The Rider före Nomadland

«‹The Rider› är en liten märkesfilm, infattad mellan de löften som ‹Songs My Brothers Taught Me› erbjudit och den bekräftelse som ‹Nomadland› ger ett så mäktigt uttryck för.»

I maj släpps Stig Björkmans «Uppenbarelseboken – 203 texter om film». Oscarbelönade Chloé Zhaos «The Rider» är en av titlarna som avhandlas i boken.



Då och då framträder filmbegåvningar som från allra första stund är fullständigt självklara i sin yrkesroll och i sitt uttryck. Efter sina tre första filmer framstår Chloé Zhao som en klar illustration till just detta, och det är lätt att fråga sig hur en ung kinesiska, född och uppvuxen i Beijing och senare skolad vid Columbia University i New York, har råkat hamna först i South Dakota och därefter i grannstaten Nebraska och där gjort tre filmer av högst personligt slag. Dessa tre – Songs My Brothers Taught Me, The Rider och Nomadland – liknar illustrationer av en förälskelse – en förälskelse i ett landskap och i dess innevånare.

Om Songs My Brothers Taught Me kan betecknas som ett gesällprov och Nomadland som ett mästerstycke där erfarenheter och iakttagelser har gjutits in i en berättelse och i en form som närmar sig det fullkomliga, så är The Rider den naturliga och viktiga mellandel, där ett solitt intrigbygge har förenats med en nyfiken och öppen blick. Chloé Zhao är berest, begåvad men framför allt vetgirig. Man kan knappast säga att hon har sökt sig till rötterna med sina filmer, eftersom hon kom till USA i vuxen ålder. Men hennes besök och vistelser i amerikanska landskap är så långt ifrån turism man kan tänka sig.

Zhao-Chloe.jpg(Chloé Zhao © Searchlight Pictures)

«Historien vilar inte tungt på mina skuldror», har Chloé Zhao sagt i en intervju. Hon såg sin första västernfilm under sin studietid i New York. Myterna lever inte starkt i henne, så det var inte svårt att gå förbi dem och ställa in sökaren direkt på människorna.

De enigmatiska, närmast drömlika öppningsbilderna i The Rider och det uppvaknande till en vardaglighet som följer omedelbart därpå antyder det perspektiv på tillvaron som berättelsen kommer att hålla sig till. Vardagen är konkret, men drömmarna finns ständigt tätt inpå.

Men den dröm som burit filmens huvudperson genom livet är nu krossad. Brady Blackburn har en karriär som rodeoryttare bakom sig. Han har vid en tävling fallit så olyckligt att hästen fått in en spark mot hans huvud. Han har därefter genomgått en allvarlig skalloperation, och på den rakade sidan av hans hjässa syns en rad av häftklamrar som håller om såret. Skadan innebär att hans karriär inom rodeo är avslutad för gott. Ett faktum som Brady har svårt att acceptera, trots vetskapen om att ett lika våldsamt fall skulle få ödesdigra konsekvenser. De tidigare bravaderna på rodeo-arenorna är numera bara minnen fästa och sparade i mobiltelefonens arkiv.

Så gott som samtliga filmens medverkande spelar versioner av sig själva. Brady Blackburn (i det verkliga livet Brady Jandreau) agerar sin egen historia, även om det sker på Chloé Zhaos premisser. Brady lever med sin far och sin fjortonåriga syster Lilly, som båda gestaltas av hans närmaste i livet, Tim och Lilly Jandreau. Lilly lider av Asperger, och hennes omedelbarhet och nyfikna blick på omvärlden lyser upp den annars tämligen enahanda tillvaron. När fadern första gången dyker upp och tar plats i berättelsen är det tidig morgon och de whiskyångor som han utandas är så starka att man nästan kan förnimma doften från hans andedräkt, när han vill omfamna sonen. Men tack vare den naturlighet i umgänget som de alla demonstrerar, känns den bekantskap vi erbjuds bara än mer inbjudande.

De tre bildar ett omaka men kärleksfullt hushåll. Det finns en scen i början av filmen, där lillasyster tittar in hos Brady, som lagt sig att vila ett slag. Hon är vetgirig och Brady berättar om sin operation och att plåten han fått inopererad i sitt huvud kanske gör att han aldrig kan rida mer. «Jag kommer inte att dö av det», tröstar Brady systern. Och hon bekräftar. Det kommer inte hon att göra heller, bara fortsätta att leva. Så vaggar hon storebror till sömns med en sång.

