Ur Luis Buñuels «Borgarklassens diskreta charm» från 1975

Borgarklassens tidlösa charm

Senare i vår ger POV Books ut «Uppenbarelseboken» med 200 filmessäer av filmnestorn Stig Björkman, från bröderna Lumière till Céline Sciamma.

Som ett första smakprov ur den digra samlingen publiceras här en text om Luis Buñuels «Borgarklassens diskreta charm».



En scen ur Borgarklassens diskreta charm har för alltid etsat sig fast i mitt – och nog många andras – minne. De tre par som utgör kärnan i Buñuels berättelse har satt sig ner för att avnjuta ännu en av de måltider som regissören dukat upp. Där sitter de nu, festklädda, herrarna i kavajkostym och damerna i utsökta aftonkreationer. Till kretsen har även en biskop anslutit sig, lika sträng och stram som sin klädsel. Men plötsligt tvingas de avbryta sin måltid, de ser sig oroligt omkring. Vad har de nu skrämts av? Har någon hostat i helgedomen? Knackar gerillamän på salongsdörren?

Nej, bakom middagssällskapet ser vi en teaterpublik, och åskådarna ler eller skrattar högljutt åt de agerande på scenen. Vad vi bevittnar är ett avslöjande. Ridån har gått upp för en hemlig kultplats. En rit har profanerats. Borgarklassens charmerande middagstillställning visas som den teaterlek den också är.

borgarklassen.jpg

Den som har växt upp i borgerlighetens ombonade rum kan uppleva dessa gästrika sammankomster som en återkommande plåga. Dessa regelstyrda sammanträffanden i rekommenderad uniform – smoking, den lilla svarta, hellångt eller kavaj – krävde av de medverkande ett närmast ceremoniellt uppträdande. Ytan var viktigare än innehållet. Kläderna viktigare än människorna. Dukningen viktigare än maten. Replikerna föll som betingade reflexer. Tradition och konvention regerade.

Och så alla dessa meningslösa förbud och förordningar kring servering och skålar och tal. Den som avvek från mönstret betraktades med misstänksamhet, såvida inte den avvikande ägde en sådan pondus eller konstnärlig belastning att hans uppträdande kunde betraktas som originellt. Men jag och mina bröder tog ett stadigt tag om glasen och stirrade vår bordsgranne stint i ögonen i dessa sakrosankta skålar, medan alla våra drömda ryska smällare detonerade under bordet.

I detta umgängessätt som rymmer så mycket av mekanik och betingade reflexer uppstår lätt ett vakuum, som kan ge besökaren andningssvårigheter. Människor binder sina känsloliv och sin intelligens i ritualliknande handlingar och försvårar därmed sina möjligheter till djupare förståelse, till gemenskap och kommunikation.

Borgarklassens diskreta charm framstod första gången jag såg filmen nästan som en bekräftelse på känslor och tankar som jag burit på sedan jag suttit vid ett av «barnborden» under någon av dessa familjesammankomster, där jag och andra jämnåriga fått sitta som slamrande statister i väntan på att så småningom få en talroll vid de vuxnas bord. I Buñuels domptörhänder framstår filmen som ett fantasifullt drömspel om bourgeoisin, ett surrealistiskt och uppsluppet avklädningsnummer i klass med tidigare verk som Guldåldern eller Mordängeln.

Som programmerade dockor vandrar här några av överklassens utsända från det ena avbrutna middagsbordet till det andra, förföljda av sina drömmar. De är tragiska komedianter; eleganta, belevade, korrumperade, maktfullkomliga och fullständigt onåbara i sina rustningar av savoir vivre.

*

Des malheurs – oväntade och ovälkomna streck i räkningen – är bisittare till Buñuels drabanter från allra första stund i Borgarklassens diskreta charm. De båda paren François och Simone (Paul Frankeur och Delphine Seyrig) samt Don Rafael och Florence (Fernando Rey och Bulle Ogier) har sett fram emot en festmåltid, när de i filmens första scen anländer till den eleganta villa som bebos av Alice (Stéphane Audran) och hennes make Henri (Jean-Pierre Cassel). Den överraskade presumtiva värdinnan tar emot i mysdräkt, av dyrbart märke visserligen men knappast ett plagg som annonserar fest. Det hela måste vara ett misstag, förklarar Alice. Middagen är imorgon, hennes man är dessutom borta för kvällen, en affärsmiddag i stan. Hon kan tänka sig att plocka fram något litet kallskuret, det är allt hon kan erbjuda. Men sällskapet avböjer. En av gästerna känner till en utmärkt liten restaurang inte långt därifrån. Och han lyckas även locka med den tvekande värdinnan på utflykten.

