Filmprofiler väljer vd – del 2

1) Vem vill du se på posten som ny vd för Svenska Filminstitutet efter Anna Serner?

2) Vilka kompetenser anser du vara de viktigaste för en vd för Filminstitutet i dag? 

3) Om du var vd för Filminstitutet, vilka saker skulle du i första hand vilja ändra på, ta bort eller tillföra?



Jonas Holmberg:

1) Ardalan Shekarabi. Stilmedvetna sossecineaster har funkat bra förr.

2) Det behövs mod för att våga ta beslut som sätter filmkonsten i första rummet och utmanar gamla och nya maktpoler i svenskt filmliv. Filminstitutet bildades en gång som ett svar på att televisionen förändrade filmens position i medielandskapet. Nu befinner vi oss åter i en medieteknologisk brytningstid där den svenska filmpolitiken behöver återuppfinna sig själv för att inte marginaliseras, vilket ställer höga krav på visionärt systemtänkande och kulturpolitisk analysförmåga.

3) Det viktigaste, och svåraste, är hur man ompositionerar sig i relation till den mediala utvecklingen och hur man förhåller sig till nya och gamla branschaktörer i vad som utvecklas mot ett globaliserat contentlandskap av rörliga bilder. Är det den traditionella konstarten film som ska stå i centrum eller ska man bjuda in tv-skapare, spelutvecklare och Tiktok-profiler till läderfåtöljerna på Filmhuset? Flera stora frågor kring strömningsjättarnas roll som både finansiär och stödmottagare hamnar kanske snarare hos kulturdepartementet, men om politikutvecklingen ska bli lyckosam behöver nog också filminstitutet vara proaktivt och hitta ett hållbart förhållningssätt. I grunden finns frågan om vem filminstitutet är till för, en fråga som skärpts ytterligare i och med förstatligandet av den nationella filmpolitiken. Jag tycker inte att lojaliteten ska ligga hos branschen, utan hos filmkonsten och publiken. 

I en tid när hela filmfältet är satt under press tror jag att den pågående kulturrådifieringen av Filminstitutet borde vändas. Om Filminstitutet ska ha ett fortsatt existensberättigande kan ambitionen inte fortsätta avsmalnas mot att till slut enbart dela ut produktionsstöd. Det kan lika gärna just Kulturrådet göra, och så tar Kungliga biblioteket över resten. Om filmen ska fortsätta ha en organisatorisk särställning i kulturpolitiken måste Filminstitutet vara en bred kraft som driver filmkulturen framåt. Jag menar inte att man måste starta en filmskola, två filmtidningar och börja importera, distribuera och visa film på egna biografer igen, eller för den delen lägga halva årsbudgeten på att själva producera Fanny och Alexander 2 i ateljéerna på Filmhuset, men man borde i alla fall kika på hur exempelvis det brittiska filminstitutet agerar för att stärka hela det filmkulturella fältet.

Det behövs också en ambitiös digital spridnings- och visningspolitik. Vill vi att en mångfald av svensk film ska möta en publik framåt behöver de lokala strömningsaktörerna inkluderas i det filmpolitiska systemet på ett liknande sätt som de lokala biograferna.


Git Scheynius:

1) Den första frågan kanske är svårast att svara på men vi behöver någon med branschkompetens. Jag kan se framför mig en driven filmproducent, som har en internationell utblick och förstår att odla och ta hand om lovande talanger.

2) Förståelse och kunskap om film och de utmaningar som ligger framför oss. Kraft att samla ihop och driva framåt både filmvisioner och personal. Kunskap om politisk förhandling och förmåga att skaka fram mer pengar till filmen.

3) Tillföra mer kraft på att lyfta blicken och säkra svensk films position i ett streaminglandskap. Säkra framtidens talanger. Talangutvecklingen är eftersatt. Så vi behöver ta krafttag till att utveckla talanger - utan bredd ingen topp. Finansieringen av film: Öka kassan och öppna upp mot fler möjligheter att finansiera, skapa och visa film. Ett mer öppet Filminstitut mot omvärld, mot bransch och mot publik.


Hynek Pallas:

1) Svarar jag så jinxas jag vettiga kandidater. 

2) Förankrad i filmkultur. Det är väl ren stofilism att önska sig av chefer idag, men jag skulle verkligen uppskatta någon som har ett passionerat förhållande till film. Jag är övertygad om att sådant sedan märks oavsett vad den personen driver för frågor kring filmen. För det märks nämligen när chefer saknar den. Med filmkultur menar jag att förstå filmen i ett vidare sammanhang än i biografens mörker: hur filmen har levt, lever och kommer att leva som kultur i samhället. Först då kan den personen på allvar driva SFI som nav för detta, något som i strömningseran bara blir viktigare. 

