© Dramaten/Bobo Ericzén

Kompromisslös och klasslös

«Om det fanns ett syfte med Noréns verk så var det motsatsen till vad som vanligen menas med syfte. Att inte tänka på den föreställda mottagaren, inte på konsekvenserna, inte ta hänsyn till bra eller dåligt, uppbyggligt eller förkastligt, utan bara skriva av sig, skriva sig ren eller fri, försöka ge hela bilden av sig själv.»

Jon Asp om ett konstnärskap som är svårt att överskatta.



I samband med att Lars Norén 2009 blev en av de första levande dramatikerna att spelas på Comédie Française i Paris, då han regisserade urpremiären av sin pjäs Pur (Kyla), gav biografkedjan MK2 en filmserie kurerad av Norén. Michal Leszczylowskis Repetitioner, som skildrar inspelningen av 7:3, var en av filmerna. Året innan hade Norén på hemmaplan publicerat En dramatikers dagbok, och de valda filmerna skulle kunna ses i ljuset av detta högriskprojekt: bilden av en konstnär med självpåtagen sanningslidelse på kollisionskurs med stora delar av kultursverige.

Från Carl Th Dreyers Ordet via Ariane Mnouchkines Molière till Paul Haggis Crash. Och så avslutningsvis vad som skulle kunna ses som domen för hela dagboksprojektet: Robert Bressons Processen mot Jeanne d’Arc. Hybris eller akt av lekfullhet – säkert är att de kanoniserade titlarna inte bara speglade Noréns filmsmak, de resonerar också olika starkt i hans dramatiska universum.

detaljer_14.jpg

Annars har inte Lars Norén haft särskilt mycket med filmen att göra, mer än att – förstås – lämna betydande spår i svensk skådespelarkonst, upptäcka och forma unga nya aktörer, hålla tillbaka några mer etablerade. Märkligt är att filmens praktiserande inte har intresserat sig mer för Noréns verk, Kristian Petris Detaljer, baserad på Noréns pjäs, är ett undantag, likaså den stjärnspäckade men inte särskilt lyckade franska tv-filmen Démons (efter Demoner).

Man kunde önska att fler regissörer, utomlands och i Sverige, ägde förmågan att som Norén röra sig mellan olika världar och människor. Att växla mellan ljus och mörker, mellan det uppsluppna och det obehagliga, mellan det komiska och det våldsamma – och inte minst att låta gränserna däremellan förbli tunna. Från det ordrika – och ändå ständigt oförmågan att kommunicera; människor som pratar förbi varandra – till det alldeles stumma. Från gestalter i samhällets utkant, missbrukare och mentalpatienter, till borgerskapets bättre bemedlade men inte nödvändigtvis mindre trasiga själar; sammantaget ett persongalleri som också tecknar bilden av Noréns eget rörelsemönster, från uppväxten på ett inrökt värdshus i skånska Genarp, försummad av föräldrarna, till omhuldad poet och ännu mer uppburen dramatiker, en teaterns handelsresande på Europas finaste scener – till sist också en högt privilegierad med världssamvete och förmåga att identifiera sig därefter (nedåt) och konsumera därefter (exklusivt).

Men Norén vägrade tillhörighet, insisterade på sitt utanförskap. I en dagboksanteckning den 11 juli 2017:

«Jag är uppväxt i en klasslös klass, en klass som varken sökte, hade ambitionen att tillhöra eller tillhörde ett fast definierat skikt av samhället, men som närmade sig de ytligare sidorna hos medelklassen, men i grund och botten var dess otrygge tjänare, och som hos alla tjänare väckte det upp ett illa dolt förakt. De blev efterhand alla samhällsklassers skickligaste skådespelare. De såg ritualer och utryck från den härskande klassen för att sparka sig ifrån den klass som eventuellt befann sig under dem, kroppsarbetare och statare. En klasslös klass utan tryggheten från föregångare som kämpat sig upp till bättre levnadsvillkor och kunde hänvisa till hjältarnas hårda strävan och stå trygga i sin historiska bakgrund. När de nått så långt att de inte längre kunde se orsakerna till sina förbättrade levnadsvillkor miste de sig själva.»

För Lars Norén smälte liv och verk samman, det vet de som följde hans bana på scen och mellan tunna och tjocka pärmar eller bara genom braskande tidningsrubriker. Ett faktum som kunde få de mest dråpliga konsekvenser, som i fallet med 7:3 och polismorden i Malexander, jakten på verklighet tog över, blev overklig. Men det som var en tragedi, rik på olyckliga omständigheter, var i Noréns fall inte en ren tillfällighet. Få har som han framhärdat i strävan efter verklighet, vilket även dagböckerna, fördelade på fyra band från 2000-2019, var ett bevis på.