Fortfarande festsugna – och dessutom hungriga, kan man tänka sig – anländer de till krogen. Restaurangen verkar vara stängd, men efter ett tag dyker en servitris upp och låter sällskapet komma in. Lokalen är fullständigt tom på gäster, det hela verkar olycksbådande. Menyn är visserligen innehållsrik men inte särskilt kostsam, ännu ett oroande tecken för de bortskämda gästerna. Beställningen störs plötsligt av högljudda snyftningar, som tycks komma från ett angränsande rum. De tre kvinnliga gästerna lämnar bordet för att ta reda på vad som är på gång. I sidorummet ligger en man på lit de parade. Det är restaurangens ägare förklarar en servitris. Han avled oväntat tidigare under dagen. Nu väntar man på begravningsentreprenören som uppenbart är försenad. Trots kyparens försäkran att köket är i tjänst, föredrar gästerna att lämna lokalen.

Påföljande kväll är sällskapet åter på plats hemma hos Alice och Henri. Oturligt nog är värdparet hängivet sysselsatta med att idka älskog på övervåningen och har därför ingen större lust att ta hand om gästerna. Lust, det är någonting som de är helt upptagna av på egen hand, inte minst sedan de lyckats smita ut i trädgården och gömma sig i ett av buskagen. De än så länge omedvetna gästerna smuttar på drinkar, som de inte blygs att servera sig. Av ett plötsligt infall går Don Rafael och hämtar sin chaufför, som troget väntar utanför villan, och han erbjuds att ta en dry martini med de övriga. Sedan mannen lämnat sällskapet gör sig Don Rafael löjlig över chaufförens oskick att ta drinken i ett enda svep. «Det finns inte ett samhällssystem som kan förse sina medborgare med vanligt enkelt hyfs», klagar ädlingen. (Och för den intresserade kan nämnas att deras dry martini har blandats enligt Buñuels personliga recept: en Buñuelino). När så den uppmärksamma husan informerar dem om att värdparet smitit fältet, väljer sällskapet att lämna villan.

Strax därpå är det pilska värdparet åter på plats, och de kan inte förstå varför gästerna har lämnat dem i sticket. Kanske lika bra det, resonerar de, innan en ny gäst knackar på, en besökare som då och då kommer att ledsaga deras kommande äventyr. Det är en kyrkans man, en biskop i full ornat, och med tanke på Buñuels högst okristna syn på tillvaron inser vi att inkräktaren kommer att utsättas för särbehandlingar av mer oväntad art.

Och på detta sätt fortsätter det. Borgarklassens diskreta charm är som ett coitus interruptus, som kastar ut och drar tillbaka. Filmen visar Buñuel mer som narr än som samhällskritiker eller samhällsomstörtare, och han roar sig – och oss – på bekostnad av dessa burgna samhällets stöttepelare. Han utsätter dem för milda attentat, för att se vad som kan hända, och tycks sedan avvakta med ett öppet flin i kulisserna. Fransmännen har ett uttryck, épater la bourgeoisie («att utmana borgarklassen»), som man nästan skulle kunna tänka hade härstammat från Buñuel – om han nu inte hade varit spanjor. De tre paren är fångade i ständigt upprepade rutiner och ceremoniel, lika fast i sina ekorrhjul som festsällskapet i Buñuels tidigare anrättning Mordängeln, där gästerna av mystiska omständigheter tvingades in i en fångenskap där en upprepningens tyranni härskar. Borgarklassens diskreta charm skulle kunna ses som en antites till det tidigare verket.

