En apokalyptisk vision om filmens framtid

Filmprofessorn Göran du Rées reser farhågor över långtgående mätbarhetsiver inom svensk film och efterlyser ökade satsningar för att förstå bildens genomslagskraft i dagens samhälle.



Att ge en vision om filmens framtid är inte lätt när vår verklighet rämnar och alltmer liknar «en dockhussåpa». När Donald Trump blev vald till USA:s nya president, sa en god vän till mig: «Detta är den amerikanska film-och underhållningsindustrins present till världens befolkning – eller hämnd!»

För att ge en vision av filmens framtid och kunna synliggöra och förstå de avgörande händelserna som har format vår nutid och i bästa fall få syn på framtiden, måste vi, enligt framtidsforskare, se bakåt minst hundra år. Filmen har alltid verkat i kraftfältet mellan konst och kommersialism, mellan fritt uttryck och varuproduktion. Likaså har den tekniska utvecklingen haft en avgörande betydelse för filmens historiska utveckling där den ekonomiska kampen om varumärken utgjort en av de viktigaste drivkrafterna.

Jag har under snart 30 år, på nära håll, sett hur universitet och högskolor, teatrar och olika kulturorganisationer – Svenska filminstitutet men också ideella föreningar – anammat new public management. Målet är tydlig styrning där offentliga resurser skall utnyttjas bättre. Ledordet är ekonomisk rationalism.                 

Jag har valt att gå tillbaka i tiden till strax efter andra världskriget för att synliggöra de viktigaste skärningspunkterna för samhället och filmen. Det handlar om ekonomi, organisationsutveckling av samhällets offentliga institutioner och om teknik. Den s k senkapitalismen – dvs. marknadsekonomin – förändrades radikalt efter 1945. Statens roll och starka politiska vision om jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter var centrala för att göra marknadsekonomin till en sammanhållen del av det framväxande välfärdssamhället. «Välfärdskapitalismen» eller den demokratiska kapitalismen, som den kom att uttryckas, hade sin kulmen under 50- 60- och 70-talet. Harry Scheins filmavtal från 1963 är ett bra exempel på det samarbetsklimat som rådde mellan filmbransch och stat för att förändra filmens situation i Sverige. Detta skedde inte smärtfritt, men det blev ett slags dialektik mellan det som vi kan kalla för allmänt värde; demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet och konstnärligt värde; som handlar om filmens innehåll och kvalitet. Tio år senare, mellan 1970-73, kom den första stora statliga filmpolitiska utredningen i fyra delar, «Samhället och filmen». Det var en heltäckande och genomgripande utredning. Som en konsekvens av den nya film- och kulturpolitiken, som genomfördes under 1970 och 80-talet, etablerades nya bibliotek, länsteatrar, museum, musikverksamhet och konsthallar över hela landet. Parallellt uppstod också fria alternativa film- och kulturströmningar som t ex Teatercentrum, Filmcentrum och Folkets bio. 

Men sedan dess har «Välfärdskapitalismen», enliga många ekonomer, befunnit sig i ett permanent kristillstånd och genomgått en grundläggande omvandling till en stark nyliberal ordning. Genom en allt starkare globalisering av marknadsekonomin har statens roll blivit allt mindre. Varken nationalstater eller politiker har längre någon avgörande kontroll och inflytande över de marknadsekonomiska processerna i dag. Makten har blivit osynlig. Eller som Stefan Jarl formulerade det i en av sina krönikor: «Tidigare var marknadsekonomin en del av samhället. I dag har samhället blivit en del av marknadsekonomin».

Samtidigt med den nyliberala ekonomiska ordningen introducerades under 1990-talet i Sverige den nya organisationsfilosofin, new public management (NPM). Den kom att bana väg för ett helt nytt sätt att styra och kontrollera de flesta verksamheter inom samhällets offentliga institutioner. Jag har under snart 30 år, på nära håll, sett hur universitet och högskolor, teatrar och olika kulturorganisationer – Svenska filminstitutet men också ideella föreningar – anammat new public management. Målet är tydlig styrning där offentliga resurser skall utnyttjas bättre. Ledordet är ekonomisk rationalism.  

