Klipparen Linda Jildmalm (Brett W. Bachman)

Klipparen som lyfter svensk film

«Flocken», «6A» och nu med bioaktuella «Dröm vidare»; Linda Jildmalm uträttar stordåd från klipprummet, snart aktuell med nya skandinaviska filmer och svenska tv-serier.



Sett till faktisk betydelse tillhör nog klipparen i allmänhet en av de mest undanskymda filmarbetarna. Om inte särskilda kunskaper föreligger hos åskådaren räknas de namnkunniga klipparna på en hand full. De svenska namnen är ännu färre, och historiskt sett råder en påfallande kvinnlig underrepresentation i klipprummet.

Sedan hon kom tillbaka från klipputbildningen på AFI i Los Angeles 2102 har Linda Jildmalm, i det tysta, gjort flera betydande insatser för svensk film: i Beata Gårdelers berlinvinnare Flocken, i Daniel di Grados internatdrama Alena (såld till flera länder), i Peter Modestijs internationellt hyllade 6A och senast i Rojda Sekersöz debut Dröm vidare, väl mottagen i Göteborgs nordiska tävling i februari (på bio 17 mars).

dröm vidare-bad

Jildmalm har själv en teori om varför klipparens hantverksstämplade skrå sällan uppmärksammas.

«Det är ett ensamt jobb, vi syns inte mycket. Folk tror nog att det är ett väldigt tekniskt jobb, att en film bara kan vara klippt på ett sätt. Många tror säkert också att vi bara är regissörernas händer. Jag håller inte med om att det är ett tekniskt arbete, egentligen är det otekniskt, snarare väldigt konstnärligt. Det är inte bara att ta bort början och slutet av en tagning och sätta ihop, utan det handlar om att hitta ett tempo, ett flow, lite som en dans, som en föreställning – det är också något som ska kännas, en konstform i sig. Och det inser man verkligen efter att ha jobbat ett tag», säger Linda Jildmalm i en hotellobby på Östermalm i Stockholm en fredagseftermiddag, direktanländ från klipprummet till SVT:s storsatsning Vår tid är nu. Hon jämför klipparbetet med att lägga pussel utan att veta vad resultatet ska bli, eller som att måla. 

Född och uppväxt i Göteborg började Jildmalm på Ales estetiska gymnasium med en löst närd skådespelardröm för att snart hitta hem i klipprummet. Därefter gick hon en allmän filmutbildning på Kalix folkhögskola, med möjligheten att testa på olika grenar – från regissör till producent, vilket skapade en förståelse för helheten – men som ändå ganska fort kom att inriktas på just klipp.

«Sedan jag var 16-17 och insåg att detta var ett riktigt jobb har jag aldrig funderat på att göra någonting annat, det var bara det jag skulle göra.»

Efter Kalix tjatade hon sig till en praktik på «Arn», i ett klipprum i Danmark, vilket i sin tur ledde till en tvåårigt uppdrag som VFX-klippare i Stockholm, då som länk mellan Sverige och Danmark på samma produktion. Men studierna var inte över än. 2009 kom Jildmalm in både på StDH i Stockholm och AFI i Los Angeles, Amerikanska filminstitutets välrenommerade utbildning. Ett tag lutade det åt StDH, men när hennes pappa påminde om vad ett USA-äventyr skulle kunna innebära – «varför välja den lätta vägen?» – kom Jildmalm på andra tankar och insåg att det faktiskt inte var så mycket som band henne till Sverige.

«Det var en fantastisk utbildning, om än väldigt hård, som pågick mellan klockan åtta på morgonen till elva på kvällen, sju dagar i veckan, med ledigt fyra dagar var sjunde vecka. Man fick även ‹crewa› på filmer, ta ljud, vara scripta, osv. Jag lärde mig jättemycket, inte minst genom min mentor Lynzee Klingman, som är Jodie Fosters klippare och som bland annat klippt Gökboet. Hon är 73 år och en cool kvinna som kunde berätta om alla misstag man inte skulle göra.»

På skolan, som antar ungefär 130 studenter årligen (varav 14 klippare), var runt 40 procenter icke-amerikaner, vilket skapade en bra grogrund för att få inblick i och förståelse för flera olika filmtraditioner, från «sydkoreanskt splatter till tyngre franskt drama, man fick testa på att göra allt, se allt».

Efter utbildningen flyttade Jildmalm hem i tron att det skulle vara lättare att få roliga jobb i Sverige. Ett val hon nog inte ångrar; Jildmalms cv, upparbetad under blott ett par år, talar för sig självt. Flera regissörer som hon arbetat med vittnar om en klippare med förmåga att få ut max av materialet, se saker som regissören själv inte ser; vissa jämför till och med hennes kreativa helhetsblick med regissörens.

