Ur Victor Kossakovskys «Gunda» © Folkets Bio

Gulliga grisar förför – och ställer frågor

«Paul Thomas Anderson har kallat den ‹pure cinema› och Joaquin Phoenix klev in som exekutiv producent efter att ha rörts av en tidig version av filmen. Men vad är det som fascinerar så med ‹Gunda›?» 

Rebecka Bülow om en grisfilm som är både rörande, manipulativ och i högsta grad filmisk.



Suggan Gunda har huvudrollen i Victor Kossakovskys senaste dokumentärfilm. Gunda lever med sina kultingar bland vajande träd och strålande sol någonstans i Norge. Filmen visades först på Berlin filmfestival förra året och har sedan dess gjort succé både bland kritiker och på en rad festivaler. Paul Thomas Anderson har kallat den «pure cinema» och Joaquin Phoenix klev in som exekutiv producent efter att ha rörts av en tidig version av filmen. Men vad är det som fascinerar så med Gunda

Det finns många filmer med djur i huvudrollen. När jag var liten var barnfilmer där djurens munnar animerades vanliga, som Babe – den modiga lilla grisen (1995). Genren med pratande djur har blivit sällsynt, till skillnad från de evigt populära naturfilmerna där en speakerröst dramatiserar djurens tillvaro i vildmarken. Och så har vi ju aktivistdokumentärerna, filmer som blottlägger hemska förhållanden i djurindustrin.

Earthlings från 2005 med voice-over av just Joaquin Phoenix, Hollywood kanske kändaste vegan, är en av de mest kända filmerna av det sistnämnda slaget. Även ryske Victor Kossakovsky har varit vegan sedan barnsben. Då bekantade han sig med en griskulting och blev förtvivlad när den slaktades till jul. Relationen påverkade inte bara hans diet utan blev också upphov till drömmen om att göra en film om grisar. 

gunda-12.jpg

Gunda är förverkligandet av den drömmen. Dokumentären skiljer sig tydligt från andra djurfilmer. Vid första anblick innehåller den knappt någon action. Det svartvita, närmast sterilt snygga fotot visar suggan Gunda och hennes kultingar i långa klipp. Kossakovsky använder ingen musik eller voice-over, filmen är i stället ljudlagd med ASMR-krispigt halmprassel, vind och fågelkvitter. 

Det finns även kor och höns på gården. Människor syns inte i bild, inte heller några flygplan på himlen eller skräp på marken. Men människan är ändå närvarande, genom taggarna i djurens öron, stian och ladan.

Kultingarna är nyfödda i början och växer med filmens gång. De är otroligt söta, tultar omkring utanför stian och kisar mot solen. Dokumentären är så full av naturskönhet och fint ljus att det blir som att fotot hela tiden säger, titta så vackert det är! Ibland irriteras jag av att bli tillsagd vad jag ska känna, ibland förundras jag med filmen. Leran tycks silverfärgad.

Avsaknaden av ord och repliker gör att Gunda beskrivits som mindre antropomorf än många andra djurfilmer, det vill säga den tillskriver inte grisarna mänskliga egenskaper. Kameran är placerad i grisens ögonhöjd. 

Den mest omtalade scenen i Gunda inträffar bara en kvart in i filmen. Suggan trampar ihjäl en kulting som halkat efter. Det sker i ett enda långt klipp, kultingens pip är hjärtskärande. Kossakovsky uppger i en intervju med Inside Hook att Gunda visste att kultingen inte skulle klara sig och att klippet bidrar till en osentimental bild av hennes starka moderskap. 

Jag har tolkat scenen likadant, att Gunda var väl tvungen, hon ser till kullens bästa. Efteråt ser hennes ögon ledsna ut och hon lägger sig ned i halmen. Fast vänta, hur ser en gris ledsen ut? Hur fungerar vilja i en gris? Det är svårt att veta. På sätt och vis uppmanar även Gunda till att projicera mänskliga känslor på grisarna.

Poängen är nog inte heller att man ska låta bli. Kossakovsky filmar visserligen i grishöjd, men kameraplaceringen ger framför allt möjlighet att relatera till grisen från ett nytt perspektiv, än att se från grisens synvinkel. Filmen handlar inte om upplevelsen av att vara gris, den är liksom doftlös och torr, långt från grislivet med fenomenalt luktsinne. Gunda handlar om att titta på en gris. 

I en annan intervju (Indiewire) säger Kossakovsky att han gjort en film som berör utan att manipulera. Och nej, han styr inte publiken med en voice-over. Däremot spelar han på våra känslor genom sitt filmspråk. Han stannar länge vid djurens uttrycksfulla ansikten, vissa bilder liknar close-ups på skådespelare i en romantisk Hollywoodfilm. 

gunda-13-scaled.jpg

Kossakovsky filmar Gunda som om hon vore en filmstjärna. Genom att döpa filmen till hennes namn så poängterar han den relationen till djuret. En gris bryr sig nog inte om namn, men för filmstjärnan och hennes publik är namnet avgörande. (När filmteamet hittade Gunda så kallade de henne för Meryl Streep eftersom hon har sådan utstrålning.)

På filmaffischen syns Gunda som en mörk silhuett i motljus, likt en film noir-stjärna. Bilden är från en av många sekvenser som visar dörröppningen till stian. Kossakovsy använder ingången som en ram där Gunda omedvetet poserar. 

Öppningen får också en symbolisk funktion, precis som portarna till kornas lada. Dokumentären handlar om frihet och fångenskap. En lång sekvens visar ett kosläpp, när korna euforiska springer och skuttar ut ur ladan.

Under den stilla tillvaron finns en berättelse. Det finns ju ett etablerat narrativ om grisars liv: de föds, växer och slaktas. Kossakovsky behöver knappt anspela på hotet om slakt, det finns ändå där, en underström till naturidyllen. 

Sakta byggs spänningen. Kultingarna blir större. Gunda råkar nudda vid ett elstängsel och människans närvaro – samt kultingarnas troliga öde – gör sig påmint. Gunda får en stöt, rycker till och springer till kultingarna. De buffas med trynena, ser ut att behöva varandra. Jag vill inte att de ska skiljas åt.

Trots den väntande slakten så ser också Gundas kultingskara ut att ha det väldigt bra jämfört med djuren i den industriella köttproduktionen. Det är svårt att veta om Kossakovsky kommer lyckas värva till veganismen, eller vilken film alls som kan ha en sådan verkan. Antropomorfa Babe, den modiga lilla grisen fick så många barn och unga att sluta äta kött att det kallades «Babe effect».

Manipulerande, antropomorf eller inte, att positionera sig i sådana kategorier är inte behållningen med dokumentären. Gunda är en ytterst filmisk berättelse om hur varelser utsätter varandra för fångenskap och förlust. Den handlar inte riktigt om grisar, utan om relationer. Gunda visar att grisarna har relationer till varandra och att vi har en relation till dem.

Av Rebecka Bülow 28 apr. 2021