Jean Claude Carrière 2006 © Studio Harcourt Paris

Anarkist och surrealist

«En oavbrutet verksam författare som sa att filmmanuset är för en film vad kokongen är för en fjäril. En otyglad fantasi och en aldrig sinande nyfikenhet på det mänskliga menageriet – oavsett om det gällde en bearbetning av en bok, pjäs eller ett originalmanus.»

Jannike Åhlund minns sina möten med Jean-Claude Carrière (1931-2021) och summerar prestationen i ett storartat konstnärskap.



Senast jag såg Jean-Claude Carrière var i Margarethe von Trottas dokumentär häromåret, Searching for Ingmar Bergman. I filmen levererar denne då 87-årige manuslegendar en komprimerad analys av Bergmans tidiga upptagenhet vid skuld och religion, ett tema som efter hand fick ge plats för rent mänskliga angelägenheter – «pur humanité». von Trotta hade bara behövt gå upp några trappor i huset för intervjun. De bodde i samma fastighet i Paris, och i en dokumentär om Carrière från 2011 konstaterar han att han bara behöver förflyttas 250 meter till kyrkogården vid sin död.

För femton år sedan satt vi i samma festivaljury. Då var Carrière bara 75, och skulle skriva ytterligare 17 filmmanus. Mellan filmerna och samtalen promenerade han omkring med sin fyraåriga dotter Kiara vid handen och sin iranska hustru Nala. Jag började förstås bearbeta honom för att han skulle komma till filmfestivalen i Göteborg och hålla en masterclass. Vi korresponderade (per fax!) efterföljande vår och jag fick «följa med» till Mexiko, där han förberedde Henning Carlsens spanska Memórias de mis putas tristes (Gabriel García Marquez roman, aldrig översatt till svenska) och till de centralasiatiska stäpper, där Volker Schlöndorff skulle spela in sin Ulzhan, också den med manus av Carrière.

Till slut kom han ändå till festivalen 2007 och höll en masterclass, tillsammans med Miloš Forman. Formans inte fantastiska film Goya's Ghosts, med Stellan Skarsgård i huvudrollen, blev den direkta anledningen. Carrière skrev manus till Formans Taking off redan i början av 70-talet och tjugo år senare till Valmont.

belle-du-jour.jpg

Men bland Jean-Claude Carrières 153 manuscredits som listas av Imdb, smäller naturligtvis hans långa samarbete med Luis Buñuel högst. De två träffades på filmfestivalen i Cannes 1961, i samband med premiären på Viridiana och klickade direkt och kreativt. Vilket ledde till ett samarbete som varade till Buñuels död. Sista filmen blev Begärets dunkla mål efter en räcka nu filmhistoriska ikoner som En kammarjungfrus dagbokBelle de jour – dagfjärilen och Borgarklassens diskreta charm.

En oavbrutet verksam författare som sa att filmmanuset är för en film vad kokongen är för en fjäril. En otyglad fantasi och en aldrig sinande nyfikenhet på det mänskliga menageriet – oavsett om det gällde en bearbetning av en bok, pjäs eller ett originalmanus. Så kan Carrières hållning kanske summeras. Och just fantasin, lärde honom Buñuel, är en muskel som man kan träna och hålla i form.

Jean-Claude Carrière kände sig mer hemma i klipprummet än på inspelning.

«När manusförfattaren behövs under inspelning är det som regel ett dåligt tecken. Det betyder att något inte funkar – en scen eller en skådespelare som inte anser sig kunna säga sin replik.» Dessutom, menade Carrière, riskerar en närvarande manusförfattare att bli någon sorts mellanhand eller medlare mellan regissör och skådespelare. «Under inspelningen av Buñuels En kammarjungfrus dagbok kom Jeanne Moreau fram till mig och var oerhört bekymrad. ‹Buñuel talar inte alls med mig, säger ingenting om hur jag spela eller vad jag ska göra. Han är nog inte alls nöjd med mig.› Så jag gick till Buñuel och sa: ‹Jeanne är olycklig …›. Och han replikerade: ‹Men vad skulle jag kunna säga till henne? Hon lär ju mig saker om karaktären som jag inte kände till!›. Hon var helt enkelt perfekt i rollen!

Om sitt förhållande till bearbetningar av romaner berättade Carrière:

«Om det gäller en välkänd roman så brukar jag alltid försöka börja historien innan författaren har börjat sin. Vad hände innan? Det skapar alltid nya möjligheter för både början och slutet – och för berättelsen att utvecklas. Som till exempel i Valmont, där jag låter Cécile fortfarande vara i kloster.»