«Även om jag tycker att jag är bra på det jag gör så upplever jag att jag fortfarande lär mig saker hela tiden. Varje film har sina problem och man kan alltid bli bättre på att identifiera problemen, att inte köpa saker för lätt, att det alltid kan bli bättre. I början tänkte jag nog också ibland att det bara finns ett sätt att klippa en film, men det gör det ju inte. På AFI kunde vi få se tretton elevers olika ‹take› på en scen. Resultatet blev tretton olika scener, var och en bra på sitt sätt.»

Peter Modestijs 6A, vars entimmesversion hade berlinpremiär förra året och vars halvtimmesversion vann en guldbagge för bästa kortfilm nyligen, betraktar Jildmalm som karriärens hittills största utmaning. Manuset var 15 sidor, första klippningen två timmar.

6A

«Det tog nästan en månad bara för att hitta ett sätt att klippa filmen, för att det var så långa tagningar, ofta 40 minuter, och improvisation, flytande kamera – det var jättesvårt att tackla det materialet. Jag fick plocka ut ämne för ämne och hitta en struktur genom materialet. Jag lade mycket tid på att hitta ett arbetssätt, till skillnad från en tv-serie, där det ofta är mer straightforward. Om jag ville byta en särskild replik var jag tvungen att byta alla de andra tio replikerna, från de andra skådespelarna, eftersom så mycket var improviserat.»

«Jag har inte att jag klippt någon film som varit exakt som manus, men det betyder ju inte att manuset varit dåligt, det betyder bara att man hittar nånting annat, nåt som var bättre, eller som funkade bättre. Det är så mycket som tillkommer efter att man har ett färdigt manus. Det är verkligen ett teamwork att hitta rätt. När man läser manus har man en bild, men sen när man ser filmen kan det vara något helt annat, beroende på vem som gjort filmen, vem som fotat, vilka skådespelare och vilken röst som berättar. Alla tillför något till manuset. Ger det liv. Därför är det så viktigt för en klippare att förstå vilken röst och vision regissören har, att man sitter ner och pratar ordentligt, eller att man hittar den tillsammans.»

Kan du känna sig som hantverkare när du klipper tv-serier och mer som konstnär i arbetet med långfilm?

«Både och. Som nu när jag klipper fyra avsnitt i andra säsongen av Vår tid är nu, då är formen redan satt och jag kan inte komma och, säg musikvideoklippa, mina avsnitt om de tidigare är väldigt långsamma, eller tvärtom. Det finns ett arbetssätt att följa. Med Springfloden var det annorlunda, för där klippte vi de första och de sista avsnitten, och kunde välja hur vi ville berätta. Samtidigt var den baserad på en bok, vilket gör att folk förväntar sig något. Men när man klipper en långfilm är man oftast själv, och har inget att förhålla sig till. I Flocken gällde det verkligen att hitta vad som var bäst för den filmen.»

Med Dröm vidare hoppade Jildmalm in halvvägs i arbetet, när den ordinarie klipparen Hanna Storby skulle föda barn.

«Så när jag kom in så fanns det något att utgå ifrån. Men jag hade inte läst manuset – vilket är jätteskönt ibland – och var inte färgad av vad som fanns innan, utan kunde se vad som funkade i stunden. Dröm vidare handlar mer om en rytm och en framåtrörelse, det var inga viktiga strukturella förändringar, utan mer en historia från a till ö, man följer henne (Evin Ahmads huvudperson, reds anm) från början till slut, en sak leder till en annan. Karaktärerna och deras känslor förde historien framåt. Rojda har en tydlig och stark röst och det var väldigt roligt att jobba tillsammans.»

dröm vidare-bad

Samtidigt påpekar Jildmalm vikten av att försöka välja bort det förutsägbara.

«Som i Dröm vidare till exempel: efter att huvudpersonen blivit uppgraderad på sitt jobb ville producenten ha en glad scen. I stället valde jag det motsatta, en ledsen scen när hon tydligt väljer bort något viktigt i hennes liv, som för att trycka på vikten av hennes vilja att ha jobbet ännu mer.»

Vilka egenskaper är särskilt viktiga för en klippare?

«Först och främst är det viktigt att ha en klippare som inte är färgad av vad saker och ting har kostat, hur jobbigt det var att stå där i snön, och så vidare. Om det inte funkar så funkar det inte. Och våga testa saker! I helgen klippte jag en musikvideo, och jag var motståndare till att prompt lägga en flashback i slutet, men jag provade trots att jag tyckte det var en skitdålig idé. Det var det inte. Man måste vara öppen och försöka hitta nya lösningar. Som i Flocken, där låg våldtäktsscenen först i början. ‹Men varför ska jag titta på den här filmen? Jag vet ju redan att hon har blivit våldtagen.› Sen när vi tog bort den scenen så blev alla de andra scenerna mycket mer laddade, man visste ju inte om hon hade blivit våldtagen eller inte. Vi tog även bort en scen när hon berättade om det för sin kompisar. Båda scenerna var jättefina, men när de låg där så blev det ingen spänning. Med Flocken ville vi att publiken skulle känna som människorna i filmen, vad det här samhället kände. Hon hade ju kunnat ljuga; alltså fick åskådaren tänka själv. En scen kan vara perfekt men tar man bort den kan den också ge liv åt tio andra scener som inte hade det tidigare. Det gäller att se helheten, det finns inga självklara val.»

