Regissören Linda Hambäck (Foto: Anna Simonsson)

Linda Hambäck om Annecy-aktuella Apstjärnan

«Eftersom animerad film tar lång tid att först utveckla, sen finansiera och sist producera, så måste man bli tokkär. Det är som en relation, filmidén släpas över stock och sten, genom gyttja och dy, innan den når sin publik. Det tar år. Många år.»

Linda Hambäck om sin andra långfilm «Apstjärnan», aktuell på den ledande animationsfestivalen i Annecy och snart på svenska biografer.



10 september 2019: Äntligen – vi är här nu. I dag är det kollationering för Apstjärnan. Jag och producenten Petter Lindblad befinner oss i en konferenslokal i Trollhättan. Vi har samlats för att trampa oss igenom hela filmen. Nyckelpersonerna från det svensk-norsk-danska teamet är på plats. Animation supervisors, art directors, animatörer, ljuddesigner, koordinatorer och producenter. Ja, ni hör, när man håller på med animerad film så är titlarna många och blandade, på engelska och svenska. Tittar ni i eftertexterna så gömmer sig ett ofta ett stort team som kan bestå av flera hundra kreatörer. Ja, så är det med animerad film, den tar lång tid att handrita och det krävs många som arbetar gemensamt för att få den klar. 

inspelningsbild-apstjärnan.jpeg
(Rebecca Gerstmann, Pernilla August, Melinda Kinnaman, Stellan Skarsgård; Foto: Anna Simonsson)

Men resan till denna dag började långt tidigare. År 2014 jag åkte ut till Mörkö för att träffa författaren Frida Nilsson. Jag hade fått hennes bok Apstjärnan rekommenderad och nu satt jag i hennes kök för att övertala henne om att få göra film på hennes bok. Jag hade slagits över hennes direkta pang-på-rödbetan-tilltal, blandat med en vass humor som jag sällan upplever i dagens barnlitteratur. Jag hade blivit kär helt enkelt. Eftersom animerad film tar lång tid att först utveckla, sen finansiera och sist producera, så måste man bli tokkär. Det är som en relation, filmidén släpas över stock och sten, genom gyttja och dy, innan den når sin publik. Det tar år. Många år.

När Frida väl gett oss hennes välsignelse var det alltså dags att få börja mejsla ut filmen tillsammans med teamet. Animationsklimatet är tämligen begränsat i Sverige, men jag har på ett flertal filmer haft förmånen att få jobba med, i min mening, Sveriges bästa animatörer på Dockhus Animation. Nu inför detta projekt behövde vi få tillgång till ett större team, annars skulle produktionen ta flera år att göra. Det fanns två studios i Norden som båda hade gjort mästerliga filmer; Mikrofilm från Norge och Nørlum i Danmark (Mikrofilm hade bland annat vunnit en Oscar för bästa kortfilm The Danish Poet och Nørlum hade samproducerat den Oscarnominerade långfilmen Havets sång). Jag hade träffat dem i Annecy år 2017 för att börja prata om ett eventuellt samarbete och nu stod vi här tillsammans med Dockhus Animation. Ett drömteam!

apstjarnan-900x600-1.jpeg

Många animationsregissörer är animatörer från början, det är inte jag. Min bakgrund är som produktionsledare och producent. För tio år sedan tog jag steget och startade mitt eget produktionsbolag LEE Film, jag ville ta kontrollen över mina egna idéer och arbeta för att få dem att blomstra. Jag hade tidigare arbetat hos FilmTecknarna i över fem år och hade där blivit väl bekant med animation. Jag fick bland annat med mig två saker därifrån; dels att det var möjligt att jobba med hela världen som arena och dels att animation passade min kreativitet som hand i handske. Det är något med flödet, den långsamma men envisa processen, det rörliga kollaget av ljud, rollfigurer, bakgrunder i en rytm, som jag gillar så mycket, det känns som mitt sätt att berätta på. 

Efter mitt möte med Frida hörde jag av mig till manusförfattaren Janne Vierth. Vi har jobbat ihop tidigare och han har en säker tonalitet, färgad med värme och humor i sina manus som jag tycker är unik. Han påbörjade manusresan med Apstjärnan. En annan nyckelingrediens i animerad film är ljudet, vi börjar ju alltid med ett helt vitt papper och där det är knäpptyst, inget miljöljud, inga röster, ingen musik. Mats Blomberg har varit ljuddesigner i alla mina filmer, till Gordon & Paddy stegade han runt sitt hus med inspelningsutrustning för att få till rätt snötrampljud. Han har under årens lopp tillverkat olika inspelningsutrustningar för att spela in olika atmosfärer, fått till rätt ljudskrap när en stol dras ut från ett bord. Ja, lyssna så hör ni den mycket detaljerade ljudbilden. Utöver det behövs musik. Sommaren 2018 var jag desperat, jag hade letat länge efter rätt kompositör för denna film; lyssnat på oändligt många ljudfiler, haft möten, tittat på film. Men där fanns alltid något som skavde. Jag letade vidare. Jag var på sommarledighet och i min lilla by finns en liten jazzfestival som sångerskan Lina Nyberg och saxofonisten Fredrik Ljungkvist driver. En kväll spelade duon Minna Weurlander och Tania Naranjo. Minna och Tania spelade filmiska toner från sina instrument, accordion och piano, uppenbarelsen var klockren och soundet var funnet. 

