österrikiske filosofen Martin Buber, i ett längre resonemang kring det mänskliga kollektiva samvetet – ett resonemang som vi kommit i kontakt med genom Roy Anderssons Vår tids rädsla för allvar.

«Att belysa mörkret [...], inte med strålkastare utan med en bred och varaktig flod av ljus.»

I våra filmer, som vi ofta kalla för studier, är vi mer intresserade av att beskriva människan än att skapa en berättelse runt henne.

Av Axel Danielson, Maximilien Van Aertryck 8 mars 2017