Efter ett års försening är det dags för Wes Andersons «The French Dispatch» i Cannes © Searchlight Pictures

Efterlängtad Cannes sprider löften

«På ett kulturellt plan är det svårt att tänka sig något bättre. Tänk att så många unga i något skede kommer exponeras för något de inte förberett sig på. I Frankrike vet man, pandemi eller ej, att även kultur kräver innehåll och underhåll ...»

Jon Asp om en löftesrik Cannesfestival, högt nordiskt deltagande och om svenska kulturpolitiker som borde lära av Frankrike.



Det rör på sig i filmvärlden. Häromdagen öppnade biograferna åter, 50 platser i stället för åtta, vilket gjorde att även Filmstaden kunde slå upp sina salonger, liksom många mindre biografer runtom i landet. Ungefär i samma veva invigdes i Sverige något så ovanligt som en påkostad filmutställning – på Kulturhuset i Stockholm – i och med att Roy Andersson gavs tillträde i finrummet. Regissören, även aktuell i en ny dokumentärfilm, talar i veckans POV om det som varit och om framtiden. 

Härommånaden meddelade Anna Serner att hon avgår som vd för Filminstitutet, efter tio år på posten. I detta nummer av POV har vi frågat svenska filmprofiler (varav många tidiga debattörer) vem de vill se som Serners efterträdare och – inte minst – vilka kvalifikationer och vilket framtidsfokus en vd bör ha.

Meningarna varierar förstås – hos 28 svarande; chefer, regissörer, producenter och kritiker – liksom namnen på kandidaterna. Vissa tillfrågade föreslås av andra tillfrågade, andra avstår helt namngivning, också för att undvika risken att valbarheten på deras kandidater sänks, medan Suzanne Osten tar platsannonsens form till hjälp för att hitta rätt.

13 bis.jpg

Veckans gladaste och mest löftesrika nyhet kom nyss från Paris, i och med att programmet för den 73:e upplagan av Cannes filmfestival offentliggjordes på torsdagen. Nya filmer av Apichatpong Weerasethakul, Andrea Arnold, Mia Hansen-Løve, Ashgar Farhadi, Nadav Lapid, Ryusuke Hamaguchi, av veteraner som Bruno Dumont, Jacques Audiard, Arnaud Desplechin, Ildikó Enyedi, Nanni Moretti. Bara för att nämna några. Eller sedan tidigare annonserade: Leos Carax, Paul Verhoeven och Wes Anderson – det kan bli en festival att skriva hem om.

Ett år utan Cannes är inget bra filmår, därför blir versionen 2021 särskilt efterlängtad, och förväntningarna kanske extra höga (eftersom filmpremiärer skjutits upp och konkurrensen därmed varit större än vanligt). Inga svenska – eller danska – filmer i årets program (kanske desto fler nästa år?), men ändå hela fyra nordiska i det officiella programmet (och lika många svenska samproduktioner), varav två norska. Eskil Vogts De oskyldiga visas i Un certain regard och Joachim Triers Världens värsta människa har valts ut för huvudtävlan, sista delen i den Oslo-trilogi som började med Reprise och Oslo 31 augusti – samtliga tre filmer som Trier skrivit tillsammans med Eskil Vogt. Med isländska Lamm (Valdimar Jóhannsson) och finska Hytti Nro 6 (Juho Kuosmanen) är det förstås en stor framgång för nordisk film – och inte minst för Vogt med två filmer i programmet.

Vogt är för övrigt väl bekant med Frankrike, utbildad på prestigefulla La Fémis i Paris. I en intervju i veckans POV beskriver han hur avgörande utbildningen och vistelsen i Paris var för honom, i denna «verdens beste filmby», där han genom sitt studentkort fick gratis entré till alla biografer. I det delar undertecknad något av hans erfarenhet och uppskattning; som student i filmvetenskap i Paris fick jag fri entré till samtliga museer och gallerier över hela stan (vi fick dessutom gå före i kön), och helt nya världar och intryck öppnade sig för en – inte bara filmens.

För Vogt har det helt säkert varit av bestående värde. Än i dag säger han att det framför allt är film som sätter igång hans energi («medan tv-serier snarare suger energi ur mig») – en energi som snart ska exponeras i två Cannes-bidrag.

Och det var inte bara då som Frankrike och dess utbildningssystem fungerade generöst och visionärt. I maj lanserades på nationell nivå en ovanlig applikation, ett Pass culture som innebär att ungdomar från 18 år och uppåt har rätt att spendera 300 euro på kulturella varor och tillställningar, efter eget tycke och smak. Från musikinstrument till streamingtjänster, om väl inte Netflix och Amazon så motsvarande franska tjänster. Initiativet togs redan före pandemin och har under det senaste året prövats i några regioner. Då har mest pengar lagts på böcker, nu breddas satsningen till att omfatta ungdomar hela landet, och med lättade restriktioner förväntas en stor del läggas på biobesök.

På ett kulturellt plan är det svårt att tänka sig något bättre. Tänk att så många unga i något skede kommer exponeras för något de inte förberett sig på. I Frankrike vet man, pandemi eller ej, att även kultur kräver innehåll och underhåll, inte minst gentemot den unga publiken. I Sverige är det svårare att föreställa sig en liknande satsning, här existerar knappt ens student- eller ungdomsrabatter på biografer och unga betalar ofta samma pris som vuxna medan bioklubbarna med mängdrabatt (som även finns i Danmark) alltjämt ekar med sin frånvaro.

I Frankrike inser man att det krävs insatser för att underhålla publiken. I Sverige är det som att vi nöjer oss med att biograferna åter öppnar. Få talar om hur begränsat utbudet är (av Filmstadens bioannonser upptas nästan två tredjedelar av barn- och ungdomsfilm), eller hur stor den amerikanska bioandelen blir under hösten (man ska nog inte förvånas om det blir rekordsiffror).

Det är också de här frågorna, bland många andra förstås, som ett kulturdepartement med verklig omsorg för filmen liksom en vd för Filminstitutet måste driva tillsammans med sina medarbetare. De måste se till att skriva in filmen i läroplanen, förankra skolbio som företeelse, se till att de dyra filmskolorna verkligen filmutbildar sina studenter (och inte bara ge efter för de ungas tv-ambitioner). Filmmakten måste inspirera biografer till kreativt underhåll i form av filmklubbar och endast subventionera dem som verkligen uppfyller kriterierna för spridning av ett mångsidigt innehåll.

Så till vida att vi fortfarande vill ha en levande film- och biografkultur. En sådan som inte minst underhålls i Cannes, och som importeras till festivaler här hemma och som sedan förhoppningsvis också når vanliga biografer, och därmed även andra visningsfönster. Det är inte en självklarhet i en snar framtid, men att ha målbilden klar för sig – varför sysslar vi med film? varför är filmen en konstart värd att värna – det måste formuleras och utgöra grunden i allt detta.

Av Jon Asp 3 juni 2021