Kultregissör i skuggan av Easy Rider

James Taylor, Dennis Wilson, Laurie Bird och Warren Oates gör huvudrollerna i «den renaste amerikanska roadmovien någonsin» – av den nyligen avlidne Monte Hellman. 

Stig Björkman tar Richard Linklater till hjälp för att förklara ett indiefenomen som började hos Roger Corman men fort kom att likna franska nya vågen mer.



Den amerikanske regissören Richard Linklater (Before Midnight, Boyhood) har i en plaidoyer för filmen (tryckt i en Criterion-utgåva av densamma) angett 16 skäl till varför han gillar Fortare än döden, vars originaltitel erbjuder en betydligt ärligare varubeteckning: Two-Lane Blacktop.

two-lane-blacktop.jpeg      
1: För att det är den renaste amerikanska roadmovien någonsin. 2: För att den liknar en drive-in-film regisserad av en franska nya vågen-regissör. 3: För att det enda som kan komma emellan en ung man och hans besatthet vid sin bil är en flicka, och Laurie Bird lyckas totalt med att trassla till enigheten mellan The Driver, The Mechanic och deras bil. 4: För att Dennis Wilson gör den bästa rollprestationen av alla trumslagare. 5: För att James Taylor liknar en flykting från en Robert Bresson-film och har Antonin Artauds skarpa profil från Dreyers Jeanne d’Arc-film En kvinnas martyrium. 6: För att det en gång i tiden fanns en gud här på jorden som hette Warren Oates. 7: För att det ständigt råder olika åsikter om vem som är filmens huvudfigur. Det finns olika läger. Några påstår att det är Chevyn från ’55, andra påstår att det är GTO:n. 8: För att filmen har, kinematografiskt sett, det mest uttrycksfulla slutet i filmhistorien. 9: För att filmen liknar en western. De båda killarna är som två gamla gunfighters, ständigt redo att utmana den främste snabbskytten i stan. Och de talar aldrig om gamla flammor de haft, bara om sina gamla bilar. 10: För att Warren Oates har en annorlunda kashmirtröja i varje ny scen. Och naturligtvis en bar i bagageluckan. 11: För att till skillnad från alla andra filmer från tiden om drogkulturens och anti-krigsdemonstranternas alienerade, handlar den här filmen om alla de andra främlinggjorda, som om Robert Franks The Americans kom till liv. 12: För att Warren Oates rollfigur beställer hamburgare och en Alka-Seltzer och säger saker som: «Allting går för fort och inte fort nog.» 13: För att Fortare än döden både är sextiotalets sista film – trots att den fick premiär 1971 – och sjuttiotalets första. Du vet en sån där «How the hell did they ever get that film made at a studio?/Hollywood would never do that today»-sorts film. 14: För att bilmotorer aldrig har låtit bättre på film. 15: För att dessa båda unga män på väg mot ingenstans inte vet hur de skall uttrycka sig. The Driver har ingenting att säga, när han sitter bakom ratten, och The Mechanic säger inte ett knäpp medan han jobbar med bilen. Så filmen är först och främst en visuell, atmosfärstark upplevelse. Det bästa sättet att se filmen är att låta sig bli absorberad av den. 16: Och, framför allt annat, för att Fortare än döden följer sin idé hela vägen. Vilket är någonting sällsynt i denna värld: en fullständigt ärlig film.

Så, visst skulle man kunna stanna vid Linklaters rekommendation och låta Fortare än döden tala för sig själv. Men filmen – och framför allt dess egensinnige regissör – är värd om inte en mässa så en kortare lovsång. 

Monte Hellman var en av de många unga filmentusiaster som i skiftet mellan 1950- och 60-tal började praktisera hos Hollywoods snabbskjutande eldsjäl Roger Corman. Corman fabricerade lågbudgetfilmer som vad gäller lågvattenmärke knappast hade några konkurrenter, och i hans filmfabrik där en sorts löpande band-teknik tycktes råda fick några av amerikansk films blivande prestigeregissörer sin första skolning, Francis Coppola, Bob Rafelson, Martin Scorsese. De härbärgerades som en sorts alltiallo i Cormans C-filmsverkstad och fick då och då förtroendet att ställa sig bakom kameran och komplettera eller avsluta en film, medan Corman skyndade vidare till nästa projekt. Och när tiden var inne gavs de chansen att göra regidebut. Hellmans första försök, Beast from Haunted Cave, är precis lika dålig som titeln kan få en att förmoda men kanske snäppet påhittigare än Cormans egen Ski Troop Attack, som spelades in samtidigt i samma skidort i South Dakota med i stort sett samma skådespelarensemble. Corman var en stark främjare av återbruk.

hellman-debut.jpeg

Men tack vare de första filmförsöken i Corman-fabriken kunde Monte Hellman fortsätta med mer personliga projekt, och efter ett par år stoltsera med två lågbudgetfilmer i westerngenren, The Shooting och Ride in the Whirlwind. De gjorde inte bara prisade festivalrundor utan fick i sinom tid även något av kultstämpel över sig. The Shooting skulle kunna karakteriseras som en existentiell western eller som ett kammarspel med ett vidsträckt ökenlandskap som spelplats. En ung och tämligen okänd skådespelare bidrog både till manus och medverkade i filmerna, men det skulle inte dröja förrän filmvärlden blev varse hans talang. Jack Nicholson skulle snart stiga fram ur anonymiteten och bli the Jack Nicholson.