Ett beroende av Filminstitut och filmkonsulenters bedömningar av idéer och manus är också ett beroende som handlar om anpassning, som kan begränsa både tanke- och handlingsutrymme för en nyskapande och innovativ film.

I sin rapport «Inga undantag» diskuterar Mikael Löfgren vad NPM har fått för konsekvenser för kultur- och konstlivet. NPM minskade eller tog bort skillnaderna mellan offentlig och privat sektor, och såg till att redovisningsskyldigheten lades om från process till resultat. Privatisering, bolagisering och managementtänkande i offentliga förvaltningar innebar att man införde mätbarhet genom utvärderingar av prestationer utifrån idén att «det man inte kan mäta kan man inte styra». Konsekvenserna av dessa idéer har inneburit en tydligare, synligare och mer godtycklig styrning genom tillsättningen av mellanchefer och kraftigt utökad byråkrati. Uppföljning av prestationer sker genom att kvantifiera mål som man kan hålla prestationerna mot för att se om det går bra eller dåligt, konstaterar den brittiska forskaren, professor Christopher Hood i två kritiska artiklar.    

NPM har lyckats etablera sig som en viktig utvärderare också av extremt komplexa mänskliga verksamheter som utbildning, hälsovård och kultur. Enligt utvecklingsforskaren Stilhoff Sörensen har NPM lett till en «förödelse av den offentliga sektorn. Den korrumperar alla andra värden genom att omvandla dem till ekonomiska. En polisutryckning, en blindtarmsoperation, ett studentsamtal, alla ska kunna mätas i siffror». Det finns i dag från akademiskt håll en stark kritik mot detta, men väldigt lite offentlig debatt. Idéhistorikern Sven Erik Liedman har skrivit en kraftfull essä där han pekar på kärnproblemet: «den fiktiva omvandlingen av kvaliteter till kvantiteter är inget annat en omvandling av språk till siffror».

Naturligtvis ingår filmen i denna marknadsekonomiska och ideologiska förändring. Filmen har under de senaste 50 åren genomgått, och genomgår fortfarande, ett extremt paradigmskifte. Biografdöd, monopolisering, lönsamhetsproblem, uppköpta produktionsbolag av internationella medieföretag och senast försäljning av SF:s biografer till utländskt riskkapitalbolag. 

I antologin Solskenslandet – svensk film på 2000-talet undersöker flera ledande filmteoretiker den svenska filmverkligheten och de förändringar som skett på grund av den digitala tekniken – främst vad gäller distribution och visning av biograffilm. Gunnar Ribrant beskriver den dramatiska förändringen i sin artikel «High-Teck för händiga»: «I mitten av 50-talet var antalet biobesökare 80 miljoner per år. Det är det mesta det någonsin varit i Sverige». Fram till början av 60-talet minskade publiken radikalt från 80 miljoner biobesök till 38 miljoner. Orsaken var att tv på allvar gjorde sitt intåg i svenska hem. 20 år senare hade biobesöken sjunkit till 28 miljoner besök. Det betydde en minskning från ungefär tolv sedda filmer per år och person till tre filmer. Tv:s vidare utbredning tillsammans med möjligheten för publiken att hyra eller köpa film på video och dvd förvärrade ytterligare siffrorna. Sedan 2006 har biografbesöken konstant legat mellan 14-17 miljoner, vilket motsvarar två filmer per år/person. Men lägger man ihop de 50 långfilmer som visas varje vecka i televisionens största kanaler motsvarar det 2 600 filmer per år.  Publikmätningar visar också att varje person i Sverige ser i genomsnitt 19 minuter långfilm varje dag. Utslaget på hela befolkningen blir det närmare 50 filmer om året per person. Det är lätt att konstatera att aldrig tidigare i filmens historia har människan sett så mycket film som nu. Men det sker på många andra sätt än som biobesök. Biografen har reducerats till ett «nyckelhål» i förhållande till tv-kanaler, filmkanaler, vod och andra streamingtjänster.