Valmont-1989.jpg

Fördelningen mellan litterära adaptioner och originalmanus är jämn i Carrières filmografi.

«Buñuel brukade säga att det tar längre tid att göra en bearbetning eftersom det tar en viss tid att frigöra sig från boken eller pjäsen, att få den att leva sitt eget liv och bli en film med ett annat uttryck. När du hittar på en berättelse kan du naturligtvis vara friare. Jag är inte så upptagen med teoribildning kring detta. Vilken film som helst är ju en sorts bearbetning. Om jag skrev en film om mig själv och mina minnen – eller om du berättade för mig om din första kärlek – så måste jag ju ge berättelsen en filmisk form, en cinematografisk språkdräkt.»

Buñuels och Carrières långa samarbete tycks ha varit en ren barnlek. I den mexikanska by, där Buñuel bodde på hotell, tillbringade de två varje arbetspass med att leka och improvisera kring rollerna. På nätterna, då Buñuel lagt sig för att sova, var det Carrières uppgift att sovra och sortera och fästa på papper, så att deras gemensamma övningar så småningom kunde bli till ett inspelningsmanus.

Själv ansåg Jean-Claude Carrière sig vara lyckligt lottad, född som han var i en tid då filmen fortfarande var relativt ny.

«Det viktigaste för mig är inte att bara berätta en historia, utan att berätta den med ett nytt språk, en annan dramaturgi. I en film följer en scen på nästa. I en opera kan du ha två eller tre röster som sjunger samtidigt, alltså en simultan dramaturgi och inte en sekventiell. Därför har det varit spännande att skriva libretton för opera. Jag har till exempel samarbetet med Hans Gefors. Han kunde säga om ett flerstämmigt vokalt parti att om inte publiken uppfattar de tre första orden är det kört!»

Sitt långa samarbete med teater- och operaregissören Peter Brook, särskilt arbetet med det indiska verseposet Mahabharata, beskrev Carrière som sitt allra lyckligaste.

«Att vara i Indien med Peter var en sorts mirakel – och vi var där många gånger. Hans intuition och intelligens kommer inte från akademiska studier eller böckernas värld. Vi kunde gå upp klockan fem för att åka ut med bil med en chaufför som körde oss slumpmässigt hit och dit på den indiska landsbygden. Och de fantastiska samtal dessa utflykter förde med sig, dem kommer jag aldrig att glömma! 

Det som han kallar «det tragiska året 1968» var ändå ett oförglömligt bra år för Jean-Claude Carrière.

«I New York skulle jag jobba tillsammans med Miloš på Taking off. Det var i april -68, mordet på Martin Luther King, upplopp i Harlem och medan vi upptäckte och försökte förstå hippierörelsen och hippiesarna, sa Miloš till mig: «Hör på, det är omöjligt att jobba här, alldeles för mycket att se och ta in, med vår monumentala nyfikenhet. Vi drar till Frankrike i stället!».

Väl tillbaka i Frankrike möttes de av en i förtid avbruten Cannes-festival (där Formans Det brinner, min sköna! skulle haft premiär), studenternas barrikader på Paris gator och uppror. Forman tyckte det var märkligt med alla dessa ansträngningar att «hissa den röda flaggan», när oppositionella i dåvarande Tjeckoslovakien gjorde stora ansträngningar för att hala den.

Efter denna «politiska picknick» dömde Forman och Carrière ut även Paris som arbetsplats, varför de begav sig till Prag för att skriva, lagom till att staden invaderades av ryska trupper och tanks …

När vi talade om den (då) samtida filmen lyfte Carrière fram David Lynch, vars Inland Empire han såg fram emot att se.

«Han utforskar hela tiden nya uttryck och är väldigt kreativ och nyskapande.»

«Och Kiarostami! Miloš, jag och Jean-Luc Godard gick för många år sedan tillsammans och såg Kiarostamis Smak av körsbär. Vi var så tagna av den att vi såg den två gånger i rad och satt sen länge på ett kafé och talade om den. Det var något helt nytt i den filmens uttryck!»

«I dag finns en sorts desperation när man säger att alla de stora elefanterna – Kubrick, Buñuel, Kurosawa, Fellini – är borta. Det är bara Bergman kvar (anm: detta var ett halvår före hans död). Men om vi ser oss omkring finns det ju nya – och filmkonsten behöver inte bara mästarna! Jag tycker det finns gott om storartade regissörer, som Alejandro Iñárritu, Guillermo del Toro, Ang Lee … alla extremt intressanta filmskapare!» 

Av Jannike Åhlund 26 feb. 2021