De konstnärliga om än inte pekuniära framgångarna med dessa båda filmer skänkte inte bara prestige åt Hellman utan erbjöd även mer löftesrika regiuppdrag. Ett av dessa var så Fortare än döden. När Hellman fick manuset till filmen, tackade han omedelbart ja, trots att han hade många betänkligheter inför berättelsens bärkraft. «Det var det mest intetsägande, korkade manus man kunde tänka sig», lär han ha sagt. Men det kretsade kring någonting som Hellman gärna ville gestalta, ett billopp. Så han bad författaren Rudolph Wurlitzer, nyligen prisad för sin roman Nog, att omarbeta manus. Wurlitzer och Nog hade inte minst höjts till skyarna av Thomas Pynchon, om något en värdesättare av rang.

Man kan kalla Fortare än döden existentialistisk eller existentiell, men helst vill nog filmen existera utan någon som helst etikett. Den bara är, precis som dess fyra medresenärer, som saknar såväl namn som bakgrund. Där är The Driver (James Taylor), The Mechanic (Dennis Wilson), The Girl (Laurie Bird) och, inte minst, G.T.O (Warren Oates). Vägen de färdas är den klassiska Route 66, huvudvägen för många ur The Beat Generation i Jack Kerouacs och Neil Cassadys spår. «Route 66 är modervägen», skrev John Steinbeck redan 1939. «Den är en flyktens väg.» I Two-Lane Blacktop står vägen mindre för flykt och mer för frihet, även om det också kan ligga en viss romantik i att välja just det här spåret. Filmens fyra resenärer är alla på drift i livet, förlorade i tiden och utan fast vistelsepunkt. De är med Kerouacs romantitel verkligen «på väg», bilarna är deras enda stödpunkt.

twolaneblacktop-1600x900-c-default.jpeg

Filmens handling kan sägas ta sin början en knapp halvtimme in, sedan G.T.O. har fastnat på samma rastställe som de övriga tre. The Driver och The Mechanic har kort innan gett The Girl lift eller – snarare – hon har sett till att ta plats i baksätet i deras Chevrolet. Här och nu utmanar G.T.O de unga att tävla: vem tar först sin bil till Washington D.C.? (Målet ändras senare till New York.) De antar vadet, och vi kan förvänta oss ett riktigt race. Men likt så mycket i denna oförutsägbara film blir vi lurade på den konfekten. I stället utvecklas gradvis ett sorts kamaraderi kvartetten emellan, ett förhållande som inte minst illustreras av The Girls växlande preferenser. Första natten delar hon säng med The Mechanic för att nästa dag sitta på förarplats invid G.T.O och presentera halvuttalade löften. Lyckan är inte målet utan resan, för att citera ett känt uttryck.     

När de fyra landsvägsriddarna tar en paus på ett av de många rastställena under vägen, finns det anledning att titta närmare på Warren Oates, vars rollkaraktär döpts efter den klassiska Pontiac som han rattar. Oates tillhörde den typ av skådespelare som sällan anförtroddes huvudroller, men han riskerade heller aldrig att som bisittare hamna i de mer namnkunniga stjärnornas profilskugga. Här är hans roll helt central. Han har en roll som ställer krav på gestaltning, där de övriga i gruppen bara är mer eller mindre ombedda att vara sig själva. Oates är också den mest erfarne i kvartetten, och det är uppenbart att det är på grund av detta som han har bjudits med på trippen. Här visar han inte bara sina kameleontiska färdigheter genom sina ständigt växlande pullovrar – han tycks anpassa sig helt efter de som för tillfället gästar hans bil, vare sig det är The Girl eller enstaka liftare. Som inte är vilka som helst heller. Harry Dean Stanton gästspelar helt kort som en smygbög som har svårt att hålla tassarna i styr, och mot slutet av färden kliver en av regissörens döttrar på.

Om nu Warren Oates kan ses som en illustration av cool, bidrar de tre amatörerna i de övriga rollerna med ett icke-spel på liknande nivå. När Dennis Wilson står och meckar med motorn till Chevan eller byter däck, verkar han helt ovetande om att han blir filmad. Det är lätt att tro att han bara har fortsatt med jobbet, även sedan filmteamet har packat ihop utrustningen och tagit rast. James Taylor har senare berättat att ingen av de tre fick läsa fullständigt manus. Monte Hellman gav dem bara de manussidor som gällde för dagen, innan dagens tagningar. Han ville inte att de skulle försöka analysera sina rollkaraktärer utan bara gestalta dem i stunden och låta den spontana ingivelsen råda.

Fortare än döden kom i kölvattnet efter Dennis Hoppers Easy Rider och filmen betraktades om inte som en tvilling eller efterapning så dock som tämligen försumbar. Den fick begränsad distribution och hamnade ofta som extraerbjudande till någonting mer glassigt på drive in-biograferna. Men i början av 2000-talet upplevde verket en renässans och det nyväckta intresset fick till och med James Taylor att fundera på att se filmen, något som han efter avslutad inspelning lovat sig själv att aldrig göra.

Av Stig Björkman 28 apr. 2021