Från att ha varit ett exklusivt massmedium, har filmen i dag blivit en del av människans sätt att leva och kommunicera. Aldrig tidigare har vi blivit översköljda av så mycket bilder. Aldrig tidigare har vi själva fotograferat och filmat med våra mobiltelefoner och snabbt spridit dem genom Youtube, Facebook, Instagram. De nya distributionsformerna har upplöst gränserna mellan filmskapare och mottagare och utsatt både de ekonomiska möjligheterna att producera ny film och upphovsrätten för stora utmaningar. Men också vår etik och moral och vårt förhållningssätt hur vi använder bilder.   

I sin essä från mitten av 1920-talet, «Liten fotografhistoria» skriver kultursociologen och filosofen Walter Benjamin: «‹Inte de som inte kan läsa› så har det sagts ‹utan de som inte kan fotografera kommer att bli framtidens analfabeter›. Men en fotograf som inte kan läsa sina egna bilder, är han inte någonting värre än en analfabet!»

Utsagan kan uppfattas som en dystopi, men jag tror att vi på allvar måste börja förhålla oss till denna nya verklighet och göra det bästa av situationen. Det går inte att vrida tillbaka klockan. 

Vi har i dag en statlig filmpolitik, men med den utvecklingen som pågår i samhället med nedrustningen av välfärdssamhällets centrala offentliga institutioner, tror jag det är viktigt att vi inte inbillar oss att framtiden kommer erbjuda samma finansiering och bidrag från stat och kommun som vi har i dag. Vi måste förhålla oss till dagens marknadsekonomi och strategiskt närma oss denna verklighet. Det är självklart att vi skall ha ett ordentligt stödsystem för den svenska filmen, men hur finansieringen av detta i framtiden skall se ut måste ingående analyseras och utredas utifrån demokratiskt, självständigt, mänskligt, kulturellt och samhälleligt behov. Finansieringen av film måste i framtiden komma från flera håll, inte bara staten. Centralt är också att utreda dagens konsulentsystem och ställa oss frågan vem som ytterst tar beslutet att producera en film. Ett beroende av Filminstitut och filmkonsulenters bedömningar av idéer och manus är också ett beroende som handlar om anpassning, som kan begränsa både tanke- och handlingsutrymme för en nyskapande och innovativ film.                                                      

Den ekonomiska marknaden för filmen har främst vilat på biobiljetten och statlig finansiering, men de nya distributionsmöjligheterna har dramatiskt förändrat den ekonomiska basen. Det är därför av högsta prioritet att utveckla nya fungerande affärsmodeller och lösningar på hur upphovsrätt och intäkter för filmverk ska se ut i framtiden. Filmkulturellt måste också ett långsiktigt arbete påbörjas för att skapa ett nationellt arkiv för både den fotografiska bilden och filmen, ett digitalt arkiv som tryggar hela filmarvet, inte bara själva filmerna utan också allt källmaterial kring filmernas tillkomst. Biografens betydelse i framtiden är nödvändigt att utreda med målet att bli offentliga nationella, regionala och lokala kulturella samlingsplatser där samtal och kritisk reflektion kan uppstå mellan människor. Och naturligtvis måste obligatorisk undervisning och bildning kring bilden och filmen införas som ett huvudämne i skolan.     

I ett samhälle som blir alltmer ojämlikt och segregerat med främlingsfientlighet, högerextremism och militär upprustning är kulturpolitiken inte längre bara en fråga om filmens värde i samhället utan lika mycket en fråga om människosyn, demokrati och mänskliga rättigheter.       

Av Göran du Rées 8 mars 2017