Norén försvarade inte autofiktionen för rätten att på daglig basis spotta ur sig personliga banaliteter eller offentliga smädelser. Vi måste tro att han gjorde det av inre övertygelse, för att skriva ut hela sanningen, en persons subjektiva bild av världen; inte censurera något av sig själv, inte ens det allra fulaste.

I enlighet med modern medial moral upprördes många. Vad är syftet?, frågade sig flera, inte minst kulturjournalister och särskilt i samband med den första dagboken, rik på smädelser. Men svaret fanns redan i frågan, och hade lätt kunnat returneras, varför ska det finnas ett syfte? Måste litteraturen, måste konsten ha ett syfte som kan sammanfattas i några stavelser och sedan uttalas högt? Om det fanns ett syfte med Noréns verk så var det motsatsen till vad som vanligen menas med syfte. Att inte tänka på den föreställda mottagaren, inte på konsekvenserna, inte ta hänsyn till bra eller dåligt, uppbyggligt eller förkastligt, utan bara skriva av sig, skriva sig ren eller fri, försöka ge hela bilden av sig själv.

«Hos Thomas Bernhard är det outrotliga hatet mot det samhälle som är hans motiv ett uppskattat och eftersträvansvärt konstnärligt tillstånd. Mitt hat behandlas som fördomsfullhet och elakhet», skriver Norén i dagboken.

Frånsett några få uppdrag på Dramaten och i Paris, och frånsett sina barn – genomgående i dagböckerna men framför allt i fjärde delen är det rörande att läsa om hans kärlek till dem, de som håller honom levande – valde Norén i stigande grad isoleringen, bort från det sociala och bort från det mediala. «Ju mer jag stänger till omvärlden desto mer närvarande blir den», skriver han den 13 september 2018. När kraften avtar blir behovet av koncentration och prioritering större. Författaren bygger på bandet till sina filosofiska urkunder, och ser lättare sin plats i tillvaron, vilket både dämpar oron och fördjupar utanförskapet. Skälet till att dagböckerna stadigt förtätas beror inte i sig på att invektiven blir färre, utan på att Norén går allt djupare in i sig själv.

Denna renodling gäller också för dramatikern och regissören. Bort från svadorna, de fantastiska ordflödena som blev ett varumärke och gick på export över världen, fram till de sista årens avskalade fragment och nästan ordlösa dramatik. Om Norén fann existentiell kraft hos Heidegger och Simone Weil så var Robert Bresson mot slutet den estetiskt viktigaste förebilden – inte bara Jeanne d’Arc-filmen från 1962, ännu mer Min vän Balthazar (1966).

stilla_liv_2556.jpg

Och även om Andante på Dramatens lilla scen 2019 blev Noréns sista pjäs i egen regi så är det kanske framför allt Stilla liv på Elverket 2017 som kan ses som ett testamente och ett av dramatikerns svåraste projekt: att skriva sig bort från denna världen, låta orden klinga av, nå den fullständiga renodlingen, vilket innebar en stor utmaning både för publiken och kanske inte minst för skådespelarna, som med förebild från Bresson nu hade reducerats till modeller, så långt från poser och manér det bara gick.

Lars Norén tillhör samtidens viktigaste dramatiker, går det ens att överskatta hans betydelse för svensk teater? Hur många färre praktiserande och besökande skulle det finnas i teatersverige i dag, vore det inte för Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud, för outplånliga Personkrets 3:1, för Primo Levi-pjäsen Om detta är en människa, för den magnetiska Stilla vatten på Judiska teatern, för Vintermusik på Stadsteatern häromåret – den sistnämnda med tio åldringar uppställda på en namnlös strand, hänvisade till en befarat ensam död.

Skådespelaren Shanti Roneys kommentar kort efter Noréns bortgång känns talande, trösterik både på ett mänskligt och konstnärligt plan: «Han var väldigt enkel, öppen och nyfiken i arbetet. Man kände att här kan man vara sig själv.» 

Kanske var man hos Norén helt enkelt tvungen – att vara sig själv. Kanske blev man verkligen genomskådad annars. Man vill i alla fall tro det, och att det också var nyckeln till ett konstnärskap som är svårt att överskatta.

Av Jon Asp 29 jan. 2021