Ur «Utvandrarna» © SF Studios

Nivån på filmsamtalet måste höjas

«Det finns inga garantier för att något bolag kan producera svensk film för alla. Snarare gäller det att vi har tillräckligt starka kreatörer – manusförfattare, regissörer och producenter – som kan stå emot rena profitmål och oavsett sammanhang driva sina idéer.»

Jon Asp tar upp tråden från samtal som stannat av – från Hannes Holm i samband med «Ove» till regissörsuppropet i Dagens Nyheter häromveckan.



«‹Håll ut, spänn skinkorna, vaccinet ska komma och allting ska bli som förr.› Men allting kommer inte bli som förr för alla. Vissa riskerar förlora allt på kuppen. Och filmen också.»

Den egensinnige franske regissören Alain Guiraudie intervjuas i Le Monde (20/1) efter att ha avslutat inspelningen av sin sjätte långfilm. Själv har han, som privilegierad, klarat nedstängningen väl: förutom filmarbetet har han tillbringat mycket tid i Bretagne: frossat i gamla lopp av Tour de France, kollat på fotboll, äntligen tagit sig tid att se David Lynchs tv-serie Twin Peaks samt upptäckt Rebecca Zlotowskis Les Sauvages. Och sett film.

Men han är orolig, inte nödvändigtvis för att saker och ting inte kommer bli som de var – det kommer de inte – men för att undantagstillståndet får människan att lägga sig platt, avsäga sig rättigheter, undvika strid.

Nuförtiden är det en viktig påminnelse: att även i ett nedstängt samhälle fortsätta föra samtal.

Häromveckan gick 23 profilerade svenska regissörer ut i Dagens Nyheter (11/2) och gjorde just det: tog initiativ till samtal – i oro över en filmpolitik som de menar blivit alltför marknadsvänlig. Under rubriken «Låt skattepengarna utveckla svensk films särart!» skriver de:

«Vi har redan sålt ut vård och omsorg i Sverige där vi låter skattemedel hamna i vinstdrivande bolagsägares händer. Låt nu inte samma misstag ske inom kultursektorn!»

Regissörerna varnade för ett framtidsscenario, förstås medvetna om att detta delvis redan hänt. Ute i Europa är svenska bolag omtalade för att ta ut osunt höga överskott (overhead), ofta upp till hela 30 procent av budgeten, pengar som förstås behövs för att fullfölja en konstnärlig vision. I stället händer det att producenten kort före inspelningen stryker scener ur manus.

Fråga bara Hannes Holm, som tog debatten redan 2016, i samband med En man som heter Ove. Regissören riktade då stark kritik mot att produktionsbolaget SF Studios av påstådda budgetskäl försökte ta bort helt centrala scener ur filmen, efter att ha fått veta hur stor del av budgeten bolaget tog ut på förhand: 30 procent. «Jag baxnade när jag hörde det», sade han till SVT då, «Och vi får inte glömma bort att en stor del av budgeten är statliga pengar».

en man som heter ove.jpg

Hannes Holms upplevelse och utspel är snart fem år bort, vad har hänt sedan dess?

Filminstitutet tar tyvärr inte samtalet. Anna Serner, denna gången i en replik tillsammans med filmstödscheferna Magdalena Jangard och Kristina Colliander i DN (15/2), väljer i stället att understryka det som i princip alla är överens om: mer mångfald och fler röster.

Det är bara idén om hur det ska gå till som skiljer sig. Filminstitutet vill kalkylera och kvotera sig fram till mångfald. Kunskap om film, redan en bristvara, blir därmed sekundärt. Det ska finnas en film för alla, upprepar vd:n. Vad innebär det egentligen? Att vi på förhand kan veta vad en viss människa med en viss bakgrund gillar? Att vi kan dela in åskådare i olika kategorier? Den här personen borde gilla den här filmen, den här denna, och så vidare.

Det är läge, som en kollega i branschen gjorde häromdagen, att åter citera Tage Danielsson, som när han fick frågan om hur Hasse och Tage kunde veta vad folk vill ha svarade lika förvånat som självklart: «Vi vill inte ge folk vad de vill ha. Vi vill att de ska vilja ha det som vi vill ge.»

Mångfald kommer snarare av frihet och högt i tak; att de friaste och mest egna rösterna får satsa på sig själva, på sina idéer, oavsett vilken bakgrund de har.

I stället för att bevärdiga de 23 filmarna – med olika ingångar och intentioner men här framför allt intresserade av att driva den större frågan – med ett ordentligt svar, gömmer filmmakten sig i ett förledande icke-svar. Ett exempel:

«Under pandemin har det blivit uppenbart vilken viktig roll all kultur har för oss människor. Kanske har film och dramaserier spelat en särskilt betydelsefull roll genom sin tillgänglighet i ett nerstängt samhälle.»

Är det verkligen streamingtjänsterna som fått oss att uppskatta kultur? Är det inte snarare så att vi håller till godo, vilket är rimligt, med allsköns content när det inte finns andra alternativ? Många gjorde det redan före pandemin, många har vant sig under densamma och flera kommer att göra detta även efter – vilket inte är detsamma som att biografen har förlorat sin attraktionskraft eller samhällsrelevans – långt därifrån.

Vad får det för konsekvenser när vi inte längre kan se konst i stora utställningshallar, teater på riktiga scener, film på biograf – när vi inte längre kan dela kultur med andra vi inte känner; i en situation vi inte kan förutse, ställda inför ett verk och den övriga publikens reaktioner, en upplevelse som inte bara handlar om oss själva?