borgarklassen-2.jpg

När sällskapet äntligen tycks få möjlighet att sätta sig till bords hemma hos Alice och Henri, blir de överraskade av en samling våldgäster, en grupp militärer som har övningar i trakten och som söker en stund krigarens vila. Alice dukar snabbt fram vad hon kan hitta i köket, men upptäcker till sin förfäran när hon kommer med maten att truppens kommendant röker marijuana. Men han är inte svarslös. «Titta bara på Vietnam», ursäktar han sig. «Där röker alla på, från generalerna ner till menige man.» Strax därpå lösgör sig en sergeant ur gruppen. Han har en haft en dröm som han gärna vill återge …

Borgarklassens diskreta charm utvecklar sig till en anarkistisk smältdegel av absurda hugskott, och för att dryga ut berättelsen bjuder Buñuel på drömmar, visioner, infall. Där finns även drömmar som flätar in i nya drömmar. Infallen snubblar över varandra, och variationsmöjligheterna tycks oändliga.

De sex drabanterna i fokus väcks ofta ur drömmar om död, och döden tycks ständigt finnas där som en ledsagare, som en närvaro och påminnelse. Där är den spöklika visiten av en sedan länge avliden mor, där uppenbarar sig en gammal klasskamrat som har tagit livet av sig för många år sedan. Där är den döde krogägaren som sörjs av sina anställda, liksom en gengångare som huserar i det fängelse, dit paren en kväll har råkat interneras. De döda tycks inte bara vilja påminna om sin tidigare närvaro, de får närmast karaktären av förposter till ett öde som väntar.

Tre gånger i filmen får vi se de tre paren komma vandrande längs en landsväg. De går raskt och beslutsamt. Där finns inte minsta tvekan i deras steg och man kan kanske se en viss förväntan i deras ovanligt öppna ansikten. Många av filmens uttydare har sett Döden som målet för dessa frimodiga vallfärdare. Och visst – tanken är lika rimlig som övertygande. De sex har ju inte lyckats få i sig någon livgivande kost under hela vår samvaro med dem. Till exempel.

Borgarklassens diskreta charm är lika oväntat dramatisk som uppsluppen. Skådespelarna måste ha haft mycket roligt under inspelningen, och även om maskhållning ingår i yrket är de värda all beundran att ha lyckats hålla sig för skratt under filmens allt mer absurda situationer.

Buñuel har bjudit in en lika begåvad som leklysten ensemble. Där är framför allt Fernando Rey – en återkommande gäst och pålitlig gammal kåtbock hos regissören – och hans Don Rafael är lika generös med champagne till sin älskarinna, det vill säga hustrun till hans bästa vän, som till den unga kvinnliga revolutionär som kommer till hans ambassad för att ha ihjäl honom. Men även Stéphane Audran och Delphine Seyrig i sina dyrbara kreationer och med sin svala replikföring bidrar starkt till att smycka upplevelsen.

*

Borgerskapets diskreta charm blev så småningom nominerad till en Oscar för bästa utländska film, och Buñuel berättar i sin memoarbok Min sista suck att han under förberedelserna till sin nästa film, Frihetens fantom, fick besök av fyra mexikanska journalister som han kände. Och de kunde naturligtvis inte låta bli att fråga:

- Don Luis, tror ni att ni får en Oscar?

- Ja, det är jag övertygad om, svarade Buñuel allvarligt. Jag har redan betalat tjugofemtusen dollar, som man har anmodat mig. Amerikanarna kan ha sina fel – men de håller ord.

De mexikanska journalisterna tog i sin tur Buñuel på orden. Fyra dagar senare meddelade mexikanska dagstidningar att Buñuel hade mutat till sig en Oscar för tjugofemtusen dollar. Det blev skandal i Los Angeles, telex följde på telex. Buñuels producent Serge Silberman tog sig från Paris. Han var ytterst besvärad och upprörd, och undrade vad som hade tagit åt Buñuel, som i sin tur svarade att det hela var fråga om ett oskyldigt skämt.

Så Silberman lugnade sig. Tre veckor senare belönades Borgerskapets diskreta charm med en Oscar. Vilket gjorde att Buñuel kunde upprepa vad han tidigare sagt:

- Amerikanarna kan ha sina fel – men de håller ord!

Av Stig Björkman 26 feb. 2021