Flocken

Jildmalm talar om regissörer som sitter med i klipprummet jämt, men inte nödvändigtvis lägger sig i arbetet så mycket (däribland Beata Gårdeler), och de regissörer som hatar att vara i klipprummet.

Vilken film är bra klippt?

«Klurigt. Bra klippning är egentligen ingenting som ska synas, den ska ju framhäva en historia och berätta den på bästa sätt. Klipparens stil är inte den viktiga utan varje films stil är den viktiga. Och det är verkligen mycket lättare att se när en film är dåligt klippt än när den är bra. Det är också svårt att veta vilka bilder en klippare haft att jobba med. En bra klippare kan trolla fram det bästa i ett mindre bra material. Jag vill inte heller säga de mest självklara valen som man själv har blivit matad med under tiden på filmskolan – Tjuren från Bronx, JFK, Citizen Kane, Rädda menige Ryan, med flera – även om av dessa filmer självklart är fantastiskt klippta. Jag tycker Spring Lola, Memento, Mad Max: Fury road, Indiana Jones - raiders of the last ark och Hajen är några exempel på filmer som är bra klippta.»

Vilka klippare inspireras du av?

«Lynzee Klingman, som jag nämnt. Hon är en fantastisk klippare som har lärt mig mycket, bland annat att det inte bara finns en lösning till ett problem. Att hon dessutom är en stark kvinna, en riktig racertant, som tillfört mycket till en annars mera manliga bransch i Hollywood är också beundransvärt. Verna Fields, som klippt bland annat Hajen var en fantastisk förebild som tyvärr dog alltför ung. Klippningen i Hajen håller en väldigt hög nivå än i dag mer än 30 år senare. Sally Menke, som var klippare på de flesta av Tarantinos filmer, var en som jag såg upp till mycket. Även hon dog alltför tidigt i en olycka. Av henne har jag lärt mig att kontinuitet, alltså klaff, inte ska vara en så viktig faktor i var man väljer att klippa eller byta tagning i en film. Publiken tittar sällan på om glaset på bordet står på samma plats som i tagningen innan, så länge spelet och framför allt storyn håller. Ett bra exempel på detta är öppningsscenen i Inglorious basterds, Sally Menkes sista film, där det står just ett mjölkglas på ett bord som byter plats varje gång hon klipper tillbaka till Christopher Waltz. Detta eftersom hon valt det bästa spelet i många olika tagningar i stället för att använda en och samma.

milk

Jag är också väldigt glad över att ha haft Donn Cambern (Easy rider) som lärare under mina år på AFI. Alan Heim och Walter Murch är några som jag skulle ljuga om jag inte sa att jag tycker är duktiga och tillfört mycket till klipphistorien. Sen finns det självklart många klippare här i Sverige som jag ser upp till och tycker är duktiga.»

Vilka regissörer skulle du vilja jobba med?

«Det viktigaste är nog egentligen att ha en bra personlig kemi. Det är många timmar man skall sitta instängd i ett rum tillsammans så det är bra att hitta någon man vill spendera den tiden med, och som vill spendera den med mig, haha. Klipprocessen är väldigt lång, ca 16-20 veckor på en svensk långfilm. Det handlar även om att hitta projekt som tilltalar mig och som jag känner att jag kan tillföra något till samtidigt som jag förhoppningsvis utvecklas själv av. Men för att svara på frågan så skulle det vara väldigt roligt att spendera tid i klipprummet tillsammans med Pedro Almodóvar. Kanske Guillermo del Toro? Eller varför inte Tim Burton? To make him great again, haha. Eller kanske Xavier Dolan, för att han känns så sjukt driven och målmedveten. Med det sagt så skulle jag självklart vilja utveckla samarbetet med de svenska regissörerna som jag jobbat med förut.»

På planeringsstadiet ligger projekt med flera av landets talangfulla regissörer. Utöver Dröm vidare, en del kortfilmer och nämnda tv-serier är Jildmalm snart aktuell med en animerad dansk långfilm, Next door spy (int. titel) av Karla von Bengtsson, ett utmanande arbete som pågått periodvis i nästan ett år.

spy

«Det var väldigt roligt. Jag hade gjort tv-spel tidigare men det här var min första animerade film. Klippare har generellt mycket högre status i Danmark, jag vet inte varför, kanske för att de tar för sig bättre än här. Men det är definitivt så, det säger även danska klippare när de arbetar i Sverige.»

Av Jon Asp 8 mars 2017