Staffan Flodquist

Bland medborgare och solitärer

Jon Asp ser dokumentären «Citizen Schein» och påminns om hur filmmakten förflyttats från en karismatisk smakdomare till ett grått och jämntjockt byråkratvälde styrt av marknaden.



2017, drygt ett decennium efter sin död, står Harry Schein åter i blickfånget. Mer än halvseklet efter inrättandet har hans berömda filmavtal gått upp i rök. Till blandade känslor. Överenskommelsen mellan politiker och bransch har övergått i en helstatlig filmpolitik, som nu håller på att utformas. Flera utmaningar står för dörren, få tecken på några nya pionjärlösningar.

Den 10 mars är det samtidigt dags att summera avtalsarkitektens eftermäle genom Citizen Schein, en film av Palme-regissören Maud Nycander, filmjournalisten Jannike Åhlund och klipparen Kersti Grunditz Brennan som lånat sin titel från den mångfacetterade coffee table-antologin om samme Schein, utgiven av Kungliga biblioteket 2010. Det ensamkommande judiska flyktingbarnet från aristokratins Wien (redan då del av en välbärgad socialdemokrati) sändes 14 år gammal till en småländsk bondgård för att strax därpå praktisera dubbelsidig ingenjörskonst i Stockholm. Besatt av att massan skulle applådera hans bejublade insatser blev han snart bemärkt kulturskribent och inte minst ambitiös kvalitetsivrare inom filmen och, till sist, genom professionella och privata missräkningar, William Randolph Hearst-mässigt förpassad till sitt mausoleum i Danderyd, ensam med oräkneliga flaskor Cutty sark, uppväxttraumat och sin vassa penna.

Vad skulle Harry Schein ha ansett om beståndet i svensk film i dag? Och, kanske mer intressant, vad skulle han ha tyckt om dagens filmpolitik, arvet efter hans högt uppställda kriterier på vad som utgör stor konst och god underhållning?

thulin

Många struntar nog i vilket, men frågorna är till viss del befogade. Att jämföra med premiäråret 1963 är kanske missvisande. Trots att tv:n redan då gjort stort intåg och satt biografen på pottkanten kunde Tystnaden, Bergmans film som tillsammans med Widerbergs Kvarteret Korpen fick högsta kvalitetspoäng i den första av filmreformens premieutdelningar, samla uppåt en 1,5 miljon biobesökare i Sverige (inte långt efter En man som heter Ove). Då såväl som senare förbehöll Schein sig rätten att – genom en noga tillsatt kritikerjury – endast belöna filmer som var tillräckligt konstnärligt värdefulla, nämnda år även Vilgot Sjömans 491. Ingen film kunde kringgå kvalitetskriterierna, inte ens den politiskt uppbyggliga filmvänstern.

Även om «Ove» är en ovanligt lyckad filmatisering av en hejdlöst succéfylld roman får den aldrig stå modell för en statlig filmpolitik

Även om varje tid har sina filmer och sin filmpolitik bör man tillåta sig att diskutera värdegrunder från då till nu. Särskilt i en tid när filmpolitiken tycks beredd till fler och fler kommersiella eftergifter. För trots att branschen bidrar med allt mindre tycks banden till den bestå. Jakten på nästa «Ove» pågår redan, i takt med filmens fortsatta framgångar allt mer ogenerat och högljutt. Nyss var den uppe i ringen för en Oscar. Medierna rapporterade som aldrig förr, patriotismen låg skyhög, branschen fortsatte ryggdunkningarna. Filmen berättar den delvis gripande historien om hur en garvad arbetare blir av med ett sista avgörande sammanhang och tvingas bejaka sina cementerade fördomar till förmån för en svensk-iransk familjs installation i den symmetriskt mönstrade villaförorten. En arketypisk kulturkrock och ett uppvaknande att glädjas åt, om än alltjämt med en huvudperson som publiken kan känna sig större än. I ett mer övergripande perspektiv rör det sig om den helt tidsenliga historien om hur siffror och folklighet, gala och glamour, undan för undan likställs med kvalitet; om hur publiken, vare sig det gäller film eller melodifestival, inte längre kan ha fel (det är ju ändå skattemedlen som möjliggör arrangemangen).

ove

«Ove» bidrar till att legitimera mätbarhetsmålen inom filmen och förskjuter värdebegreppet ytterligare. Kritiken tystnar, synen på kvalitet urholkas och riskerar att kläs enbart i kostymen av publiksiffror. Dynga eller mästerverk – vad hade Harry Schein tyckt om «Ove»? Förmodligen något däremellan. Av hans runt tiotalet uppsatta kriterier skulle «Ove» säkert kvala in på endast ett, det om grad av angelägenhet.