Men inte med ett ord nämner Filminstitutet biografens roll – så teknikneutralt eller plattformsoberoende har man blivit.

Regissörerna i DN-uppropet föreslår att den rent kommersiella filmen bör förlita sig mer på yttre finansiering, till exempel från nya streamingaktörer, och att den statliga filmpolitiken slår vakt om den kreativitet som betyder något på sikt.

Filminstitutet replikerar: «tror vi att amerikanskt ägda bolag säkerställer att svensk film är en angelägenhet för alla?»

Det har ingen hävdat, men vilket bolag kan säkerställa det?

Är Störst av allt eller Kärlek & anarki, de två första originalserierna som Netflix producerat på svenska, mindre att betrakta som «en angelägenhet för alla» än till exempel statligt subventionerade FLX-filmer som Berts dagbok och Solsidan? Är HBO-serien Björnstad, efter Fredrik Backmans roman, en mindre angelägen produktion än SF Studios filmatisering av samme Backmans Britt-Marie var här?

Att åter ta sig an nationaleposet Utvandrarna är inte heller någon garanterad angelägenhet för alla (eller för den delen att jämföra med teaterns klassikerrepertorar). Däremot måste vi ha väldigt höga förväntningar på filmen, eftersom den fått hela 13,5 miljoner i förhandsstöd, att jämföra med 12 miljoner för Ruben Östlunds kommande film.

Poängen: det finns inga garantier för att något bolag kan producera svensk film för alla. Snarare gäller det att vi har tillräckligt starka kreatörer – manusförfattare, regissörer och producenter – som kan stå emot rena profitmål och oavsett sammanhang driva sina idéer. Och där samtliga konkurrerar om ett och samma produktionsstöd; som Ronnie Sandahl säger i veckans POV Film, «bara det här att ha automatstöd eller ett marknadsstöd som inte alls värderar kvalitén är ju hål i huvudet».

Filminstitutet fortsätter i stället bygga på klyftan mellan smal och bred film. Och samtidigt blundar man för det internationella ägandet i svensk film; allt fler skattemiljoner som hamnar i utländska händer. Varför är det ingen som vill ta i den frågan? Hur ska vi till exempel kunna yrka på skattelättnader, i form av de så efterfrågade produktionsincitamenten, innan vi fått rätsida på det system som redan finns? Hur ska vi kunna kräva mer pengar när vi inte värnar det vi redan får?

Och varför överväger inte beslutsfattarna i sin tur, som styrelsen för Sveriges Filmregissörer föreslår i detta nummer av POV, avgifter för de utländska streamingbolagen som gör storvinst på en infrastruktur som i hög grad kommit till genom statliga pengar, vilket skulle kunna boosta den underfinansierade svenska filmproduktionen, något som redan sker i flera europeiska länder.

I stället bjuder Filminstitutet in till marknadsanpassad presentation, som Filmrummet på Göteborg filmfestival senast: med fritt spelrum åt vältaliga medieanalytiker som sjunger världsmonopolets lov, till och med en dataspelsexpert som tillåts upprepa sitt mantra: Akta er för magkänslan, våga lyssna på fakta!

För att åter citera regissörsuppropet: «Är det framtidsstrateger som själva inte gör film som ska fundera ut en lösning på toppnivå?»

Strax därpå summerades Filmrummet av kulturministern själv, Amanda Lind i allmänt välmenande tåga, inringd för att bekräfta att Filminstitutet följer sitt uppdrag.

Hur ska man ens kunna föra ett samtal i ett sådant klimat?

Bättre då att fästa uppmärksamhet på en avvikande röst från samma panel, Piodor Gustafsson, producent och dramadirektör på TV 4 samt tidigare filmkonsulent, som dristade sig till att säga: «Filminstitutet måste utbilda sina konsulenter för att förstå det komplexa. Det handlar inte om att göra intressanta filmer, utan om att göra de bästa filmerna, låta de bästa upphovsmännen göra film.»

BORDER_by_Ali_Abassi_Still2Meta_SparkKarnfilm_AB_2018.jpg

Vi kan inte, som i dag, tänka att det ska finnas en film för alla. En film måste börja i idén, hos avsändaren, en eller flera kreatörer. Gör vi tillräckligt bra filmer kommer också mottagaren. Ta sydkoreanska Parasit, ta svenska Gräns – filmer som inte låter sig göras med algoritmer och som många inte visste att de ville se. Har man väl sett en film av den kalibern, och därtill på bio med andra, då återvänder man gärna till salongerna.

«[V]ill vi verkligen att det offentliga ska abdikera från ansvaret att säkra ett varierat filmutbud?», frågar sig Filminstitutet.

Det är just det som Filminstitutet håller på att göra – med god hjälp från ett kulturdepartment som fortsätter försumma filmen. Om vi vill bevara det unika med svensk film – och anslagen för den statliga filmpolitiken även efter nästa mandatperiod, oavsett regering – så ska vi inte tillämpa seriernas berättarformler, lika lite som vi ska härma streamingbolagens marknadsmodeller. Uppdraget måste i stället skärpas och spetsas, för att uppmuntra den kreativitet som håller filmen i liv på längre sikt, en film som överraskar och utmanar. Vi måste få till ett förnyelsearbete, ta tillbaka kunskapskapitalet och se till att skapa förutsättningar för dem som har visioner, mod och kraft att löpa linan ut – och som tror högt såväl om den svenska biopubliken som den utländska.

Av Jon Asp 26 feb. 2021