Valdemar_Gordon_kaniner_Foto_c_LEE_Film.jpg
Utöver tramp och musik tillkommer rösterna. De som genom skådespelarna ger våra rollfigurer kött och blod. Jag har haft förmånen att locka med Stellan Skarsgård till några av mina produktioner. Han är, som alla vet, en lysande skådespelare, men framför allt gillar han fortfarande leken. I rummet får han sina medskådespelare att lysa och prestera järnet genom sin förmåga att på ett outtalat sätt sätta ribban för vad skådespeleri kan vara. Nu i denna film fick jag även äran att jobba med Pernilla August, Melinda Kinnaman och den unga stjärnan Rebecca Gerstmann. Senaste gången de tre giganterna jobbade ihop var på Bo Widerbergs Vildanden. Tänk nu stod de tillsammans med mig i inspelningsstudion, det var hisnande. I juni 2019 spelade vi in alla rösterna, de spelade mot varandra och utöver ljudet filmade fotografen Gabriel Mkrttchian hela inspelningen. Allt material klipptes därefter upp i scener som gavs till animatörerna, som inspiration till ansiktsuttryck, kroppshållning och skådespelarnas gestaltningar. 

Men nu tillbaka till sensommardagarna i konferensrummet i Trollhättan. Min metod är att jag spelar upp filmen, stegar igenom och läser manuset inför teamet. Animationsproduktion är också en extremt tekniskt avancerad process. Petter Lindblad är gurun för hur allt ska sparas, i vilka format, hur det ska filnamnges och i vilken ordning allt ska göras. Han gick igenom infrastrukturen för projektet. Elinor Bergman, som är filmens huvudanimatör/animation supervisor, gick igenom hur alla rollfigurer ska ritas, vilken typ av penna som ska användas till vilka linjer, vilken hårdhet det ska vara på trycket av linjen, hon visade bibeln på alla filmens rollfigurer. Det var så värdefullt att alla kunde samlas, frågor kunde ställas och eftersom att alla därefter skulle ses digitalt kändes det som en bra start att ses irl. 

Vi var alla redo att sätta igång med att mejsla ut filmen. När man väl sätter igång det stora teamet finns alltid filmens skelett på plats. Bakgrundsarbetet hade varit omfattande, men Ola Larssons och Morten Lund Thulstrups långa utvecklingsarbete hade gett frukt och karaktärsdesignen hade satts av Maria Nilsson Thore. Storyboardartisten My Eklund hade tillsammans med filmens fotograf Gabriel Mkrttchian fått fram storyboardet. Min uppgift blir att klippa upp storyboardet, lägga in rösterna, tempmusiken, men framför allt tajma alla tagningar, dvs. shots, det är i denna process som filmen redigeras, norska Ulf Tønder Flittig hjälpte mig att få till redigeringen, och filmens animatic – ett slags tajmat storyboard – växte långsamt fram. Det är en skör process, som att gå på äggskal, där man trevar sig fram om hur filmen ska berättas, i vilket tempo, hur man kan klippa, rita fram poesin, undertexten, man omväderderar, lägger till och tar bort, ber om nya ritade scener, ny tempmusik och om det saknas replik spelar jag direkt in den själv och lägger materialet i mitt klippspår på Premiere. En animatic kan verkligen vara styltig att se på, särskilt med ett otränat öga, men för oss som regisserar animation är animaticarbetet en av de absolut viktigaste momenten i produktionen, det är där och då vi sätter hela filmen. Sen är det point of no return. Filmen låses, shotsen/tagningarna delas upp för att sedan genomgå den långa animationsprocessen, det finns helt enkelt inte budget för att ändra efter att animaticen är låst. 

Därefter påbörjas äntligen arbetet med att rita och animera filmen. Animatörerna är det vita papperets skådespelare som genom sin konstnärlighet ritar ruta för ruta, för att ta fram rollfigurernas agerande, det tar tid och ett stort tålamod att hitta tyngden i steget och rörelsen. Men utöver animatörerna arbetar bakgrundsmålare, layoutartister, lipsync-artister, clean-up-artister, inbetweeners, färgläggningsartister, compositing-artister, post production med fler, med andra ord, ett mycket stort team, där alla är specialiserade på just sin konstnärliga nisch. Vi blir tillsammans som en liten filmfabrik där alla är viktiga för att kunna göra ut filmen. Mitt arbete blir att agera som filmens dirigent, där varje frame går att kommentera. Det är mikro- och makroperspektiv om vartannat, men filmen växer långsamt fram ur olika led. Varje torsdag höll vi ett veckomöte via Skype, där alla studios loggade in och där vi gick igenom vad vi gjort under veckan. Weekly blev ett begrepp och det höll oss samman som team, trots våra olika geografiska platser. Filmen animerades under tio månader. Pandemin slog till mot slutet av produktionen, men vi hade tur, produktionen blev påverkad men vi kom i kapp. Sen stod vi där med en färdig film och stängda biografer.

Nu i juni 2021, sju år efter mitt första möte om filmen, ska den äntligen få möta sin publik – den 11 juni går den upp på bio och sen bär det av till Annecy där filmen är uttagen i huvudtävlan. Slutet på en resa och början på en annan!

Av Linda Hambäck 3 juni 2021