Ändå hävdade Rolf Lassgård efter oscargalan: «Vi förlorade mot ett politiskt statement», med syfte på omtalad amerikansk visumpolitik ställd mot den iranska vinnarfilmen The salesman av Asghar Farhadi. I förlustögonblicket kunde inte Lassgård dra sig från att beklaga att Trump inträffat just i år. Hannes Holm tog rygg och var besviken över att inte kunna hålla sitt tal om att «people can change, even grumpy, trumpy men». Mer finess än så skulle inte ha behövts för att skapa stora rubriker – för regissören att leva länge på. Trump-kortet spelas överallt, till allt besynnerligare konsekvenser.

salesman

Var det någon som förlorade till ett «politiskt statement» så var det förstås Min pappa Toni Erdmann. Precis som Farhadis filmkonst har Maren Ades film en helt annan konstnärlig drivkraft och verkshöjd än det svenska bidraget. Det var förstås inte Trump som gjorde att «Ove» föll på mållinjen. Tvärtom snarare: som olika sidor av samma primitiva fenomen utnyttjar de båda vår tids förenklade dramaturgi. I tider av hög politisk polarisering firar filmer som «Ove», med varmt hjärta men rätt krass hjärna, ännu större framgångar. I mediekarusellen är det förståeligt att de närmast inblandade förlorar verklighetsuppfattningen. Desto mer beklagligt är att alla runt omkring – media, bransch och allmänhet – också leds in i falsk tro, aktivt eller passivt korrumperade. Ur filmsynpunkt innebär det att vi godkänner utvecklingen, lämnar fritt för finansiärer och konsulenter att med blåslampa söka efter en ny «Ove», rätta ansökningskriterierna därefter, på bekostnad av i princip allt annat.

Även om «Ove» är en ovanligt lyckad filmatisering av en hejdlöst succéfylld roman (en publikframgång som inträffar sisådär vart femtonde år) får den aldrig stå modell för en statlig filmpolitik ämnad att premiera filmens utmanande och utforskande element. I dessa tider skulle starka röster som Harry Schein behövas, personer som vågar uttrycka obekväma åsikter, vara «rak som ett spjut», för att citera Filminstitutets dåtida vaktmästare, Olle Medelius i nämnda film.

Schein själv står dessbättre inte och faller med filmavtal och kvalitetsbegrepp. Som Citizen Schein visar, och som boken före filmen, var han en man med många egenskaper, väsentligt bättre på att tala och skriva än att spela tennis. Många vittnar om hans ohämmade överlägsenhet, hur han pratade ner sina motståndare, var en «extremt dålig vinnare», enligt Bengt Göransson närmast besatt av att «stampa på liket» (var det möjligen Schein som bidrog till att Palme med åren hemföll åt en liknande nedlåtande debatteknik?). Statsministern var en av flera som såg Schein som «en krydda i tillvaron, det vore så trist om alla var vanliga». Men även om Schein satte färg på kultur- och mediesverige genom kunskap och karisma, är det underliggande intrycket att hans briljans definierades lika mycket genom omgivningen och dess begränsningar, gråheten och det hämmade svenska. Schein såg tidigt bristerna, hittade rätt i position och kunde därigenom utmärka sig. Oavsett om man hatade eller älskade honom så gjorde han intryck på människor, som mätte sina slätstrukna nationella karaktärsdrag i hans färgstarka kontinentala ådra, den intellektuelle entreprenören som slog sig fram på flera fält.

David Lagercrantz talar i filmen, med minnet av Schein som flitig gäst i uppväxthemmet, om det mindre trevliga i att välja vänner efter grad av inflytande. Men är det så ovanligt? Schein var en kulturradikal som visste att omge sig med offentlighetens mäktigaste, tillsammans med Bergman och Palme tre «mad men» (för att referera till titeln på en essä av Maaret Koskinen i den nyligen utgivna antologin Swedish cinema and the sexual revolution); men som stötte på patrull genom 68-vänsterns inträde och höjda tonläge. I memoarboken Schein (1980) försvarade han sig med utanförskapet som vapen: «Även jag har kallats fascist, av Bo Widerberg i Dagens Nyheter och av vissa andra i den svenska filmintelligentsian. Människor som använder sådana ord vet inte vad de gör. De vill förnedra sina motståndare men förnedrar bara nazismens offer, suddar ut den unika och genuina ondskans konturer.»

schein-barn

Med Theodor Kallifatides, också central i filmen, delade Schein utlänningens kombinerade utanförskap och förmåga till anpassning. Båda såg den potentiella fördelen med att skriva på ett främmande språk – en situation som förpliktigar att man verkligen har något att säga. Först på dödsbädden, berättar vännen Kallifatides i filmen, tog Schein åter tyska ord i sin mun, det modersmål han annars helst undvek, sannolikt av både ideologiska och känslomässiga skäl.

Det är med särskild glädje jag hör Ingvar Carlsson lovorda Scheins roll som kolumnist i Dagens Nyheter, enligt Palmes efterträdare något av en höjdpunkt i svensk tidningshistoria. Många såg Schein som en debattör som debatterade mindre för sakfrågan än för att vinna debatten. I skrift råder snarare det omvända, texter som prövar tankar i stället för att befästa åsikter, om än alltid stilistiskt självklara. Trots den väldokumenterade bitterheten, den fallande nyfikenheten, blev han mer osäker med åren. Kanske var det just den som drev honom att prestera så rikt i memoarer och kolumner. «Tanken blir klar först när man, jag, tvingas formulera den.» Kanske var det inte en slump att skribenten Schein var så mycket mer komplett än talaren Schein, all karisma till trots.

När han i slutet av 50-talet gav upp skribentrollen med skälet att han var trött på film, var det nog bara till hälften sant; möjligheten att göra avtryck var bara större någon annanstans. Med ett nydanat kvalitetsbegrepp klev han i stället in i rollen som en filmens smakuppfostrare. 2017, när kulturpolitiken går in i nya faser av instrumentalisering – ord ersätts av siffror – hade det sannolikt inte funnits plats för Harry Schein, åtminstone inte i liknande skepnad. Även om åtskilliga minns honom med respekt skulle få i dag applådera hans insatser, allra minst massan.

Av Jon Asp 8 mars 2017