Livet är mödosamt för familjen, och med tanke på att Brady inte är i stånd att rida eller att rida in hästar och på så sätt dra in pengar till hemmet finns risk att de kan komma att förlora sitt trailerhem. Sedan Brady tillfrisknat tvingas han ta jobb, och det enda som finns till buds är som expedit på den närliggande stormarknaden. Den bittra ironin i hans nya situation illustreras inte utan viss ofrivillig komik, när en ung beundrare vill bli plåtad med sin idol med de långsträckta hyllorna med konserver som bakgrund.

En kväll drar ett par vänner ut Brady ur hans självvalda isolering, några kompisar med samma mål och drömmar i livet. De samlas kring en lägereld med sina minnen och försöker övertrumfa varandra med sina bravader och olyckor. En av dem har haft tio hjärnskakningar, so what? Näste blev sparkad av en häst, när han var på ett bibelläger, men han behövde bara ligga på sjukhus en vecka. En tredje blev avslängd av ett sto så att ett revben rök. Men, som den siste i raden summerar – för en cowboy är lite smärta ingenting. Huvudsaken är att inte smärtan gör dem tveksamma och får dem att lägga av.

rider-2.jpeg

Där är också Lane, en sängbunden ung man som Brady regelbundet besöker. I filmen beror de skador som han tillfogats på en rodeoritt med tragisk utgång, i verkligheten skall de ha varit resultatet av en bilolycka. Lane, som vårdas på sjukhus, är i det närmaste totalförlamad och han kan bara meddela sig med omvärlden genom teckenspråk. Brady är så gott som ensam om att kunna översätta vännens mödosamt tillkämpade handrörelser som formas till bokstäver genom vilka han kan stava sig fram till vännens korta budskap.

Tillvaron består av en räcka utmaningar, som Brady möter med en envishet som inte går att skilja från hans frimodiga blick på tillvaron. Den mest frestande utmaningen är naturligtvis att på nytt ta upp umgänget med hästarna, en lockelse som också blir alltmer omöjlig att stå emot. Brady erbjuder sig att tämja och så småningom även rida in de vilda hästar, som en granne har i sin ägo, och här utvecklar sig The Rider till en ren kärlekshistoria och en som skulle kunna betitlas «Mannen som kunde tala med hästar». Här formuleras också Bradys personliga credo: «Jag tror att Gud har försett oss alla med en mening i livet. För hästen att röra sig fritt över prärien och för en cowboy att rida.»

Om Brady har en närmast magisk hand med hästar, har Chloé Zhao en lika god hand med människor. Dessa «amatörer» som får spela sig själva måste sägas ha nära till sina roller, men när de återskapar episoder ur sina tidigare liv innebär detta trots allt en gestaltning där inlevelse utgör en inte ringa del. Zhao har inte bara lyckats förvärva ett förtroende, hon har även lyckats finna en ton i samvaron som måste ha haft tillit som grund, en känsla som helt uppenbart har uppfattats reciprokt. Med sin prövande rytm och diskreta närvaro får hennes verk mer karaktären av poem och tillfällighet än av epik. Joshua James Richards som följt Chloé Zhao på alla hennes filmer bidrar med ett foto som får gestaltningen att kännas lika taktil som doftrik. The Rider är en elegi över människor i ett landskap som ännu bär på en ursprunglighet.

Det är inte svårt att förstå att Chloé Zhao har blivit tagen av Bradys öde och av hans öppna blick, en blick som framför allt huserar en längtan. En längtan som mot berättelsens slut, ovillkorligen och mot allt förnuft, kommer att föra honom tillbaka till den arena för drömmar och hjältedåd som är rodeon. Rodeon blir också spelplats för den klassiska vändpunkt, där hjälten måste tänka över sin situation och nå ett beslut.

the-rider-3.jpeg

Scener av mer dokumentär karaktär förenas sömlöst med det narrativ som är ren fiktion, och Chloé Zhao har byggt sitt manus på de många samtal som hon har haft med de medverkande. Ordet «samtal» skulle i andra sammanhang säkert ha bytts ut mot «intervjuer», men de porträtt och den berättelse som blivit resultatet har en helt annan karaktär och närhet än vad mer ordinära dokumentärporträtt kan erbjuda. Den tradition som Zhao omfamnar – om hon över huvud taget kan sägas följa någon i spåren – är en som står filmare som Robert Flaherty eller Arne Sucksdorff nära. Verk som erbjuder dokumentär sanningssträvan parad med en poetisk blick.

Hoppfullhet är det slutackord som The Rider vill förmedla, när den sängbundne och så gott som totalförlamade Lane lyckas stava sig fram med sina fingrar det budskap som Brady kan bekräfta i ord: «Ge inte upp dina drömmar».

The Rider är en liten märkesfilm, infattad mellan de löften som Songs My Brothers Taught Me erbjudit och den bekräftelse som Nomadland ger ett så mäktigt uttryck för.

Av Stig Björkman 28 apr. 2021