3) Förtydliga att värnande och vårdande av filmens och kulturens osäkerhet förvisso står i motsats till mätbarhet och instrumentalisering. Men att denna osäkerhet inte på något vis står i motsats till frågor som mångkultur. Tvärtom. Jag skulle kämpa för att den film som institutet ställer sig bakom och hjälper fram var en film som fyllde ett tomrum man inte kan förlita sig på att marknaden tar sig an. Det betyder inte att enbart stötta någon knepig arthouse. Utan att identifiera hur man kan närma sig det kommersiellt gångbara på andra vis än det som folk antas ha förkunskap om. Jag är övertygad om att man kan göra tillgänglig film som inte bygger på Tomas Ledin-låtar. 

Jag skulle göra rörlig bild i skolan till en central angelägenhet för SFI. Institutet skulle vinnlägga sig om att vara en aktör som lobbade för att film genom sin(a) form(er) av berättande stimulerar intellekt och känslor på andra sätt än det skrivna ordet. 

Jag skulle stryka «nationellt» i samtida fraser som «nationellt värdefull film». Förklara att institutet hellre än att bygga de nationella vallarna verkar i en värld där filmen sedan länge är en konstform som finansieras av regioner i samverkan. Något som är viktigare än putsa Nationen. Att man först ser till hur vilken produktionslösning som kan gynna en filmskapare, hellre än att tala om vilka delar av en films ingredienser som råkar vara del av vilken nation.   

POV_enlät_javer.jpg

Carl Javér:

1. Om jag måste föreslå någon tänker jag på Jonas Holmberg från Göteborg filmfestival eller Kristina Börjeson från Film i Väst. En person som har förståelse för filmen som kulturellt uttrycksmedel och som har insikt och kunskap om de stora förändringar vi står inför såväl politiskt som filmtekniskt och då tänker jag på valet i höst och strömningstjänsternas nya dominans som filmdistributör.

2. Genuint filmintresse, politisk förankring och insikt om hur de kreativa samarbetena fungerar inom branschen. En förmåga att navigera filmsverige in i en ny distributionsverklighet och därmed driva igenom nya finansieringssätt. Ett mod att förnya och ta Filmsverige in i en ny tid.

3. Konkret skulle jag se över marknadsstöd- och PRS-systemet och flytta delar av pengarna till en offensiv talangsatsning där både unga och äldre filmare som vill prova något nytt kan göra det. Använda det Europeiska AVMS-direktivet för att få streamingtjänsterna att ekonomiskt bidra till svensk film. Decentralisera Filmhuset så  att andra delar av landet inkluderas tydligare än i dag och fortsätta Anna Serners arbete med jämställdhet, inkludering och mångfald inom svensk film.


Karin Ekberg:

1. Jag är precis helt knockad och djupt bedrövad efter att ha sett Josette Bushell Mingos «Brandtal – Goodbye Sweden». Jag tänker att hon borde få dessa frågor om hon inte redan fått dem. Så mitt första kriterium skulle vara en person som berörts av hennes brandtal. Jag är innerligt trött på att det är samma gäng som flyttar runt på maktpositioner i svensk och nordisk film, eller sitter kvar i decennier. Så jag håller tummarna för ett otippat nytt namn. Någon som får ett sjujäkla lyft av att tjäna 130 000 kronor i månaden. Någon som slitit i en herrans massa år utan ob-tillägg, för konsten, för filmen, för mångfalden, och mot enfalden. En orädd ledare med internationell erfarenhet, klar blick och en modern samtidsanalys. Någon som inte redan är djupt insyltad i branschen eller plockas från ett liknande jobb. 

En person som brinner för filmens och konstens roll i ett demokratiskt samhälle, för att stimulera och försvara den med brandtal - snarare än någon som ser film främst som en näring eller underhållningsprodukt och vill leverera snygga siffror. Låt oss bli överraskade.

2. Modig, normkritisk och oberoende. 

3. Luckra upp genreuppdelningen och den ojämna resursfördelningen mellan dokumentär och fiktion. Stryka det trötta begreppet «talang». Film är inte fotboll. Genomföra en rejäl klimatanpassning så att svenska och nordiska filmare inte behöver flyga till andra kontinenter för att få beslut av eller fira med Filminstitutets personal. Fortsätta arbetet för jämställdhet och mångfald framför och bakom kameran. För att det är 2021. 


Goran Kapetanovic:

1) Jag vet verkligen inte vem som skulle vilja ha det jobbet just nu, riktigt svårt uppdrag. Kanske skall man förutom i Sverige rekrytera i Danmark och Norge.
 
2) Framför allt en med visioner. 

3) Jag skulle vilja introducera pitchsystemet som i Frankrike eller nåt liknande jurysystem som naturligtvis ska kunna justeras och utvecklas för att passa oss i Sverige. Genom att införa jurysystem, under 3-4 tillfälle per år, som kan bestå av filmklippare, filmmusiker, filmfotografer, bildkonstnärer, filmkritiker, manusförfattare, regissörer och producenter (kanske även andra yrkeskategorier utanför filmbranschen) som beslutar om en långfilm ska gå i produktion eller ej.

Av Jonas Holmberg, Git Scheynius, Hynek Pallas, Carl Javér, Karin Ekberg, Goran Kapetanovic 3 juni 2021